lenan

Dagens lista över krämpor: Ont i halsen, feberattacker och så känns det som det inte finns ett enda helt ben i svanken. Är väldigt trött. Det blev inte bättre av att jag stapplade ut med föräldrarna i det vackra vädret för att mata ankor. Självklart har de en specialtillverkad väska för ändamålet. (Svägerskan är pysslig och smart.) Se bildbevis nedan.



Härligt att se solen, men pinsamt att bli omkullsprungen av pensionärer med rollator när man hasar omkring. Höll på att svimma av smärta på hemvägen av denna korta promenad. Det är noll fart på mig! Ankorna får troligtvis ofrivillig insikt i hur jag mår, eftersom brödet dessvärre hade möglat i regnbågens alla färger. Det störde varken deras aptit eller asgarvande toppenhumör.

Jag har hört att det finns en del människor som jobbar när de går på cellgift. Stackars deras arbetsgivare! Vad i hela friden kan de prestera av värde? Jag har ingen ork eller koll alls. Har t ex helt glömt bort att betala räkningarna detta månadsskifte. Jag som alltid brukar vara ute i så god tid… Får göra det imorgon.

Har fått kallelse till kirurgen för att prata om operationen. Vill såklart bli av med cancertumörerna, men ser verkligen inte fram emot att få mitt bröst amputerat. Gillar inte heller tanken på inplantat.   

Nu: Dags för spartansk middag (spaghetti med smält ost och ketchup - inte nyttigt men gott) samt Citadon och Voltarén som efterrätt. För i natt ska jag baske mig sova – inte ligga och stånka av smärta.  

Hittills i livet har jag haft en oerhörd tur med en del saker. Som t ex vänner. Kärlek har däremot alltid behållit en envis placering på min ”All time low”-lista. Trist. Speciellt i mitt nuvarande läge, där det hade varit skönt att få gömma sig i en kram och glömma allt om cancer ibland. Men det är med mig som med sås – bra tant reder sig själv! Så nu när jag ändå är sängbunden pga kroppsont, så passade jag på att försöka lösa problemet, istället för att bara sura över det. Jag inventerade en dejtingsajt för folk i min ålder. Jag studerade noga bilderna och presentationerna, i syfte att försöka lista ut vem som kan tänkas orka dejta en flintskallig bröstcancersjuk dam i sina värsta år. Och även om kontaktförsöket inte resulterar i något kramkalas, utan kanske bara i ett samtal över en kopp kaffe, så är ju inte det så dumt heller tänkte jag.

Efter omsorgsfullt övervägande skickade jag ett kort men trevligt meddelande till en vithårig man som verkade ha typ ankmatning som främsta livspassion. Perfekt. Han borde ju tack vare sin livserfarenhet klara av att hantera min sjukdom och ha kapacitet att se mig som människa istället! Så jag skriver några väl valda och trycker på ”skicka”. Och vad får jag tillbaka? Jo, en uppmaning att hellre maila till honom på en adress typ ”prakthingsten” på hotmail! Hahaha!!! Vilken porrfilm kan han ha snott det namnet ifrån, den stackars misärmänniskan? Är det vad han tror att kvinnor vill ha, eller föder han upp avelshingstar kanske? Suck. Det får vara så mycket Skottdag som det bara vill. Jag har det nog ganska bra utan man, när jag tänker efter…

Uj. Vaknar mitt i natten av att jag drömmer konstigt! Att myndigheterna dikar igen havet, bit för bit, eftersom det blir mer hygieniskt att hantera fisken på så vis. Jag bevittnar när den sista laxen tas upp och dödas, medan havshålrummet ersätts med ett speciellt block av lecakulor. Ingen fisk, inget hav finns längre. Men arkitekterna tycker att det är ett oerhört framsteg. När all massa är homogent förpackad blir det enklare att beräkna och bebygga jordytan. Därefter ska atmosfären packas in i en stor ringformad påse, som kommer att hänga som ett sprickfärdigt cykeldäck utmed planeten. Det är också ett framsteg enligt myndigheterna, eftersom det blir behändigare att undersöka ozonhål och andra brister på så vis.

Värdefull slutsats: Ost och kex innan sänggåendet rekommenderas icke…

Jahaja. Trots stånk, stön och gnissel från minsta skelettbit i denna kropp, har jag lyckats ta ett varmt bad. Härligt! Tänk, vilken pensionärsvarelse jag blivit…

Jag har också börjat fundera kring fler lösningar på sjukdomen. I fredags hämtade jag ut mina journaler med baktanken att jag ska översätta dem och skicka runt till specialister i Europa, för att se om det finns någon som kan, vill eller vågar försöka bota denna kroniska cancer. Det måste ju finnas någon, någonstans på denna planet, med en egen eller ny och smart metod. Peppar-peppar. Jag vägrar att acceptera ”kronisk”. Cancereländet ska bort ur min kropp. Så är det bara.

För övrigt fantiserar jag om vad man ska ha sig till. Alltså inte det man MÅSTE göra och inte det folk tycker att man BORDE göra, utan helt inifrån mig själv – vad vill JAG? Hur ser min drömtillvaro ut? Läskigt nog har jag ingen aning! Tror inte jag har existerat utifrån min egen lust de senaste 20 åren. Hela tillvaron har gått åt till försörjning, planering, utbildning inför ett ”sedan” som tydligen inte finns. Känns ju snopet…

Men nu. Allt som var viktigt för mig förut finns inte längre på kartan. Ärligt talat, jag struntar i hur det går i en viss TV-serie, vem som fått mest kvarskatt, eller hur jobbigt det är för glutenallergiker. Inget illa ment, men det lockar mig noll att veta mera om sådant, numera. 

Däremot märker jag att det känns skönt inombords i solen. I naturen. När jag ser blad, grenar, mossa, berg och en liten smältande fors av vatten någonstans. Att andas är skönt. Sova. Tillåta sig tänka utan avbrott från stressande petitesser. Att lyssna på fåglarna och se saker växa. Och jag som trodde jag var en power-puff-pingla! Vem är jag, egentligen?   

Jag tror jag mår lite bättre idag. Fast jag vågar nästan inte känna r efter ordentligt. Struntade, på en medcancerpatients inrådan, i Radiumhemmets klena värktablettrekommendation Alvedon och tog en Citadon istället. Det gjorde susen för sömnen. Och sömnen gav mig tid för en mängd reflektioner.

T ex hann jag fundera över det konstiga nyhetsinslag som sändes igår, där en upprörd man upprepade cirka 20 000 gånger att det är så hemskt att vara en rom i Sverige. Allt och alla andra tolereras, men inte romer. De diskrimineras!

Går det inte lite för långt nu? Det är min reflektion. För exakt alla invandrargrupper i Sverige skulle ju kunna påstå samma sak. Lägg till detta folk med annan sexuell preferens än hetro och du får ytterligare perspektiv på intolerans. Spetsa sedan det hela med könstillhörighet och plötsligt kan faktiskt hälften av Sveriges befolkning bevisa samma sak. Ja, det blir sämre behandlade, tjänar sämre m.m. därför att de är kvinnor istället för män. Kan det inte räcka där? Med att en människa är en okej och respekterad människa, oavsett könstillhörighet och sexuell preferens? Måste vi också vara extra förstående mot att världens alla kulturer och religioner kräver allt från att det ska vara okej att tugga kat och könsstympa småtjejer? Vilket jäkla mardrömsland Sverige kommer att bli om precis alla kulturer och kulturyttringar ska vara exakt lika uppmuntrade…

Och där hann jag med ytterligare en reflektion. Nämligen att jag, oavsett hur sjuk jag är, faktiskt aldrig kan bli så sjuk som dem som skriver insändarna i Metro. Jag hittar åsikter som ”Statligt stöd till innovationer behövs inte” och ”Inför fri invandring”. Vad är det för stackars människospillror som skriver den där skiten? Hur tänker de att ett land av lallare ska kunna funka?

Ytterligare en reflektion, som gör mig asförbannad: Det sänds en svensk och en brittisk programserie om hur en rik familj hjälper en fattig! Shit, vad Charles Dickens hypertragiskt!!! Reality-välgörenhet. Vad hände med de senaste hundra årens framskridande inom humanism och modernt samhällsbyggande? Så cyniskt och grymt. Värst av allt – socialdemokrater och vänsterpartiet borde gå man ur huse och stena TV-bolagen som producerar denna skit – men de håller tyst. Inte en enda protest hörs. Så irriterande, så förnedrande och typiskt 2012…

Apropå rubriken, så tyckte jag bara att det var lustigt att världens största sökmotor Google, inte erbjuder mer information än så om vår tids absolut största vardagsproblem. Ljugärslen. 

Ont, ont… Jag känner mig som ett hockeytacklat skolsals-skellett. Sov inte många timmar i natt. Tungan känns som ett ruttet ostron i munnen. Blåsor svider i tandköttet. Näsblodet upphör aldrig. Värk i lederna och små feberattacker. Jojo, man har det allt bra…

Ska livet vara så här nu? Bara en utdragen tortyr av värk, rädsla och oro?  Det är ju inte riktigt vad jag tycker att ett liv bör vara... Att man knappast kan sätta rätt värde på hälsan, förrän man förlorat den, det är verkligen sant.

Är fortfarande hos föräldrarna för säkerhets skull, så det finns uppbackning om något dramatiskt händer. Dessvärre håller deras granne på att bila om i badrummet. I halvdvalan får jag ibland för mig att det är mig de borrar i. Kanske vore det bra? Om man kunde borra bort varenda cancercell?

Jag borde söka fler lösningar. Leta på Internet efter möjligheter. Nya cancerkurer. Smarta forskare. Läkare med nya idéer. Men jag orkar inte idag. Känner mig som den där vårfågeln som tjatar utanför fönstret. Djupfryst i ett evinnerligt menlöst läte. Tuuu-itt, tuuuu-itt, tuuu-itt… Låter som en trasig cykelpump och borde genast smörjas med 5:56. Det borde nog jag också. Tuuu-itt, tuuu-itt!

Framsläpar man sitt liv i Stockholmsenvirongerna är tillförsel av nya konst- och kulturintryck ett helg-måste. Att museer numera kräver ganska saftiga entrébiljetter hotar traditionen, men tack och lov bjuder den offentliga konsten fortfarande på lite lättillgänglig stimulans. Men du behöver inte lyfta rumpan ur stolen. Med hjälp av min blogg och suddiga mobilkamera får du härmed en liten dos kulturhelg direkt i datorn. Bra, va?

Först ut, med tanke på min nya vardag som heltidssjukling, kan vi ta oss en titt på lite av det jag hittat på Karolinska Sjukhuset och Radiumhemmet.



På Radiumhemmets avdelning P14 hänger ovanstående tavla undanskymd i ett rum bakom patientpentryt. Jag älskar den! Alla Stockholmspolitiker som till Stockholmarnas förskräckelse mutat fram ombyggnaden av ”Den nya Slussen” borde begrunda denna tavla. Motivet och vinkeln har jag sett på ett många andra målningar. Det säger en hel del. Oavsett om man kommer gående eller åkande från Norrmalm, eller om man lämnar Söder bakom sig för att ta sig mot Centralen, så är synen lika bekant. En oas av luft, rymd, vatten och himmel mitt i staden. Som om Stockholm låter alla sina besökare hämta andan ett tag, mellan alla trånga gator, avgasfärgade husfasader och myllrande trafik. Med rondellen och rotundahuset i mitten, det lilla busstorget och torget utanför samt Stadshuset i bakgrunden får betraktaren en svindlande parallellförnimmelse av många olika tiders och ideals stad. Under alltsammans finns terminalen för Nackabussarna och stans enda vettiga rockklubb. Debaser Slussen, där band kan spela live mitt i stan, utan att störa omgivande grannar. Allt detta vill Stockholms idiotpolitiker riva och ersätta med lattedrickar-tundror och butiker! Varför? I förnyelsens namn och för att slippa en kostsam renovering, har varit några av argumenten. Undrar om franska politiker skulle resonera på samma sätt och riva Triumfbågen eller Eiffeltornet? Skulle brittiska politiker få tvinga igenom en rivning av Tower of London med samma argumentation, mutande och lobbyism? Nä, tror inte det… Kan någon göra en insats och utvisa våra stockholmspolitiker? Speciellt den/de som drivit igenom dubbdäcksförbud på Hornsgatan. Jag vet inte hur andra gör, men jag hinner sällan stanna vid Hornstull och byta till vanliga däck innan jag sneddar över Hornsgatan till Slussen…



Inne på KS Cancerrehabilitering hänger denna underliga dam, direkt fastspikad på väggen. Eller är det en dam förresten? Kjolen är sprucken och ena tutten verkar saknas, precis som håret. Bakgrundfärgen gör mig instinktivt hungrig. Det blir en härlig kontrast till skulpturen av metall med sin buckligt smidda yta. Frågan är om hon balanserar i sin fotspik som korsfäst och fången i sjukhuset, eller om hon befinner sig mitt i ett hopp därifrån? Ajöss med sjukhusbesök och sjukdom. Ja, så föredrar jag att tolka konstverket. 



