Julambulansen
Den 22:a december 2011 fick jag min första cellgiftsbehandling mot bröstcancern. Det var inte så farligt som jag hade väntat mig. Jag låg i en säng i en sal med utsikt över Karolinska sjukhusets helikopterplatta. Vid sidan av mig en ställning för droppåsar. En massa olika påsars innehåll ska nu in i min kropp via min nyinopererade venport. Det tar 2 timmar att slanga in allt och jag hinner bli explositionsartat kissnödig av all vätska. Försöker smyga iväg med droppställning och allt och irrar iväg i korridorerna innan jag inser att det finns en toalett precis bredvid sängen jag bör ligga i. Så typiskt mig, på nåt vis... ;-)
Efter behandlingen var jag så lättad att jag tjattrade som Piff och Puff på julafton. Då hade jag inte fattat att detta bara var preludiet till helsicket som just hade startat. När jag kom hem från sjukhuset var jag jättetrött. Hade en lista på läkemedel mot illamående på en A4, bara att börja knapra i sig små piller. Julafton, precis efter Kalle Anka, spårade alltsammans ut. Jag fick feberkramp och epilepsiliknande ryckningar i hela kroppen. Försökte ringa ambulansen men dom fattade inte vad jag sa. Munnen var sned och i kramp, som på en CP-drabbad människa. Jag grät av smärta och försökte få käken att sluta tugga upp och ner i kinden. Till slut kom det en ambulans. Jag fick morfin och minns bara hur ljuset från gatlyktorna swischade förbi. På Radiumhemmet hade dom sagt att jag måste ta det försiktigt med att träffa folk eftersom cellgiftsbehandlingen tar kål på immunförsvaret, så man blir jättekänslig för baciller som en cellgiftsbehandlad kropp inte har kapacitet att handskas med. Men på Karolinskas akut lämnades jag på en sängt i en korridor där det gick och låg andra sjuklingar. Det kändes inte som Sverige 2011, utan snarare som Sovjet 1943. Personalen hade fullt upp med att önska varandra god jul och dricka lussekaffe. För att inte bita sönder mig totalt i kinden lånade jag deras white-board-penna och satte den mellan käkarna. Det verkade vara okej. Ingen brydde sig om mig på två-tre timmar. Jag minns bara att det gjorde så ont, så ont och att mina feberattackar gjorde slamsor av sängmadrassens pappersöverdrag.
Efter behandlingen var jag så lättad att jag tjattrade som Piff och Puff på julafton. Då hade jag inte fattat att detta bara var preludiet till helsicket som just hade startat. När jag kom hem från sjukhuset var jag jättetrött. Hade en lista på läkemedel mot illamående på en A4, bara att börja knapra i sig små piller. Julafton, precis efter Kalle Anka, spårade alltsammans ut. Jag fick feberkramp och epilepsiliknande ryckningar i hela kroppen. Försökte ringa ambulansen men dom fattade inte vad jag sa. Munnen var sned och i kramp, som på en CP-drabbad människa. Jag grät av smärta och försökte få käken att sluta tugga upp och ner i kinden. Till slut kom det en ambulans. Jag fick morfin och minns bara hur ljuset från gatlyktorna swischade förbi. På Radiumhemmet hade dom sagt att jag måste ta det försiktigt med att träffa folk eftersom cellgiftsbehandlingen tar kål på immunförsvaret, så man blir jättekänslig för baciller som en cellgiftsbehandlad kropp inte har kapacitet att handskas med. Men på Karolinskas akut lämnades jag på en sängt i en korridor där det gick och låg andra sjuklingar. Det kändes inte som Sverige 2011, utan snarare som Sovjet 1943. Personalen hade fullt upp med att önska varandra god jul och dricka lussekaffe. För att inte bita sönder mig totalt i kinden lånade jag deras white-board-penna och satte den mellan käkarna. Det verkade vara okej. Ingen brydde sig om mig på två-tre timmar. Jag minns bara att det gjorde så ont, så ont och att mina feberattackar gjorde slamsor av sängmadrassens pappersöverdrag.
Kommentarer
Postat av: Annan
Trackback
