5:56
Ont, ont… Jag känner mig som ett hockeytacklat skolsals-skellett. Sov inte många timmar i natt. Tungan känns som ett ruttet ostron i munnen. Blåsor svider i tandköttet. Näsblodet upphör aldrig. Värk i lederna och små feberattacker. Jojo, man har det allt bra…
Ska livet vara så här nu? Bara en utdragen tortyr av värk, rädsla och oro? Det är ju inte riktigt vad jag tycker att ett liv bör vara... Att man knappast kan sätta rätt värde på hälsan, förrän man förlorat den, det är verkligen sant.
Är fortfarande hos föräldrarna för säkerhets skull, så det finns uppbackning om något dramatiskt händer. Dessvärre håller deras granne på att bila om i badrummet. I halvdvalan får jag ibland för mig att det är mig de borrar i. Kanske vore det bra? Om man kunde borra bort varenda cancercell?
Jag borde söka fler lösningar. Leta på Internet efter möjligheter. Nya cancerkurer. Smarta forskare. Läkare med nya idéer. Men jag orkar inte idag. Känner mig som den där vårfågeln som tjatar utanför fönstret. Djupfryst i ett evinnerligt menlöst läte. Tuuu-itt, tuuuu-itt, tuuu-itt… Låter som en trasig cykelpump och borde genast smörjas med 5:56. Det borde nog jag också. Tuuu-itt, tuuu-itt!
Fy fasiken som du har det. Hoppas dessa dagar är bottennotering och det vänder uppåt sen, när du inte är precis nyförgiftad.
Ska för övrigt till Norrping i veckan, något jag kan göra eller hämta åt dig?
Fy fasiken som du har det. Låt oss hoppas att detta är en bottennotering och att det vänder uppåt när du inte sär så nyförgiftad. Ska för övrigt till Norrping i veckan, hör av dig om du behöver ha något gjort/hämtat – eller om du har några fabulösa turisttips...
ursäkta dubbelkommentarer, såg ut som att det inte gick iväg och hade svårt att tyda den där konstiga koden man ska skriva för att få skicka.
Bläää Lena! Jag lider med dig! Ingen ska behöva gå igenom det du går igenom. Om det är nån som helst tröst så vet jag på ett ungefär hur du mår med tröttheten, blåsor i munnen , ont i kroppen och all skit. Det är pest och pina och fullkomligt vidrigt! Mår du illa också? Jag mådde så illa att jag efter att ha legat med vidöppet fönster ( med 10 minus ute) i kabske 4 timmar, då jag höll på att brinna upp( kändes det som) så ville jag hoppa ut genom fönstret, men jag hade inte kraft nog att göra det. Och min stackars mamma låg bredvid och höll mig i handen påbylsad som tusan och hjälpte mig som tur var inte på traven:) Men du min vän, det kallas ju inte gift för inte.... Tänk bara på hur de dära cancercelldjävlarna ska må av den där behandlingen! Dom tappar hakan och smälter bort as I write! Hang in there! Styrkekramar!
Tack för erjudandet Ann. Har dock ingen koll på N-ping nu. Tack och lov. Och Charlotte - ja, jag hoppas att detta är as bad as it gets. Men jag håller med dig. Huvudsaken är att Mr C och hans celler drabbas av samma pina.