Utanför Radiumhemmets provtagningslabb får man hicka. Muren är utsmyckad, eller snarare klottrad, kanske. Och då hade det väl ändå varit roligare med lite graffiti för färgens skull? För här ser ju till och med sopcontainern och grushögen intressantare ut för en betraktare. Kanske är det meningen? Att man som sjuk ska känna någon solid, auktoritär och färglös pondus ifrån den blodprovningsmottagning man just lämnat bakom sig? Intressant hur konstnären och hans/hennes beställare kan ha tänkt. Kan det ha varit ett lobbyistiskt mutuppdrag?

Jag spanar vidare...     

I väntrummen på Radiumhemmet och andra ställen som frekventeras av folk med min sjukdom på KS finns det gott om patientinformation och broschyrer. Många heter sådant som ”Behåll livsglädjen” och går ut på att man ska gå på föreläsningar, träningspass och kurser, för att lära sig ha ett bra liv trots aggressiv bröstcancer. Dessa skrifter får mig att bryta ihop.

För mig känns det upplägget som att fastna i den där scenen i Bergmans ”Det sjunde inseglet” där Max von Sydow spelar schack om sitt liv med döden. Dvs att låsa sig fast i insikten om att man inte kan vinna och att spelet egentligen bara är ett sätt att förlänga pinan av den vetskapen.

Skit samma om motspelaren riggat matchen, tänker jag. Det känns väl mer logiskt att antingen bestämma sig för att inte acceptera prognoserna och söka efter lösningar – eller också bara ge upp? Att frivilligt fokusera på ett utdraget ögonblick av dödspanik kan väl ändå inte ge färg och lust åt den vardag man trots allt måste ork ta sig igenom?

Tål att tänkas på.

Än så länge förbehåller jag mig rätten att försöka vara mig själv. Trots att sjukdomen hittills plockat av mig håret, orken, hälsan, vardagsrutinerna, månadslönen och framtidsdrömmarna, så försöker jag vara jag. En individ med högst vanliga önskningar, reflektioner och behov. Och högst ovanliga erfarenheter, tankar och infall. Dvs någon som har haft livsglädje och försöker behålla den. Inte bara vara någon jäkla patient!

Min farsa hatar gallerior och butiker. Eller är det något allergiskt? Han blir rödögd, hängig och får migrän. Ja, förutom hos Claes Ohlsson. Därinne kan han vistas ett kortare tag. Så idag, efter att jag fått en spruta för att öka de vita blodkropparna för att hjälpa immunförsvaret, blev det traumatiskt. Jag ville gärna leta efter en födelsedagspresent till ena brorsdottern, så jag körde mig och föräldrarna till en galleria efter sjukhusbesöket. Ojoj. Gnäll, gnöl och tandagnisslan! Han är minsann ingen Urban Cowboy. Jag strövade från butik till butik och bakom mig släntrade den gamla herren med ljudliga stön och stirrig blick. Det enda jag hittade var öronhängen med stora fjädrar, vilka inköptes som kompensation till den huvudliga behåringen. Men jag njuter av själva jakten. Att kolla runt bland alla saker och se om det finns någonting som faktiskt ”talar” till mig. Det mesta känns komplett ointressant, men det är just tittandet som skapar spänning.

Annat var det igår. Efter att ha ätit på en av faderskapets favorithäng tog vi en kort promenad ner till Bällstabron. Och då kan jag tänka mig att min pappa uppfylldes av samma fyndarglädje. På den korta promenaden hittade han bl a en tappad navkapsel, två trafikskyltsklämmor, en bortblåst mäklarskylt och ett vitt borstskaft, som visade sig mycket effektiv när vi skulle korsa gatan. Folk tvekar tydligen när de står inför möjligheten att köra över en blind. Det är ju sympatiskt. Problemet är väl bara att den här herren tar hem alla sina ”fynd” och när de legat i snömodd och smältvatten blir det ganska maffiga fläckar på den som tar i eländet. Men så här glad var han innan han upptäckte att jackryggen var nerfläckad av navkapseln som han bar över axeln på "blindkäppen"…



Annars upptäckte jag lite vårtecken i en bortglömd rabatt. Vårgäck och Snödroppar. Min kamera gör inte riktigt som jag vill, men de små vita fläckarna mitt på bilden nedan är Snödroppar. Jag lovar.



För övrigt har jag väl inget att rapportera. Inväntar samtliga effekter av nya cellgiftet. Hittills mest ont i kroppen, konstig mage, trötthet och irriterande blåsor i munnen, tack och lov. Börjar bli lite tjatigt att alltid släpa med mig mediciner överallt. Känner mig som en mycket gammal tant när jag tyvärr är beroende av så många  medikamenter. Här är dem jag har Stand-By just nu. Och det är väl bara en tredjedel av det toatal medicininnehavet! Jag kanske kan öppna en egen apotekskedja snart?

Min 12 dagar gamla brorson, a.k.a. Allan, ilskande med all rätt till av dagens rojalistiska kryst-extas och messade mig nyss nedanstående bild och meddelande.

”Vilken fånig uppståndelse! Jag föddes faktiskt först.”

Med tanke på hur prinskorven från Ockelbo faktiskt livat upp den stela pappkulissfamiljen Bernadotte, fick jag en rasande bra idé och svarade:

”Lugn mannen, se möjligheterna. Flirta upp bönan så småningom och bli kung Allan! Puss/Faster”

Här är han: Kung Allan den förskräcklige (dvs den förskräckligt söta) av Sverige. Ja, det blir nog bra.

Senaste veckan har det varit svårt att hitta parkering vid Karolinska och Radiumhemmet. Orsaken är att cirka 20 parkeringsplatser varit avspärrade i väntan på de TV-teamsbussar som antogs vilja belägra sjukhuset när Vickan och Prinskorven äntligen krystat ur sig monarkins förväntade räddning. Det hände i natt.

Men i morse när jag var på Radiumhemmet för cytostatikabehandling var avspärrningen borta! Underligt. Och inga TV-bussar fanns i sikte. Däremot kryllade det av snutbilar och pressfotografer. Så korkat att skapa parkeringsproblem för övriga patienter så länge och helt i onödan…

När ska den här rojalistiska hysterin sansa sig och upptäcka att det står 2012, inte år 1712, i almanackan? Låt den stackars ungen som just krystats ut få ett normalt liv, utan dåligt inflytande från hangarounds som Noppe, Dudde, Knoppe, Foppe och liknande menlösa existenser. Skit i slottet på Haga – det finns gott om lediga lyor att hyra kring Skärholmen och Husby. Sätt sedan bruden i normal skola bland normalt folk, typ i Tensta och ge henne chansen att upptäcka vad det på gott och ont faktiskt innebär att vara svensk idag.

Jag tror faktiskt det är det enda fungerande sättet om vi svenskar ska motiveras att försörja en monarki även under detta millennium! Normala människor som inte gör tillräckligt många knop blir utförsäkrade och får i bästa fall ett minst sagt knapert socialbidrag. Så varför skulle vi idag försörja en enda familj via ett astronomiskt socialbidrag med invigningsbandsavklippning som enda motprestation? Det är ju helt groteskt. Att få ett sånt skevt kvasiliv i  förgylld guldbur bara för att man kom ut ur muffen på Viktoria verkar varken modernt, rimligt eller sunt.

Min cellgiftsbehandling gick fint, även om det kändes ovant att sitta en hel timme med tumvantar nerkylda till minus 60 grader, för att motverka att jag tappar naglarna. Mamma och pappa följde med som sällskap och efteråt slog den senare på stort och ville bjuda på lunch. Nej, stopp nu! Vänta lite med att tänka att det var ju minsann ett galant och lyxigt förslag.

Innan du tänker någonting alls åt det hållet så bör du känna till att min far förmodligen var skotte i sitt förra liv. Han har därför utsett sina favoritrestauranger med lite andra preferenser än vi andra. Dessutom brukar han som gammal Stockholmsgrabb döpa om dessa etablissemang samt referera till dem med sina egna smeknamn. ”Sluket”, ”Negerns” och ”Panchohaket” är därför några exempel på hans favorittillhåll. Erik Lallersted göre sig alltså icke besvär… Men trots mina farhågor hamnade vi på ett himla bra ställe trots stilen: Bricklunch i fd pizzerialokal med solkiga gipsvalv.

Precis som igår beställde jag torsk, men fick till skillnad mot på KS en riktigt läcker anrättning. Ångkokt mjäll fisk under ett lager av krämig dill- och räksås med perfekt kokt och god skalpotatis till. Mycket gott och trevlig blandning av avslappade gäster, som gissningsvis mestadels hade rast från byggarbetsplatsen, lagret eller kontoret. Roligast av allt: Snubben bakom mig beställde till kassakillens förvåning ”en Djurgårdare”, vilket alltså betydde att han också ville ha en torsk! Typisk Solna/Sumpan-humor…

Och nu är jag nerbäddad i väntan på eventuella biverkningar. Hittills känner jag mig tack och lov bara lite yr och trött. Ingen feber, inget illamående och inga kramper. Men det får bli en eftermiddagslur för säkerhets skull. God natt!      

Jaha. Dagens frågestund gjorde mig inte jättemycket klokare, men det hör tydligen till den här sjukdomens natur. Ingen kan 100 % säkert förutsäga att om vi gör si, kommer det att leda till resultatet så. Men ett svagt hopp fick jag av att nyckelbensmetastasen tydligen reagerat svagt på östrogen – vilket kanske kan ge ett extra skydd mot tumörspridning efteråt, om man får anticancerbehandling med hormon? Ja, jag fick det inte helt klart för mig, men det kanske kan fungera som en extra medicinsk ”airbag” efter första avslutade cytostatika-kuren? Jag hoppas det. Jag letar efter varje strimma hopp, lika besatt som en flintöverkammare letar strån att frisera till svallande volmar.

Vidare har de hittills genomgångna cellgiftsbehandlingarna krympt tumörerna något genom att döda en hel del cancerceller och det känns ju bra. Ha, där fick dom!!! Imorgon är det dags för ännu en cellgiftsbehandling och då med en ny fräsig cytostatika vid namn TAC. Tyckte mig läsa i en broschyr att det verksamma giftämnet är detsamma som idegran! Intressant. Hoppas man inte får träskalle bara… Hellre idégran, tack.

Biverkningarna är enligt samma broschyr att man blir allt tröttare för varje behandling, får stickningar i armar och ben, kan tappa naglarna, ont i leder, muskler och skelett, feber, illamående, viktuppgång eller viktminskning, svullna händer, fötter och ben, håravfall samt fjällande handflator och fotsulor. Tydligen kan man också föräras vissa allergiska reaktioner. För att minska dessa problem måste man äta 32 kortisontabletter per dag, samt tabletter mot illamående vid behov. Kortisonet blir man maniskt uppskruvad av och illamåendetabletterna brukar jag komiskt nog må illa av. Jaja, bara giftet är jobbigare för cancercellerna än för mig, så är jag nöjd i alla fall. 

Vad mer? Igår kväll fick jag semlor, choklad och goda råd av Charlotte som hälsade på. Trevligt!!! Och Börje följde mig till sjukhuset som moralisk torped idag. Det känns tryggt. Dagen blev relativt bra. Förutom lunchen på KS som absolut får en av topplaceringarna som en av de äckligaste måltider jag någonsin betalat för. Tänk dig en panerad yllesocka, med slemmiga fabriksskalade potatisar, i sällskap av en ljusrosa sås med stearinsmak. Alltsammans mikrat på skållhet tallrik… Ja, den knep allt en topplacering även vad gäller mat jag INTE betalat för! Min nyckelhålsmärkta torsk var alltså en tvättäkta katastrof, även i kategorin skolmat.

Det är lite komiskt paradoxalt, tycker jag. Ungefär som att Stockholms fulaste hus råkar vara Arkitekthögskolan. För hela syftet med ett sjukhus borde väl vara att göra människor friska? Och då är ju bra mat lika viktigt som medicin och omvårdnad för att optimera en människas välbefinnande. Varför i hela friden är mänskligheten så ofta så här komplett paradoxal?

Efter fyra olika möten på sjukhuset plockade jag upp Nenne och smet iväg till ”Afternoon tea” på hotell Diplomat. Dyrt och en anings fisnödigt Östermalmitisk innesko-känsla i salongen, men bra service och ganska gott! Speciellt de små marrängkakorna med citroncreme-fyllning. Och onödigt små men smaskiga snittar. Mums, mer sådant behöver man! Diplomats te var dock lite märkligt. En egen blandning som de verkade vara särskilt stolta över, fastän det mest smakade blaskigt rakvatten. Och notan var som sagt lite saftig för mitt Visakort, men jag jämnade ut transaktionen genom att sno med mig pennan. 

Härligt annars att se sig om i huvudstaden. Jag är inte ute så mycket eftersom behandlingarna gör mig både trött, klen, infektionskänslig och ful. Men nu satte jag mig med utsikt över Strandvägen och Nybrokajen tvärs över strömmen, och bara njöt av att se nolltaxerarna hasa förbi utanför på trottoaren i sina lustiga utstyrslar. Bland annat noterade jag ett antal kulturtanter av exklusivare Svensk Tenn-modell, en del vilsna gubbar i engelsk godsägarförklädnad, vilket är en stil som matchar betydligt bättre med fasaner och gevär än med portfölj (det har farbröderna komiskt nog inte hajat) samt många plastikflinande pälskärringar och några gossar med den klassiskt Östermalms-misantropiska Lustans Lakejer/Hitler Jugend-uppsynen.

Kan förvisso tänka mig att man blir sådan, elak och arg ända in i själen, av att skamset tvingas dra omkring på alla dessa ständigt bajsande småhundar. Är det gossarnas morsor, tjejer eller syrror, som tjatat ut dem på dessa ”Walks of Shame” kanske? Säkert svårt, eller på gränsen till omöjligt för gossarna, att känna sig tuffa, "stekiga" och snygga med händer och fickor fyllda av putande svarta hundpåsar. :-)

Jaja. Shit happens. Sånt är livet. Bara att hantera saken…

Imorgon har jag äntligen fått en tid för att ställa frågor till min onkolog angående min diagnos. Två veckor har det då gått, efter det tråkiga beskedet om att det inte var botbar stadium III-cancer, utan obotlig metastaserande stadium IV-cancer. Tråkigt att det gått så lång tid från panik och chock, till att jag får chansen att fråga saker, i syfte att förstå vidden av alltsammans rent praktiskt.

Detta tidsglapp var huvudorsaken till att det inte riktigt lirade mellan mig och första kuratorn. Hon tyckte att jag verkade förbannad över alla mina obesvarade frågor. Jag försökte förklara att jag inte är förbannad. Bara jävligt besviken.

Det känns som om jag har hedrat min del av det ”kontrakt” man som skattebetalande medborgare har med samhället. Jag har jobbat på och försökt sköta mig. Men samhället har blåskitit i sin del av avtalet. Med detta bistra påstående menar jag att när man inte längre kan jobba på, därför att man får ett sådant här vråldystert besked, så behöver man också omedelbar hjälp på alla fronter. Framförallt behöver man raka svar. Man kan väl inte bara bli hemskickad med ett svart moln över sig? ”Allt är tråkigt nog kört för dig – hejdå. Nästa, varsågod…”

Jo, tyvärr, så går det till och så omänsklig är sjukvården. Den verkar liksom utgå ifrån sig själv och vara till för de anställda. Inte för patienterna.

Om samhället varit den avtalspartner jag hoppats och trott, så hade jag i samband med ett vråldystert besked fått mer uppbackning. Dels i form av information om vad som hänt och händer medicinskt. Vad är den sannolika prognosen och sjukdomsutvecklingen? Vad ska jag äta och hur bör jag leva för att optimera mina chanser att inte trigga sjukdomen? Finns det någon alternativ terapi, i Sverige eller utomlands, som jag borde försöka få? Eller finns det något forskningsprojekt jag kan ingå i, för att testa en ny medicin eller behandling? Hur ser forskningen ut? Finns det någonting eller någon som kan ge mig en strimma hopp?

Men jag fick ingen sådan information vid beskedet om min trista diagnos. Jag fick inte heller någon av all den emotionella, praktiska och privatekonomiska information man skulle behöva. T ex information om hur sjukförsäkringen fungerar på längre sikt? Hur illa ser det ut med ens framtida ekonomi, när Försäkringskassan fyllt i alla sina blanketter och tyckt till om mina läkares diagnos? Har jag några rättigheter eller kan jag bara hoppas på att jag inte ska behöva bråka med handläggarna? Bör jag sälja allt av värde för att klara mig bättre? Ska jag sluta pensionsspara? Finns det någon medicinskt och psykologiskt kunnig människa jag kan ringa om jag får ångest mitt i natten? Kan jag som ensamboende få hjälp att städa och handla om hälsan blir ännu sämre?

Idag måste jag lista allt jag undrar över, så jag äntligen kan ställa alla frågorna imorgon. Jag misstänker dock att jag inte kommer att bli glad av svaren. Peppar-peppar…

Fick mig en liten promenad på stan när jag skulle hämta Voltaren. Som vanligt tidsödande diskussion med farmaceuten om huruvida jag istället för Voltaren kunde tänka mig något annat piratmärke. Irriterande. Vad kostar inte denna ”valfrihet” i meningslöst bortslösad tid, irritation över att behöva sätta sig in i skillnaderna i ett pillers effekt jämfört med ett annat, samt för apoteket – att behöva ha dubbelt lagerutrymme för varje piller?

Bestämde mig för att liva upp mig själv. Tänkte på mitt mellanbrorsbarn Greta, som under sin barnvagnstid ibland krävde att få ha sin handväska i ett bestämt Queen Elisabeth-grepp kring armen, för att somna eller låta sig skjutsas någonstans. Bra tänkt! Värt att testa.

Hittade en handväska i en grönturkos färg med en fjollig liten tofs och slog till. Det var tokrea och 99 kronor var den väl värd? Gillade färgen, men bör kanske klippa bort tofsen…



Min gamla handväska har nötts ut genom att jag alltid spänner fast den i bilbältet tillsammans med mig själv. Väskan får sig då ett litet extra ryck varje gång jag rör mig, vilket axelbandet uppenbarligen inte konstruerats för.

Apropå handväskor tycker jag ganska illa om den där bruttan Martina Bonnier som pratar om handväskor i Åhléns TV-reklam just nu. Hon säger att ”Felet som många kvinnor gör, är att de bara har en handväska…”. Vadå felet? Man kanske bara har råd med en enda väska? Och att inte ha råd är väl inget ”fel” som man ”gör”? Det enda riktiga stora felet här är nog snarare att den bruttan har ett efternamn som förmodligen vaccinerat henne ifrån verkligheten, som den ser ut för 90 % av befolkningen vad gäller vardagsekonomi och livsprioriteringar. Underligt att reklammakarna inte reflekterat över detta…          

I julas fick jag en Julstjärna av föräldrarna. Därefter köpte jag mig en dyr, stor och slingrande Porslinsblomma, som jag hade tänkt mig som ersättare till Julstjärnan när de röda bladen trillat av. Det brukar ju alltid hända någon vecka efter jul. Sedan pysslade jag med Porslinsblomman och gav Julstjärnan lite styvmoderlig halvnonchalant omvårdnad. Den skulle ju ändå snart möta sin skapare via soppåsen, tänkte jag.

Konstigt nog dog Porslinsblomman knall och fall för någon vecka sedan. Alla blommor föll av samtidigt och sedan vek den surt in bladen. När jag skulle kasta Julstjärnan upptäckte jag däremot en massa envisa gröna blad under alla torra röda bladen. Av detta drar jag slutsatsen att livet är underligt. Oförutsägbart. Skit samma hur man planerar antagligen. Livet gör ändå precis som det vill. Bara att glida med, försöka gilla läget kanske…

När jag tänker på hur klumpigt min ex-fästman avslutade vår relation i somras, är det faktiskt också detta med växter som gör mig mest sorgsen. Han hade bråttom att göra sig tillgänglig för sin nya kvinna och ställde ut alla mina saker i gäststugan. Det kunde jag ta. Men att han även hade hällt ut alla mina blomplanteringar och ställt de tomma krukorna utanför stugan, det gör fortfarande ont i hjärtat att tänka på. Jag hade förgrott och planterat en himla massa växter. Varje dag, hela senvintern och våren, tittade jag till dem, rensade, vattnade och roterade krukorna så att alla frön och plantor skulle få ljus. Och i juni, när de börjat växa rejält, så kastade han dem på tippen. Varför gör en människa så mot något som lever?      

Nu går jag ut och skaffar mer Voltaren.  

Utanför strålar solskenet och värken har lugnat sig. Ändå känner jag mig sorgsen. Det är som om ett kletigt moln av hopplöshet hänger sig fast runtomkring mig. Det är så jobbigt att ständigt vara orolig och på helspänn. Att bli jätterädd när man går upp på morgonen och känner det minsta konstiga från någonstans i kroppen. Att känna efter hela tiden. Att bli tacksam när man upptäcker en ”normal” förklaring till att det plötsligt gör ont någonstans. Typ ”Hjälp, det gör ont i foten! Hurra, det var bara en sticka”…

Det måste vara ett helsicke att leva hela sitt liv som hypokondriker.

Voltarenet gjorde susen. Igår gick jag omkring, böjd som en räka av nyckelbenssmärtan och kunde inte ens bära handväskan, för det gjorde så ont. Idag känner jag mig nästan helt frisk. Bara ett mycket svagt molande kvar inifrån nyckelbenet. Hur många sådana här bra dagar har jag kvar? Hur långt fram vågar jag planera?

Jag borde renovera mitt kök eller kanske sälja min lägenhet. Vågar jag det? Vad händer om jag skruttar ihop mitt i något sådant projekt? Tänk om det dyker upp någon behandling som jag hellre borde satsa mina sparpengar på?

Jag längtar efter den jag var. Innan den här förbaskade diagnosen. Då var jag liksom en människa. Upptagen med varje stunds små måsten, på gott och ont. Nu är jag bara en sjukdom. 

Tänk att det ändå är så svårt att tvingas bli någon annan! Själen och hjärnan hänger inte med. Ett bra bevis är att det tog en månad efter att håret trillat av, innan jag ens reflekterade över att det var ganska meningslöst att gå omkring med kam, borste och hårspray i handväskan. Det är ett sundhetstecken, tror jag.

Folk på gatan fattar nog inte hur bra de har det. Det är hemskt att det krävs en katastrof innan man kan uppskatta det man hade dessförinnan.          

Jahaja. Det blev ju minst sagt en alternativ avslutning på helgen. Först trekvarts kö på akuten med en nervös grabb som bänkgranne. Han är säkert en trevlig prick i normala fall. Men nu satt han och sällskapade sin krassliga polare, medan han målbrottsbabblade högljutt på något främmande språk och smaskade i sig den ena Gott och Blandat-påsen efter den andra med öppen mun. Samtidigt som benet gick sådär nervöst upp-och-ner som en skenande symaskin på honom. Hela bänken skakade!

Många grabbar gör sådär. Jag tror inte ens att de märker det, eller ännu mindre, förstår hur irriterande det är för andra som försöker sitta still eller läsa, ofrivilligt guppandes på samma bänk. Det är nog något mystiskt stress-ticks. Jag borde kanske ha slagit honom med handväskan, men istället tittade jag honom stint i ögonen och tog av mig mössan. Det fick honom ur symaskins-tickset en stund. Äntligen kom min flint till någon användning.

När det blev min tur var det samma procedur som vanligt. Ett gäng blodprov, in med en liten blodkran i armvecket och så, efter någon timmes väntan, blev det röntgen. Därefter fick jag ligga ensam i ett litet undersökningsrum ytterligare någon timme i väntan på svaren. (Tack Nenne, Bådde, Ann och Britt-Mari för SMS och distanskramar!)

I handväskan hade jag tack och lov glömt några påsar lakrits som blev alternativ söndagsmiddag. (Tack Kirsi!) Och tack och lov syntes varken någon fraktur i nyckelbenet eller fler metastaser. Läkaren tyckte att jag borde få förebyggande strålbehandlingar som smärtlindring lokalt i nyckelbenet, men hade inga lediga sängar uppe på Radiumhemmet. Han trodde att jag kanske fått någon inflammation efter vävnadsprovet som togs i nyckelbenet för några veckor sedan och gav mig Citadon och Voltarénpiller.

Annars var det enda underliga att jag hade höga värden på vita blodkroppar, vilket inte är vanligt när man behandlas med cytostatika. Jag tolkar det som en bra sak. Kanske har mitt immunförsvar nu återhämtat sig så pass efter 2011 års alla tråkigheter, tokstress och sorgligheter, att det äntligen orkar fajtas och ta kål på varenda cancercell i min kropp!?!

Som Grand Finale på söndagen körde jag omkring i en hel timme och letade parkeringsplats. Natten till måndag är stora städnatten i mina kvarter. Mardröm… Man borde nog egentligen ha med sig en liten potta i bilen, så man klarar den typen av maratonexpeditioner utan att behöva avsluta alltsammans med att svärjande rusa hem mot sin egen ljuvt hägrande toa.

Nu avslutar jag denna keff-söndag med en liten C-vitaminsorgie. Apelsin, kiwi och granatäpple. Surt och jäkligt i munnen, men bergis bra för kroppen. Mitt immunförsvar ska få mer kraft att slå skallen av fientliga celler.

Jag är så himla rädd för att cancern ska sprida sig. Så rädd att jag inte vet om jag känner någonting, eller om jag bara inbillar mig att jag känner någonting. Igår började metastasen i vänster nyckelben värka. Det känns som om jag sprungit in i någonting och fått en rejäl tackling. Nu undrar jag om det beror på att skiten expanderar eller krymper? Två veckor efter varje cellgift känns det som om tumörerna mjuknar, men så här i sista veckan innan nästa behandling är det som om de hårdnar en aning igen. Betyder det att de är så aggressiva att de växer så fort de inte är förgiftade av cellgifter? Hur ska jag i sådant fall klara mig när cellgiftskurerna är över? Eller måste jag fortsätta med den här tuffa behandlingen för alltid? Orkar kroppen med det? Orkar jag med det?

Tusen frågor. Som ständigt surrar omkring mig, som ett moln av maniska knott. Vad jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, så att jag inte hade missat mammografin i somras.

Igår var jag så orolig att jag somnade, knall och fall, vid halvåttasnåret. Vaknade 15 timmar senare och har fortfarande ont inne i nyckelbenet. Usch, att inte veta hur det står till… Ska jag ta det lugnt, eller ringa Radiumhemmet och fråga om det här? Åka in akut eller intala mig själv att jag bara är pjåskig? Jag känner mig ungefär lika frisk, normal, pigg och snygg som Elefantmannen.

   

Till det "snille" som konstruerat P-automater som låser fast kontokortet, ända tills efter att man fått ut P-biljetten och stressad eller yr springer ifrån kortet: Hade det inte varit lämpligt med en liten kurs i hur människors beteende fungerar, innan du lanserade din idiotiska apparat? Med vanligt sunt förnuft kan vem som helst lista ut att risken för att man glömmer att ta tillbaka sitt kort är ganska stor. Fast det är väl som jag läste på en engelsk sajt häromdagen.  

Common sense isn’t very common.

Jag sätter mig vid en TV. Det finns 63 kanaler. Just det. SEX-TIO-TRE KANALER!!! Helt fantastiskt lyxigt för alla oss som vuxit upp med bara två kanaler, varav den ena mestadels visade testbilden, medan den andra körde långa Televinken-monologer om barn i trafiken… Och likt förbaskat finns det inget att titta på, direkt. Det är ju samma jäkla program hela tiden, fast i flera kanaler!  Förutom sport, nyheter och tröttsamma såpoperor, sänds i princip enbart följande tio program:

   1. Någon lagar, äter eller skäller om mat.
   2. Någon vill bli upptäckt.
   3. Någon är väldigt rik och korkad.
   4. Någon vill bli gift.
   5. Någon letar hus, har förstört ett hus, eller gör om sitt hus.
   6. Någon känd människa pratar om sig själv.
   7. Någon okänd människa pratar om sig själv.
   8. Någon har mördat någon.
   9. Någon försöker lista ut vem som har mördat någon.
  10. Någon tillgjord jänkare säger sardoniska saker, slår i dörrar och ironiserar över sina komplex och sitt proppmätta men meningslösa liv, till ackompanjemang av inspelade men glädjelösa skrattsalvor.  

Gäsp. Vem blir lycklig av det här? Exakt samma sak, i hela sextiotre kanaler? Det är baske mig roligare att lägga sjubitars barnpussel… Och alla de här kanalerna, som man förväntas betala extra för, har dessutom mage att plåga sina tittare till vanvett med en massa enfaldig reklam. Hujedamig så dumt! Reklamfria stats-TV, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Värst av allt är alla reklamfilmer som syftar till att skapa akut dåligt samvete hos mig. En gravallvarlig djävul stirrar mig rakt in i ögonen och berättar samtidigt sakligt hur inibängen oerhört synd det är om en himla massa olika varelser. Jag förväntas kräkas upp mina TV-snacks av pur ångest och genast bli världsförälder, adoptera en indisk flicka, rädda gorillor, bygga en skola i Afrika etc. Varför då? Ska man inte sopa rent i sin egen farstu, innan man börjar fiffa i andras?

Sverige har enligt EU 800 000 fattigpensionärer och bara i Stockholm finns just nu drygt 8.000 uteliggare. De flesta av dessa är förvisso inte lika söta som utrotningshotade gorillor eller afrikanska barn. Men de behöver likt förbaskat hjälp, även om ingen brytt sig om att göra en reklamkampanj för att hjälpa dem.

Det är alltså bara att gå ner till Drottninggatan, lyfta på något av skynkena och lämna sina middagsrester, en gammal täckjacka eller en hundring till vederbörande. Eller be att få betala eller bära hem en pensionärs matkasse, nästa gång man hamnar bakom samhällets seniorer i affären. Sådana direkta och spontana hjälpinsatser går snabbare, blir billigare och gör mer konkret nytta. U-landshjälp från folk till folk, liksom…

Vad i hela friden gör cellgifterna med min aptit? Nuförtiden längtar jag mestadels efter Vichyvatten, salta kex, lakrits och filmjölk. Märklig papegojdiet för en normalt kakfanatisk biffätare…

Det känns ungefär lika naturligt som att Lemmy skulle baka småkakor, men nuförtiden handlar jag faktiskt massor av grönsaker och frukt. Dels därför att en större hälsoinsikt förväntas av mig som cancerpatient. Dels därför att jag har en del vänner som hävdar att det är nyckeln, om inte till paradiset, så åtminstone till god hälsa.

Båda faktorerna vill jag självklart respektera. Därför bär jag stolt hem dessa vegetariska matvaror, som ståtar med sina härliga former, färger och dofter i affären. Väl hemma travar jag upp tomater, broccoli och krasselådor i mitt lilla kök och känner mig som en riktigt klok, bra, vuxen och nyttig människa. Och då händer det underliga. När jag tittar bort en sekund och sedan sträcker mig efter moroten, så har den skrumpnat! Äpplet är rynkigare än ett russin. Tomaterna läcker stinksaft, salladsbladen är brunkletiga och purjolöken torr nog att rökas! Hur i hela friden går det till? Programmeras frukt- och grönsaksjävlarna att ruttna så fort man passerat kassan?

Jag blir nog aldrig någon genuint nyttig människa. Sorgligt men sant. Olika allergitester har redan bevisat det, med pinsam övertydlighet. Noll utslag när 40 kemiska ämnen testats på min rygg, men stora kliande blemmor vid närkontakt med bivax, pälsdjur, pollen, gräs och annat helt naturligt. Jag är alltså en hybrid. En e-nummervarelse, som förmodligen borde ha gift mig med den där lustiga irakiska tjockisen, kemiske Ali. (Minns du honom? Det var någon gasglad polare till Bagdad Bob m.fl. i senaste Irakkriget, har jag för mig…) Tillsammans hade jag och Ali kunnat frossa i en tillvaro av farliga tillsatser, självlysande mat och fått små cyborgbarn, perfekt rustade för att trivas och frodas i en framtida Tjernobylvärld.

Jaja, nu blev det inte så. And it’s your loss mr Bush, som fimpade en sådan drömkille, när du äntligen hade chansen att avla fram annat framtida sällskap än kackerlackor... För det är väl ett atombombskrig som alla jänkarpresidenterna längtar efter innerst inne, för att få rejäl fart på oljepriset? Sådana ledare borde oskadliggöras. Man kanske skulle skicka över en fruktkorg?

Pojkvaskern har, precis som sina systrar, utrustats med en helt egen special-mössa. Till varje brorsbarn virkar jag nämligen en diaboliskt listig huvudbonad.

Den funkar så här: Barnet vrålar otröstligt. Föräldrarna blir desperata och tar då fram den magiska mössan. Mössan sätts på. Barnet slutar häpet att skrika och somnar direkt av pur förvåning och utmattning.

Hur fungerar då denna genialiska mössa? Vad är min hemlighet? Virkar jag månne med valiumindränkt garn?

Nix pix. Favoritlenan väljer helt enkelt ett garn som kliar så inihellsprätta att barnet omedelbums distraheras i sin gråt och somnar. Listigt va? Och det funkar! Se nedan.

Som sjukling slipper jag tack och lov gå ut i snöstormen. Istället tittar jag på direktsänd riksdagsdebatt om utrikespolitiska frågor. Den är precis lika iskall som vädret och jag fattar inte varför. Oavsett partitillhörighet turas politikerna om att hålla sina sockeplast-gemytliga små tal och utdela verbala örfilar till varandra, så där lagom-engagerat-trevligt, som när man bjuder runt chokladasken på ett större släktkalas.

Varför då?

Just nu finns ingen anledning att darra på manschetten och fantisera om vad det bjuds för bullar vid nästa kaffepaus. Däremot är det läge att sluta käbbla, kavla upp ärmarna och börja uträtta saker på riktigt.

Varför exempelvis tjafsa om huruvida Palestina bör erkännas som stat? Alla erkänner ju Israel, som utrymmesmässigt etablerar sig på palestiniernas bekostnad, så det är väl inget att tveka om?!! Palestina förtjänar precis samma rättigheter, respekt och politiska status som vilket annat land som helst. Den dag världen accepterar den självklarheten, blir det kanske äntligen lugn i den där regionen.

Lika konstigt är det med svensk slakhet visavi Eritrea och Etiopien. Granskande journalistik är garantin för varje demokratis sundhet. Alltså bör Sverige genast kräva att Eritrea friger Davit Isaak och att Etiopien släpper de två fängslade svenska journalisterna. Som stor biståndsgivare har Sverige påtryckarkraft. Det är ju bara att stoppa pengaflödet, tills dessa primitiva semi-demokratier gjort vad de ska!

Och angående bistånd har jag noterat ännu en ologisk detalj i regeringens politik. De pratar just nu om att bistånd inte ger några resultat! Att det skulle ges med krav på prestation och redovisning av resultat. Självklart! Det tror jag att precis varenda svensk håller med om. Men då bör samma regel appliceras på ALLA som gör anspråk på svenska skattepengar. Som t ex privata vårdföretag som Carema. Vad leverera de i förhållande till pengarna vi betalar dem? Är vi nöjda med resultatet? Tittar man på vad man får för sina pengar, upptäcker man oftast att det som är billigast räknat i kronor, är dyrast om man ser vad man får för pengarna. Denna trista regel känner varenda lågpriskonsument till, så hur kan det vara så omöjligt för regeringen att förstå? 

Detsamma gäller alla andra privata underleverantörer, som utför tjänster på entreprenad. Jag tittar ut och funderar såklart direkt på detta med snöröjningen. När jag var liten minns jag att man nästan kunde ha lågskor på vintern inne i Stockholm. Så pass bra hade snön röjts undan. Idag får man balansera på den hala stig som trampats upp på trottoaren av föregående gångtrafikanter. Man kan knappt parkera i snödrivorna, om man inte har en SUV och bör helst ha hjälm som skydd mot hustakens istappar. Så varför skulle det bli bättre med upphandling av allt från snöröjning till vård? Jobben utförs av den som tar minst betalt för att (nästan) göra dem. Och man får som bekant det man betalar för… 

Lika ologiskt står det till med SJ. Nu pratar ansvariga politiker om att man ska bötfälla dem som orsakar förseningar. Så naivt! Det är verkligen som att skjuta budbäraren. Moderaten Ulf Adelsson har ju basat för SJ och uppmuntrat utförsäljningen av allt från räls till tågunderhåll det senaste decenniet. Han avgick nyligen pga insikten om resultatet: Det funkar inte längre för SJ att bedriva tågtrafik.

Nej. Såklart tågen inte går när tusentals lägstbjudande underleverantörer både ska försöka få en egen vinst och kostnadseffektivt utföra var sin liten del i den service, som förr var en centralt synkroniserad och statligt ägd rutinapparat.

Vem tar ansvar för hela SJ-experimentet och bortslumpandet av all den infrastruktur som vi skattebetalare hade finansierat? Betalar Uffe tillbaka för sitt misstag genom att skänka oss sin SJ- och politikerpension, så svenskarna kan återuppbygga ett nytt fungerande tågnät? 

Ujujuj. Det behövs en arabisk vår i Sverige. Jag trycker på Instant Defrost. Nu!

Jag måste nog tvinga mig själv att tänka annorlunda. Att vara en grinande ångestvarelse förbättrar knappast min situation. Kanske är det en bonus att veta vad man ska dö av? Bättre än att tro att man ska bli 120 år och så blir man istället vips överkörd av en buss, får hjärtinfarkt på toan med brallorna nere, etc…

Kanske är det till och med sunt tvingas vara mer noga med att leva i varje ögonblick. Att verkligen gotta sig i nuet, istället för att alltid tänka på ”sen”? Ingen människa har ju egentligen något annat än sitt nu, trots att alla hela tiden intecknar sitt ”sedan”…

Man kanske till och med kan använda detta dödshot till något som är bra för sina medmänniskor? Som att linda sprängämnen omkring midjan och knalla upp på Försäkringskassan? Det vore ju äntligen en konstruktiv självmordsbombning, som t ex skulle kunna få fart på debatten om de nya försämrade sjukersättningsreglerna. ;-)

(OBS, kära anti-terrorist-spanare, som kanske bevakar allt som skrivs på Internet: Det föregående var alltså ett skämt, så att storma min lägenhet är totalt meningslöst. Jag är enbart en relativt vänlig och flintskallig dam i sina värsta år, som föredrar svindyra nyårsraketer framför hemmagjorda smällare av konstgödsel.) 

Finns det fler fördelar med en tidig död? Tja, jag slipper pensionsspara och göda hela den här kvartalsekonomiska idiotekonomin, där mitt ”sparande” ändå bara minskar varje år, eftersom finansputtarna måste få sina bonusar. Äldre än 58 lär jag inte bli. Lika bra det! Carema har gjort mig mycket skeptisk till hela ålderdomsgrejen. Och jag hinner destruera gamla löjliga kärleksbrev och andra genanta ägodelar, vilket den som ”överraskningsdör” förmodligen aldrig kommer på tanken att göra.

Kort sagt, min situation och vardag är ganska jobbig just nu. Men kanske inte helt utan fördelar – om jag lyckas fortsätta tänka på det här alternativa sättet!? Jag får helt enkelt försöka minnas vad min rara bilskollärare alltid sa till mig. ”Se möjligheterna Lena, se möjligheterna!” Och så gjorde jag det och sneddade över refuger och cykelvägar. Han var inte rädd om sitt liv, han…  

Jag kan inte låta bli att tänka om. Om jag inte hade förlovat mig med den mannen. Om jag inte hade kommit ifrån min post när han gjorde slut och jag inte hade någonstans att bo i juni. Om jag hade fått mammografi-kallelsen som kom med posten då. Då hade min bröstcancer kunnat upptäckas och botas, innan den gick in i nyckelbenet och blev obotlig. Men nu är det inte så…

Ultraljud och mammografi visade att den lilla tumören i armhålan hade krympt från 3,3 centimeter till 2,5 efter de sista månadernas cellgiftsbehandling. Vävnaden i den stora tumören på 7-8 centimeter hade mjuknat och minskat i täthet, vilket betyder att cancercellerna dör. Bra. Den 22/2 träffar jag onkologen och får höra vad det innebär. Men egentligen, vad spelar det för roll?

Jag har lyckats förtränga att jag likt förbannat har cancercellerna kvar i blodet. Det betyder att jag kan ta emot mer cellgift, operera bort bröstet, strålas, men sedan kommer det ändå bara vara en fråga om tid tills cancern börjar växa igen. På något annat ställe.

Så ska man vara krass, är det kanske dags att börja fundera på hur jag vill göra med den tid jag kan tänkas ha kvar. Ska jag gå med på att bli tillfälligt friskförklarad och återigen bli bedrövad, när det blir dags för cellgifter och flintskallighet nästa gång – och igen och igen, tills jag kastar in handduken i morfindimman på någon av Radiumhemmets avdelningar? Eller ska jag lägga av med den här tuffa medicinen, all oro och bara låta sjukdomen ha sin gång?

Jag vet. Det här är deppigt skrivet. Men så här tänker jag just nu. Och jag tycker synd om mig själv, faktiskt. Jag hade väl hoppats på ett mirakel. I stil med att sköterskorna och läkarna skulle säga ”Va, vadå cancer? Du skojar, damen. Vi hittar banne mig inga tumörer att undersöka!”

Men så sa de inte. Och nu är jag deppig och rädd. Orkar jag fortsätta hoppas på att någonting kan bli bättre? Orkar jag leva med ständig oro? Orkar jag fortsätta med alla dessa jobbiga läkarbesök? Och ett liv som ständigt krasslig, enbröstad, med ständiga återbesök, kontroller och rädsla för vad Försäkringskassans påhitt?

Jag vet inte.

Det enda varje människa vet till 100% säkert om sitt liv, är ju att det kommer att ta slut. Ändå är det lika omöjligt att föreställa sig att man inte skulle finnas, som det är att försöka föreställa sig universums oändlighet. Beklagar att jag skriver det här. Ingen rolig läsning. Men det är precis så jag tänker just nu. Ska jag upprätthålla charaden om att jag kommer bli frisk? Eller acceptera fakta och göra något vettigare av min tid än att fortsätta utsätta mig för plågsamma tantförsök?

Jag kanske borde strunta i bröstoperationen, låta håret växa ut, sälja min lya och köpa en enkel resa med Transibiriska? Har drömt om att åka med det tåget ända sedan 1986. Och det vore betydligt roligare att smälla av med en drink i handen i värmen vid havet på en strand än på Radiumhemmet…

Hoppas jag inte deppade sönder din dag nu. Ber om ursäkt i sådant fall. Bäst jag vilar en stund. Kanske vaknar jag laddad med mer ork och optimism?

Idag skickar jag en stor Alla Hjärtans-kram till dig, som läser min blogg! Tack vare den här sidan känner jag mig mindre sjuk och får en slags social stimulans, trots att jag inte orkar vara ute eller umgås så mycket på riktigt. Stimulans förresten? Det låter ju löjligt stelt. Vad jag försöker säga är bara att det känns bra att skriva av sig här och det är kul att du läser vad jag skriver. Även om ämnet cancer bitvis är ganska dystert. Som ursäkt kan jag bara säga att jag verkligen inte valt det frivilligt...

En annan ursäkt och Alla Hjärtans-hälsning skickar jag till BB-personalen som hjälpte min brorson till världen. Efter att ha fått inspektera honom igår, samt fått fler detaljer om förlossningen, inser jag rodnande att det INTE var fel på personalens engagemang, som jag skrev. Tvärtom.

Avdelningen var knökfull, tre förlossningar pågick samtidigt och bland personalen hade vissa jobbat 12-14 timmar i sträck utan lunch!!! Så orsaken till att de försvann mitt under framdrivningsskedet var sannolikt att de helt enkelt inte hann med. De var rejält underbemannade, men gav ändå järnet för sina patienter. Vilka hjältar! Slutsats: Jag skickar ingen Alla Hjärtans-kram till Landstingspolitikerna och cheferna som planerat så illa för BB-personalen…

Nu sticker jag till sjukhuset. Ha en toppendag!

Imorgon ska jag till sjukhuset och kolla hur bröstcancertumörerna reagerat på de cellgiftsbehandlingar jag fått hittills. Nervöst! Det känns som om tumörerna krympt, men vad vet man med den här lömska idiotiska sjukdomen? Hoppas varenda cancercell har packat väskan för att flytta in i George W Bush, eller någon förhäxad med liknande inneboende stygghet...

Oavsett resultat fortsätter sedan cellgiftsbehandlingen. Och därefter blir det antagligen strålning. Undrar när håret växer ut igen? Det är ganska kallt att vara kal så här års. Skickar varma sympatihälsningar till alla grabbar som tvingas leva hårlösa. Att tvätta och föna sig saknar man inte, men själva värmeisoleringsfunktionen är en trevlig bonus med hår... Och sen är det förstås den här lilla detaljen med hur hår inverkar på själva utseendet. Bifogar trist bildbevis. Lena nu och Lena för cirka 4 månader sedan.

Gråtande cellgifts-Kojak versus helt vanlig normal-cykla-runt-på-stan-och-tjoa-Lena... :-(

   

Detta hittade jag i tidningen idag:

Peder Pråhl renoverar paradvåning för 65 miljoner
Vindslägenheten på Östermalm i Stockholm är enorm. De fyra våningarna ska nu lyxrenoveras för 65 miljoner kronor. Ägare: Peder Pråhl – grundare av riskkapitalbolaget som äger Carema. Peder Pråhl, 47, är hemlig. Telefonnummer och bilder av honom är svåra att hitta. Han är en av tre grundare av riskkapitalbolaget Triton, som via bolaget Ambea äger hälften av skandalomsusade vårdbolaget Carema. Bolaget som under hösten skakats av avslöjanden om vägning av kissblöjor, besparingsspel och äldre som dött av uttorkning. Peder Pråhls familj bor i centrala Stockholm. Själv är han skriven på en av brittiska kanalöarna, skatteparadiset Jersey.

Idag skulle jag därför vilja göra en liten utflykt till Strandvägen. Jag tänkte att vi träffas på Gärdet först. Där plockar vi upp alla hundbajspåsar vi kan hitta. Sedan promenerar vi till Peder Pråhls pråhliga nya lya på Strandvägen och trycker ner påsarna i hans brevlåda. Vad sägs? Hänger du med? Med lite tur hajar Peder piken. Fast officiellt bor han ju inte här... Pyttsan!

Med tanke på vad som hittills redovisats om hans ”affärer” så är risken dock stor att han tvättar ur påsarna, säljer dem och rullar sig som en äcklig hund i sina skitigt förtjänade pengar. Jaja, något borde göras för att se till att svenska skattepengar inte hamnar i sådana här svins fickor, för vi behöver ju alla vänlig och sjysst äldrevård, förr eller senare. Jag vill inte framstå som någon tallibankommunist nu, men ärligt talat: Kan någon förklara för mig vad som är vitsen med privat vård, när dess primära syfte är att göra sina ägare lyckligare än sina patienter? Och varför ska en sådan usel vård få ett enda korvöre av skattepengarna?    

Cellgifter är starka grejer. Behandlingen påminner lite om uttrycket ”Ibland är boten värre än soten”. Visst är jag glad över att denna medicinering finns tillgänglig och att jag får den, men behandlingen är tuff. 

Så hur känns det att få cellgift? Vad jag förstår har jag haft tur. Trots att jag hittills fått cellgiftet FEC av högsta dos, så har jag tydligen klarat mig ganska lindrigt undan. T ex har jag sluppit några illamåendeorgier. Tjoho! Biverkningarna kan tydligen variera ganska mycket individuellt, men här är en kort redogörelse av de biverkningar som stör mig mest, om du nu råkar vara nyfiken.

Trötthet. Direkt efter första behandlingen kändes det som om sömnmässigt förvandlades till en gammal trött katt. Jag somnar ungefär varannan timma. Ibland känns det som om någon hällt knäck i alla mina sinnen. När jag blir trött segar liksom hörseln, energin och minnet ihop. Bara att gå och lägga sig en timme eller tre…

Synstörningar. Ibland har jag bara klar syn rakt framåt. Runtomkring ser jag svarta ”spökprickar” som studsar omkring. Omöjligt att läsa eller försöka titta på en film. Bara att gå och lägga sig.

Hårförlust. Ganska traumatiskt. Stora tussar började trilla av från huvudet ungefär två veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Nu är jag flintis. Man vänjer sig hjälpligt, men det känns väldigt sorgligt att titta sig i spegeln… Diaboliskt nog försvann däremot inte det hår jag väldigt gärna hade velat bli av med! Som näshår, persikoluddet på kinderna, trasslet i armhålorna… Typiskt.

Mental oskärpa. Jag tänker trögt. Otäckt, för jag har alltid haft mycket glädje av min egen hjärna, med ett ganska snabbrörligt intellekt och en spontan och ständig produktion av galna och komiska tankar. Nu kan jag liksom bara tänka en enda tanke i taget! Och det är ingen automatiskt självgående process, utan någonting jag måste hjälpa till och pressa fram. Ganska otäckt. Ibland känns det som om det är helt tyst därinne i knoppen. I perioder vågar jag inte köra bil. Jag fattar för långsamt för att det ska kännas tryggt med mig själv vid ratten.

Minnesproblem. Jag går hemifrån utan att stänga av kaffebryggaren. Vart är nycklarna förresten? Visakortet glömde jag i en P-automat innan jul. Räkningar försvinner eller glöms bort. Kort sagt, jag kan inte längre lita på mig själv. Läskigt!

Torra slemhinnor. Ett stort sår inne i näsan och ett annat på läppen vägrar att läka. Irriterande! Om jag förstått saken rätt, beror det på att cellgifterna tar kål på de vita blodkropparna. Insidan av munnen är också ur balans, vilket ger sig till känna i form av svidande blåsor i tandköttet och en hysterisk plackbildning.

Magont. Mellan 6 och 10 dagar efter varje cellgiftsbehandling får jag akut magont. Det känns som magkatarr. Allt jag äter eller dricker gör ont! Jag rapar, vill spy och har svid i magen. Efter några glas filmjölk har jag märkt att det lugnar sig några timmar.

Klåda. Av och till kliar det intensivt över hela kroppen. På nyår fick jag till och med nässelfeber. Ingen höjdare… Fast det berodde kanske på medicinen jag rekommenderades att ta mot magkatarrsymptomen?

Infektionskänslighet. Trots att jag undviker förkylda människor har jag ofta förkylningssymptom. Lätt feber, snuva. ELler beror det på något annat kanske? Jag vet inte...

Ångest. På nätterna ligger jag ofta och snurrar över alla känslor som väller fram i mörkret. Varför hände det här mig? Hur ska det gå? Jag vet - det är helt kontraproduktivt att tänka så. Men det är svårt att styra över sina tankar när man är rädd.

Feberkramp. Ja, det har jag redan skrivit om. Att jag på julafton fick feberkramp och tvingades tillbringa två dagar på sjukhuset. Hurr. Hoppas det inte händer igen. Fast det berodde antagligen på att jag fick för hög dos av medicinerna mot illamåendet.

Tumörvärk. När cellgifterna börjar verka inne i kroppen hugger det ibland till, som om en pygmé vrider om en liten kniv därinne i kroppen. Fast smärtan gör mig egentligen bara glad, för det är cellgifterna som ger sig på tumörerna. Syftet är att de ska krympa så mycket som möjligt, inför operationen. 

Ja, det finns en hel del andra udda saker också, men nu ringde sovklockan. Se biverkning nr 1. Kraften tog slut. Zzzzz…

Även om jag pga cytostatikabehandlingarna varken är i psykisk eller fysisk toppform, så var det kul att vakta brorsdöttrarna när deras föräldrar var sysselsatta med att föda fram brorssonen.

Till skillnad från mig verkar dessa småtjejer dock inte njuta av att sova. Faktum är att de faktiskt verkar göra vad som helst för att slippa. De försöker till och med manipulera sin trötta gamla faster! De är dessutom ovanligt listiga för sina åldrar, så man får enbart tacka sin lyckliga stjärna för att de än så länge inte är äldre än 6 och 8 år.

I fredagskväll var det väldigt uppspelt i samband med den tid jag anser vara läggdags. Dricka vatten, ha sängdisco, lura farfar, smyga på katten, gå och kissa, fråga om inte lillbrorsan kommit ut ännu, ropa efter farmor, kivas om kuddarna osv…

Vid halvtiotiden tog jag därför till en desperat åtgärd: Godnattsaga. Vi befann hos hemma hos mina föräldrar så jag inventerade förtvivlat närmaste bokhylla. Med titlar som Kyrkans textilkonst och Farväl till vapen kändes det trixigt att hitta en lagom godnattsagosövande skrift för småbarn. Till slut fann jag till min stora tur en gammal Pelle Svanslösbok. Hurra, den perfekta boken! Gulliga katter som hittar på precis lagom spännande saker med lite fisk, elaka Måns, Bill och Bull och dessutom författad med Gösta Knutssons skönt distanserade men ändå empatiska förmåga…

- Toppen, den här tar vi, sa jag och viftade med den gamla boken. Den är jätterolig. Det minns jag, för jag läste den när jag var liten!
- Näääää, inte den, stönade brorsdöttrarna bestämt.
- Varför inte, den är väl fin med gulliga Maja Gräddnos och snälla Pelle, försökte jag.
- Näää, farfar har redan läst den för oss, sa småglina.
- Jaha, men vi kan väl läsa om den, eller var den inte bra?
- Nä. Det är en dålig godnattsaga.
- Varför då?
- Vi somnar alltid efter tre sidor...

Igår kväll blev jag faster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt! Speciellt som om barnet påminner mer om mig, än om sina långhåriga föräldrar. Det blev en pojkvasker på drygt 4,5 kilo med samma halvfestliga cytostatikafrisyr som jag har. Han kanske kan heta Lena?

Hela processen tog mer än 70 timmar, från att vattnet gick, till att den unge herrn behagade kliva ut.

Precis när han äntligen stack ut huvudet försvann dock personalen! Det var skiftbyte. Märklig planering/arbetsmoral… I kritiska lägen gör man väl klart jobbet innan man drar?  Nej, tydligen inte på Danderyds sjukhus. Där fanns smoothie, finkaffe och Vasastansskadade tidningen Plaza. Trevligt. Men jag misstänker att personalens engagemang och kunnande gör mer för vårdkvaliteten ur ett patientperspektiv… Men nuförtiden förväntas man kanske vara pigg, kry och medicinskt utbildad för att få hjälp av vården?

Jaja.  Allt gick bra tillslut och om jag inte hade haft den här jämrarns cancern, så hade jag baske mig bjudit dig på en fet cigarr nu!

Malacka är ett av orden man som turist i Grekland oftast lär sig först. Alla greker säger malacka, om det mesta, hela tiden. Och nu kommer det att sägas allt oftare. För det är ett svärord.

Anledningen är att grekernas land strax är bankrutt, enligt ekonomitidningarna. Skitsnack, tänker jag. Landet och grekerna kommer såklart alltid att finnas kvar! Det är faktiskt ”bara” ekonomin som ballat ur, jämfört med hur den samvets- och ansvarslösa så kallade marknaden föredrar att ha den. Och pengarna som marknaden säger sig sakna i Greklands kassa har dessutom aldrig funnits i verkligheten, utanför räknenissarnas spekulationsvärld av monopol-pengar! Att världens finansfolk nu har mage att oja sig är därför både naivt och oförskämt. För den monetära katastrofen i Grekland är som sagt ingen överraskning.

Varje normalintelligent människa (dvs tydligen exakt ALLLA, utom finansfolk och politiker) anade nämligen att det skulle gå åt helvete med strössel och salt, redan när Grekland bytte sin drachma-valuta mot Euros för 11 år sedan.

En blaskig iskaffe, som omräknat från drachmer brukade kosta 3 eller 4 svenska kronor sommaren 2000, kostade sommaren 2011 plötsligt mellan 10 och 15 spänn, omräknat från Euro.

Då kunde varje normalfuntad människa räkna ut att ett gigantiskt fel måste dölja sig i skallen på dem som ansvarade för ekvationen. Alla normala vanliga människor insåg då också att detta hjärnfel förr eller senare måste betalas. Sannolikt av andra normala vanliga grekiska människor. Tyvärr…

Sommaren efteråt häpnade alla hängivna grek-semestrare över idiotins första konsekvens: Många greker hade vips bytt sina reumatiskt vrålande packåsnor mot bilar, nyare än dem vi själva just lämnat på Arlandas långtidsparkering. Hotellkomplex a la Kanarieholmarna började smäckas upp på minsta sket-kobbe. Istället för grillade lamm och hemkört Retsinafinkel, serverade tavernan plötsligt både oxfilé och utländska (dvs drickbara) rödviner. Och tjusningen med att båtluffa försvann, när många småfärjor ersattes av luftkonditionerade snabbgående jättefartyg.  Att färdas trekvart i en luftkonditionerad salong, ger näppeligen samma upplevelse som att fnissande trängas på en skorv lastad med bönder, traktorer och förrymda höns.

Men såklart anar man då, som normal människa, att ett sådant snabbt och drastiskt uppsving har mer gemensamt med Mao Tse Tungs menlösa ”Stora språng”, än med en pålitligt spirande ekonomi. Tråkigt bara att vanligt folk måste lida, för att finansfolk och politiker varken håller sig med samvete, ansvar eller normalintelligens. EMU är bara ett stort ego-anarkistiskt dagis, där de självutnämnda gullegrisarna mobbar nytillkomna fattigelever för att bekräfta sin egen gudomlighet. Och för att upprätthålla oordningen i EU:s menlösa EMU-konstruktion, lånade vår regering häromdagen ut 100 miljarder skattekronor till idiotin. Vad ska man säga? Malacka, för fan!

Mitt liv känns just nu extremt melodramatiskt. Ständigt motsatser som frontalkrockar. Känslomässig berg- och dalbana. Praktiska måsten. Lycka och tårar – all mixed up in a bucket – som en trist pjäs av Radioteatern…

I förrgår skrev jag mitt testamente/sista vilja, efter att ha utvärderat alla mina besök hittills hos Radiumhemmet. Igår tröstade jag min kurator som underligt nog bröt ihop efter sessionen. Och i natt försökte jag sova hos brorsdöttrarna, eftersom deras föräldrar är upptagna av att föda fram barn nummer 3. Inte lätt, någotdera.

Bäbisen trivs alltför bra inne i magen. Hoppas den kommer ut och är frisk och förtjusande idag!

Att försöka få två små söta och fnissiga brorsdöttrar på 6 och 8 år att sova var ingen lek. De hävdade med bestämdhet att de minsann aaaaalltid brukade vara uppe sent, varje kväll minst till elva, vilket fadern bestämt dementerade efter att jag krävt verifikation av påståendet via SMS. Efter att ha spöat dem i kort, haft allsång med Popcorn-sången och studsat runt i en stunds sängdisco, så törnade dock småtjejerna in.

Och där låg jag i mörkret medan kvällen glada skratt sakta förvandlades till sorgsna tårar. Hur mycket av deras liv kommer jag att få hinna uppleva? Trippelnegativ, spridd, aggressiv, snabbväxande och obotlig bröstcancer. Blir det fler metastaser? I nästa steg brukar det sprida sig till hjärnan, lungorna eller levern, berättade onkologen... Usch så tröttsamt det är att alltid ha dödsångest och självömkan som mentalt bakgrundsbrus.

Ändå har jag ofta en sådan stark känsla av att jag kommer att få vara med om ett mirakel! Att jag kommer att besegra det oövervinnerliga. Är det bara ett utslag av varje levande varelses medfödda oförmåga att acceptera sin egen ofrånkalleliga död? Eller kan mirakel ske i vår sekulariserade tid? 

Jag läser tidningarna. Slutsats: Svenskar är nog världsbäst på att blir lurade, överkörda, utnyttjade och ändå förbli slaka. Det borde finnas någon slags slagsmåls-Viagra att blanda i vattnet eller dela ut. Jag menar, vi har världens bästa förutsättningar (med toppteknik och vattendrag) att ha världens billigaste el. Istället har elmarknaden avreglerats – med argumentet att det skulle bli billigare för konsumenten – och vi har Europas högsta elpriser! Statliga Vattenfall, som lätt har möjligheterna och resurserna att bli hjälten för vanliga elräkningsbetalande människor, har istället satsat på att importera utländsk miljömassakrerande el och marknadsföra sig för mångmiljonbelopp utomlands! När man stiger av tåget på Berlins Centralstation hälsas man välkommen av Vattenfall på stora reklamskyltar. Så ser det inte ens ut på Centralen i Stockholm. Där statliga Vattenfall har sitt säte. 

De privata energiföretagen är dock inte vettigare! De tar musten ur oss genom tusen utskick, tramsiga reklamfilmer och "avtal" där man kan spara flera ören på ett år, om man enbart sysselsätter sig med att monitorera elpriset på "spot-marknaden" all sin vakna tid. Är det inte så att man bara vill skrika och slåss?

Nej. Vi är svenskar. Sparka på oss, spotta på oss, lura oss – vi betalar slakt våra räkningar och tröstar oss sedan med Melodifestival, Idolprogram och fredagsmys…

Jag vet inte hur du tänker, men själv blir jag komplett fullblodsgalet ursinnig när jag tänker på alltsammans. Chipsen fastnar i vrångstrupen och jag orkar inte ens irritera mig på Thorsten Flincks lagom konstnärscrazy barfota-uppträdande. Oj, vilken Revolutionsorkester. Att inte ha strumpor. Wow...

Jahaja. Och sedan har vi vår oljejäviga Utrikesminister. Nyligen blev han intervjuad i Veckans Affärer om sitt ägande i Lundin Oil, som bl a tömmer Etiopien på olja, medan landet leker Hitler-Tyskland med sitt eget folk och andras. (Som t ex genom att fängsla svenska journalister som tagit sig in i landet för att granska Lundin Oil.) Då säger Bildt i tidningen Veckans Affärer att hans kritiker drivs av ett hat mot företagande och att man inte ska kritisera oljeföretag, om man samtidigt vill kunna tanka bilen! Va?

Hörru Calle... Folk är inte korkade. Alla som har råd att äga en bil måste såklart tanka den. Och vi fattar att företag, statliga eller privata, gör det möjligt. Men här handlar det ju faktiskt om moral också. Att ”köpa” USA av indianer för ett pärlhalsband, eller judiska företag för 40-talets arieserande nazi-priser, är inte ”företagande”. Det är bara djupt omoraliskt. Speciellt av en minister som ojävigt borde arbeta för Sveriges intressen utomlands. Inte själv ta chansen att öka sin privata förmögenhet, istället för att fokusera på det jobb som svenskarna gett honom.

Vad är det för arbetsmoral förresten? Om jag var arbetsgivare så skulle jag omedelbums avskeda den lallare som var helt besatt av sin privata ekonomi istället för att ägna sig åt det jobb jag hade anställt honom för. 

Ojojoj…

Värst i energisvängen just nu är ändå Stockholms Gas. Trots att jag aldrig intresserat mig särskilt mycket varken för mat eller matlagning, ilsknar jag till när jag nu får ett informationsblad som reklamhurtigt dels berättar om de senaste prishöjningarna, och dels om att jag numera ska betala gasräkningen beroende på vilket antal rum jag har! Va? Med undantag för Japan bor jag sannolikt i universums kvadratmetermässigt minsta tvåa! Och eftersom min paradrätt är fil, mackor eller billig Takeaway, så använder jag sällan gasspisen. Vem i hellsprätta är det nu som har tänkt till? Ge mig slagsmåls-Viagra! Jag vill slåss!!!

Förbaskade apotek. Är trött, yr, äckelmagad och vill bara hämta mina piller häromdagen för att gå hem och kurera mig i lugn och ro. Men damen i kassan börjar rabbla om något erbjudande. Till priset av en, kan man få två stycken av en salva jag också behöver.

Nej tack, jag behöver bara EN tub… Damen ger inte upp så lätt. Har jag medlemskort? Visst, man får ju medlemskort för exakt allt man gör nuförtiden, men jag orkar inte ha 70 000 plastbrickor i plånboken så skit samma. Vill bara betala och gå hem. Pretty please with sugar on top???

Men om jag betalar med Visa-kortet och visar legitimation så kan hon se om jag är medlem, säger damen. Det är jag tydligen. Då har jag väl fått medlemsrabatten hemskickad, undrar damen?

Pust.  Vad i helsicke är det som har hänt!? Och på vilket sätt tjänar jag på utvecklingen?

NEWSFLASH: När man går till Apoteket beror det i nio fall av tio på att man är sjuk. Det beror INTE på att man är medlem! Dessutom drattar det in en himla massa ”erbjudanden” och kuponger på allt från persienner till pizza hemma hos mig. Så varför skulle jag jublande springa iväg med en 20-procentig rabattkupong för att nöjesshoppa mig medvetslös hos ett apotek?

Alltsammans verkar feltänkt. På det gamla riktiga apoteket minns jag t ex att det fanns en hel mängd salvor att välja på mot mitt gamla trista hakeksem. Ibland fick jag till och med specialmixturer som olika hudspecialister komponerat åt mig för att testa vilka ämnen jag tålde. Hos alla de nya apoteken finns färre antal salvor, till ungefär samma pris och av ungefär samma typ, oavsett vilken apotekskedja man besöker. Däremot saknas flera av mina gamla varianter! Men var inte ett bredare utbud att välja mellan och lägre priser, som sades vara anledningen till avskaffandet av apoteksmonopolet?

Om jag var läkare eller politiker, så skulle jag genast skriva ut recept på en otroligt stor burk Skärperförfan-piller till samtliga apotekskedjor…

En dag var jag så skraltig att jag åkte sjuktransporttaxi. Chaffisen berättade att en kollega till honom hade skelettcancer. Den var obotlig och gjorde ont. Men eftersom läkarna gett honom all befintlig behandling, så räknades han inte längre som under behandling/sjuk. Som kronisk skelettcancerpatient, utan någon pågående botande behandling, ansågs han inte längre vara berättigad till ersättning från Försäkringskassan och blev istället tvungen att jobba. Det gjorde han ända tills dagen innan han dog. Skulle du ha velat åka i hans taxi, Fredrik? Skulle det ha gjort dig stolt över dina beslut? Att han tack och lov i alla fall inte låg Försäkringskassan och staten till last, de här sista dagarna i sitt liv?

I mitt nya liv som cancerpatient hinner jag ta del av många andra människors vardagsverklighet. Jag lyssnar och pratar med dem jag råkar träffa. Framförallt hinner jag reflektera över andra människors verklighet, i förhållande till alla nyheter.  Som t ex igår, när statsminister Reinfeldt sitter och snackar om höjd pensionsålder till 75 år.

Det får mig att tänka på den raraste röntgensköterskan jag har träffat på Karolinska sjukhuset. Hon är troligen i 60-årsåldern och absolut bäst! Med det menar jag att hon exempelvis vet EXAKT i vilket ögonblick jag blir rädd för att kontrastvätskan bränner till inne i kroppen. Det är märkligt, men sant och antagligen en kombination av lång erfarenhet av jobbet samt personlig intuition.

Denna äldre sköterska var också med när vi tog vävnadsprov från nyckelbenet. Det var en otäck procedur, eftersom det känns obehagligt att punktera ett ben, trots lokalbedövning och lugnande tabletter. Men då tog hon sig tid att sätta sig bredvid mig, hålla handen och vänligt förklara vad läkaren gjorde med mig och varför. Sådana människor är värda mer än guld när man har en sjukdom som både gör en fysiskt och emotionellt svag.

Men senast jag träffade denna guldklimp såg hon ledsen ut. Jag frågade såklart varför. Då berättade hon att hon och alla kollegorna känner sig totalt omotiverade på jobbet. Alliansens nybygge, Nya Karolinska Sjukhuset, anställer enbart ung personal. Alla från gamla Karolinska får söka sitt eget jobb på det nya sjukhuset, men redan nu är signalen varit tydlig. Bara unga är välkomna! Och så ser verkligheten ut tyvärr. På Nya Karolinska satsar man på att patienten ska ha eget rum med dataskärm att beställa maten på. Sådant är tydligen viktigt för Alliansen.

Jag vill inte blanda mig i någon politik, men kan efter mina två juldagar som inlagd på Radiumhemmet, berätta att ung personal inte är någon extra bonus för patienten. De flesta som jobbade på julhelgen var jättegulliga däruppe på avdelningen. Speciellt med tanke på att salarna fylls av folk som har så ont av sina cancrar att de antingen vrålar av dödsångest eller är ganska borta i sina morfindimmor. Men det som gör att man som patient ändå får en dräglig tillvaro är just de här erfarna sjuksystrarna, som vet vad de ska säga och när de avsiktligt ska ”störa” i syfte att skingra ens tankar eller tårar. Matfrågan var en ljusglimt. En sköterska frågade mig vad jag ville ha till frukost. Hon föreslog olika saker. Som om hon brydde sig om just mig. Maten i sig var alltså inte lika viktig som det personliga korta samtalet, där hon som en vänlig mamma försökte locka mig med yoghurt, gröt eller kräm.

Så varför föreslå att människor ska jobba till 75 årsåldern när inte ens Alliansen själva vill anställa gamla, erfarna människor till sitt Nya Karolinska i verkligheten?

Hej Statsministern. Hörde just att du vill ”öppna för möjligheten” att jobba till 75 år. Hm... Är det inte bättre att du slutar att ljuga och säger som det är istället? Nämligen att detta inte handlar om att tillvarata kompetens eller sätta stopp för åldersdiskrimineringen. Ditt förslag bottnar helt krasst i att det här korkade pensionssystemet är ett stort pyramidspel som tömt Sverige och statskassan på pengar. Folk kommer därför inte ha råd att göra någonting annat än att jobba. Hela livet. Och helst efteråt också...

En annan fråga – om du tycker att det är så viktigt att öppna för möjligheten att jobba till 75 år – varför ersätter du då inte all din personal och regeringen med äldre och mer erfaret folk? Varför går du själv inte till en 75 år gammal läkare och tandläkare? Med 50 år gammal utbildning? Jag tycker faktiskt att du tänkt så pass allvarligt fel, att du bör konsultera en 75-årig hjärnkirurg bums, innan du hittar på något mer dumt.

Be gärna kirurgen skära bort din ljug-cancer också, när du ändå opereras. Och glöm inte att du bör arbeta direkt efter ingreppet. Inget tramsande med sjukskrivning och Försäkringskassan! Arbetslinjen, du vet… *ler*. Och *spyr*.

Min synnerligen luttrade kompis Börje är en av dem som gjort mig sällskap till Radiumhemmet ända från början. Tack och lov för det! För Lenor är relativt små och tankspridda, medan Radiumhem är stora, läskiga och fyllda av informationsskyltar som jag ständigt missar.

Stopp och belägg, säger Börje. Va, säger jag. Jamen du kan inte åka i den där hissen, den är bara för sängtransporter, säger min observanta vän Börje. Jag ursäktar min temporära blindhet med att hela stället är så jämntråkigt att man inte ser det viktigtrista för allt normaltrist. Noll fancypants liksom.

Visst, säger Börje syrligt. På 80-talet hade vi medlemskort på svartklubbar, på 90-talet var det VIP-kort på Spybar och prova-på-kort hos menlösa gym utan rökrum. Men nu är det frikort på Radiumhemmet. Och såklart det är störande med allt sjukt folk som hänger här. Men det skulle kanske gå att ordna om man fick dem som driver haket att införa någon övre åldersgräns i insläppet? Rodnande inser jag att jag måste sluta se mig själv som normal. Jag är sjuk. Inte en människa med udda infall och preferenser, utan bara en patient. Svårt att ta sig dit mentalt bara. Att tvingas inse allvaret. Att inte få skoja, busa, driva med alltsammans…

Vårt resonemang avbryts av att vi plötsligt tycker oss se ljuset! Förhoppningsfullt stannar vi båda hänförda till vid skylten. Nukleärmedicin, står det. Våra ögon möts och leende vet jag att vi tänker samma sak: James Bond 1976. Typ specialgjorda portföljer med inbyggda fack för tandborste och laserstrålar, paraplyer som sprutar aceton i ögonen på styggisar och en hemtrevlig dator av gulnad hårdplast som står i förbindelse med en Spectras sattelit i rymden. Generösa groggar med pinglande isbitar i händerna på genialiskt galna vetenskapsmän i sällskap med raffiga bönor i tokmönstrade rymddräkter. Så välbekant, humoristiskt, hoppfullt och retrotryggt! Det är såklart dit vi är på väg. Där passar vi in perfekt!

Fel. I rummet sitter en fundersam yngling bredvid ett jättestort plaströr. Jag ska gå uppför trappan och lägga mig i röret. Sedan åker det sakta in och ut, lite menlöst fram och tillbaka, medan det surrar. Antiklimax. Försöker ändå liva upp stämningen när jag gör rör-sorti. ”Hoppas verkligen inte att du tog några bilder ovanför nacken, för jag hann inte kamma mig idag” säger jag. Mmmm, säger ynglingen. Roligare än så är det inte med scintigrafi, att röntga skelettet.

Värst av allt är att träffa bekanta. Jag stortrivs vanligtvis med att möta folk jag känner och snacka lite. Det är kul att höra vad andra sysslar med. Man kan ta en fika, få ett garv. Det är väl vardagens C-vitamin liksom. Trubblet är bara att just nu blir det mest fokus på mig. Jag har alltid småsår i ansiktet men pga cellgifterna så läker de inte så lätt för tillfället. Känns som om jag tittar fram mellan blemmor och sårskorpor. Att jag numera är flintis är också svårt att dölja, eftersom jag dessutom är perukskeptiker. Så samtalen flyter inte så naturligt.

Tjena, hur mår du, säger jag. Personen jag möter svarar frånvarande frågan, medan jag ser hur de försiktigt inspekterar min nyvunna fulhet, och sedan ställer de samma fråga tillbaka. Hur mår jag? Vånda-vånda. Ska jag svara som det är? Alltså FÖRJÄVLIGT! Jag är skiträdd, det gör ont och jag vill napalm- och atombomba dessa äckliga tumörer!!! Ja, vissa dagar är jag faktiskt på vippen att bryta ihop, vrålgrina rakt ut och kasta mig för ett vanvettsutbrott på marken, som en tablettask-lurad skitunge i ett varuhus... Eller ska jag sansa mig, försöka vara lite ursvensk och säga ”Jomantackar, toppen förutom en liten släng av cancer, men det knallar och går. Och tänk vilket fint väder vi har fått också…” 

Svåra saker det där. Enklast har det faktiskt gått att träffa småbarn.

Du ser konstig ut, varför har du inget hår, undrade brorsdöttrarna. Jag berättar att jag får en medicin som är så stark att håret trillade av, för att jag är sjuk i tuttarna. Smittar den där tuttsjukan, undrade barnen, som redan är uppgivet vana vid att fösas ihop med andra barn med de barnsjukdomar de bör få i förebyggande syfte. Nä, sa jag. Bra, säger barnen. Och så var det inte mer med det. Förutom att de tycker att det var skandal att jag inte fick en nalle när jag åkte ambulans på julafton. Det fick Greta, snart sex år, när hon åkte ambulans i höstas. Hon kan inte förstå att Johnny och Kemal (som i hennes värld är de två som alltid kör ambulansen, för det finns ju bara en enda) slarvade med en sådan viktig sak. ”Men du kan få en nalle av mig, jag har så många” säger hon.

30/12 2011
Har magkatarrliknande symtom. Vill bara spy av smärta när jag äter eller dricker. Till och med vatten gör ont. Hänger som ett Vilda Western-fyllo över slasken och ulkar, efter att ha druckit en klunk ur kökskranen. Filmjölk med kanel är det enda som funkar, men då rapar jag istället som en mistlur. Pinsamt! Så gör inte en dam. Ringer för att få råd om saken. Köp Omeprazol säger Radiumhemet.

31/1 2011
Ajöss med det gamla skit-året 2011. Hemma hos föräldrarna med tokdyr svensk hummer, rosa champagne, chokladpraliner och den turkosa klänningen som jag aldrig använt, fastän jag köpte den för ett och ett halvt år sedan. Kanske första och sista gången jag hade en rejäl urringning med både tuttarna i behåll? Hemska tanke. Tänker hur som helst unna mig att fira ett nytt år. Skit samma vad den här äckliga cancern har för agenda. Försökte ha en trevlig afton. Vips startade klådan. Stora blaffor som liksom ylar och osar av kli. Nässelfeber över hela kroppen! Troligen biverkning av Omeprazol. Jag kliar mig som en loppbiten hund. Ligger kraftlös i soffan. Orkar knappt sippa på champagnen. Pappa smäller av mina raketer. Jag köpte värsta laddningen till Valborgsfirandet 2011 som aldrig blev av. Jag har alltsedan dess åkt omkring med huggkubbestora fyrverkeriladdningar för tvåtusen spänn i min baklucka hela året. Hehe, hur tänker jag till vardags egentligen? Skönt att ha fått dem ur bilen faktiskt. Ringde Radiumhemmet om nässelfebern. Köp Tavegyl och hämta Betapred cortison, var tipset.

Just nu, när jag skriver detta, har jag klarat av 3 av 6 omgångar cellgiftsbehandlingar. I princip verkar det funka så att man under första veckan är helt borta av yrsel, trötthet, skumma biverkningar och allmän klenhet. Vecka 2 sover man fortfarande som en vinterbjörn, men har man sina ljusa stunder och orkar stylta omkring på korta promenader. (Dvs, man får inte bli snopen eller sur om man blir omkullspurtad av äldre pensionärer med gåstol.) Och i slutet av vecka 3 är man nästan som vanligt. Fast flintskallig och med magont.

Värst och sorgligast hittills var den första cellgiftsbehandlingen. Jag fick så många biverkningar och dessutom trillade håret av. En chock. Visst hade läkarna berättat att det skulle hända pga cellgifterna, men precis som med cancern så tänkte jag såklart, jamen det händer inte mig! Det här var dessutom i första veckan på det nya året 2012, så där satt jag löjligt nog och felhörde ”gott nytt hår” runtomkring mig, eftersom jag var så inne i sorgen att jag enbart kunde tänka på mig och min egen lilla värld.

Håravfallet började med att det lossnade onormalt många strån när jag kammade mig. Då sprayade jag, min vana trogen, fast eländet som var kvar med hårsprayen Rock Hard. Men när jag blev tvungen att försöka tvätta och borsta ur hårsprayet, så lossnade stora tussar. Bara att börja kapa alltsammans. För flintöverkamning är ett mode som aldrig har lockat mig. Jag bad mina stackars föräldrar hjälpa mig att klippa av mig håret, men de blev för gråtfärdiga. Så det blev ett besök hos min gamla bästis Börje istället. Bra idé, eftersom vår krassa jargong har en tendens att snöpa udd och dramatik av det mesta. Men visst kändes det hemskt att se mina långa blonderade testar i sopskyffeln och istället tvingas möta en klubblös Kojaks fånstirrande blick tillbaka på mig ifrån badrumsspegeln.

Sorgligast är dock perukshoppen. Man får en remiss av läkaren som berättigar till rabatt på peruk. Men på det stället jag var på, jobbade någon utländsk tjej som inte riktigt förstod vad jag sa. Så nu har jag två peruker. En korthårig blondspretig som jag kallar Robyn och en långhårig blondspretig som snarast borde heta Miss Tag. Båda gör sig nog bäst som kattlockor, för tjejen sprayade dem med någon balsam som stinker så till den milda grad att jag kan inte ha perukerna inomhus. Ännu mindre på huvudet.

Jag bad henne skippa sprayet, men hon förstod tyvärr inte vad jag sa och stanken verkar inte sköljas ur. Så jag går omkring flintis och skrämmer småbarn. Ibland har jag farmors gamla persiansmäck på skallen och ser ut som en galen ryss. Det funkar utomhus, men inomhus får man värmeslag och måste exponera knoppen. Ibland fnissar folk åt mig. Andra glor så att jag får lust att snacka allvar med dem om det oartiga i att frossa i sig blängsylta.

Alltsammans känns ganska underligt. I november var jag en helt vanlig ganska ärtig dam i mina värsta år, som gillade att köra snabbt på E4:an, käka biff, dricka något grumligt rödvin och dansa lite på stan. Nu, ett sketet kvartal efteråt, är jag en flintskallig sjukling som bara sover, äter mediciner och rör mig via hasning. Forrest Gump hade kanske rätt? Livet är som en chokladkartong och man vet aldrig vad man får. (Han kan inte ha varit bekant med svenska Aladainasken...) Man hoppas kanske på en härlig chokladnougat på tungan, men vips har man snarare hela käften full av Monty Phytons berömda tortyrkonfekt Crunchy Frog istället…  

21/12 2011
Illamåendet som hör till cellgifterna startar faktiskt redan innan själva behandlingen! Det inser jag när jag går till Apoteket för att lösa ut mediciner mot illamåendet. Ettusenåttahundra kronor kostar det! Usch vad mycket medicin jag måste ha. Samtidigt får man vara glad för att jag bor i Sverige där vård och läkemedel via skatt och subventioner än så länge är tillgängligt för alla människor. Iallafall alla som kan hosta fram 1800 kronor plus en massa läkarbesök a ca 300 kronor tills de välsignade frikorten "kickar in".

Det var någon av sista dagarna i november 2011. Jag satt på jobbet och panikskrev någon liten reklamtext när jag upptäckte att det högg och stretade i vänster nyckelben. Kunde inte sitta rakt upp, eller still i samma ställning längre än någon minut åt gången. När jag klämde och kände lite i kroppsregionen upptäckte jag att det plötsligt fanns en hård knöl av vindruvsstorlek i vänster armhåla! Underligt… Fast jag hade inte riktigt tid att bry mig. Jag skrev ju på en superduperviktig reklamtext! Ända tills någon dag senare, när yttersidan av vänster tutte hårdnade, blev varm, rödflammig och också började göra ont. Då ringde jag till en privat bröstmottagning, eftersom jag inför ett eventuellt läkarbesök inte ville slösa ett enda uns väntetid i onödan från mitt reklamtextarbete.

Gör det ont, undrade den kvittriga receptionisten som svarade när jag ringde privata bröstmottagningen. Ja, det meddelade jag att det gjorde. Skitont. Det var därför jag ansåg mig nödsakad att ringa en bröstmottagning…

Jamen då är det ingen fara, kvittrade telefonsvarerskan. Enligt henne gör bröstcancer nämligen aldrig ont och dessutom är hon ganska trött på alla orolig människor som ringer henne helt hysteriskt efter Bröstcancergalan varje höst...

Finemang, tänkte jag. Så bra och effektivt med privatvård. Att man kan få en diagnos direkt i telefonen, av den som svarar. Skönt…  

Men på fredagskvällen samma vecka var jag krokig, haltande och febrig av smärtan. Jag kunde inte ligga på sidan eller på magen för bröstet kändes som en zeppelinare fullpumpad av ONT. Så jag gick till min närakut på Sabbatsberg. Tänkte att någon smart läkare kanske hade tid att punktera cystan, eller vad det nu var för trubbel jag hade. Han bad mig ta av tröja och BH. ”Okej” sa jag tillkämpat käckt, eftersom jag skämdes över att jag klätt mig så fult ”då hoppas jag du är redo för lite bonna-striptease”!

Läkaren gav mig ett snett leende, som försvann i takt med att undersökningen utfördes. Jag försökte ändå ha gott mod. Jag hade ju ringt bröstmottagningen och de hade ju sagt att det inte var så farligt. Kanske var det bara någon liten sketen cysta vi kunde knipsa bort? ”Mja, du ska nog bereda dig på det värsta” sa läkaren.

Jag kunde inte ta in vad han sa sedan. Minns bara att hans mun rörde sig och att hans ögon såg rädda ut under vårt korta samtal. Jag kom ut från sjukhuset och satte mig på en bänk i kylan. Tårarna rann, fastän jag inte grät. Försökte förstå vad han sagt till mig. Vad hade mina öron hört? Kunde inte minnas... Underligast av allt var dock min hjärna. Vi har haft mycket kul tillsammans, jag och den lilla grå klumpen. Och jag har alltid varit fascinerad av hur den tar in så mycket information och intryck och blixtsnabbt kommer fram med intressanta slutsatser, spännande idéer och ibland helt gapskrattsframkallande analyser, ungefär som en miniräknare på lustgas! Men nu var det som om något hade gått i baklås. Ekvationen "Bröstknöl + läkare + besked" ledde inte fram till något annat svar än ”Pizza”. Min hjärna hade tydligen drabbats av syntax error.  


Som en zombie hasade jag in i närmaste pizzeria och beställde en Capriccosa med tårarna rullande utefter kinderna. Pizzabagaren blev orolig och undrade om det var nåt på tok. Nej, jag är lite sjuk bara, sa jag. Måste ha pizza.