Just nu: Crunchy Frog
Just nu, när jag skriver detta, har jag klarat av 3 av 6 omgångar cellgiftsbehandlingar. I princip verkar det funka så att man under första veckan är helt borta av yrsel, trötthet, skumma biverkningar och allmän klenhet. Vecka 2 sover man fortfarande som en vinterbjörn, men har man sina ljusa stunder och orkar stylta omkring på korta promenader. (Dvs, man får inte bli snopen eller sur om man blir omkullspurtad av äldre pensionärer med gåstol.) Och i slutet av vecka 3 är man nästan som vanligt. Fast flintskallig och med magont.
Värst och sorgligast hittills var den första cellgiftsbehandlingen. Jag fick så många biverkningar och dessutom trillade håret av. En chock. Visst hade läkarna berättat att det skulle hända pga cellgifterna, men precis som med cancern så tänkte jag såklart, jamen det händer inte mig! Det här var dessutom i första veckan på det nya året 2012, så där satt jag löjligt nog och felhörde ”gott nytt hår” runtomkring mig, eftersom jag var så inne i sorgen att jag enbart kunde tänka på mig och min egen lilla värld.
Håravfallet började med att det lossnade onormalt många strån när jag kammade mig. Då sprayade jag, min vana trogen, fast eländet som var kvar med hårsprayen Rock Hard. Men när jag blev tvungen att försöka tvätta och borsta ur hårsprayet, så lossnade stora tussar. Bara att börja kapa alltsammans. För flintöverkamning är ett mode som aldrig har lockat mig. Jag bad mina stackars föräldrar hjälpa mig att klippa av mig håret, men de blev för gråtfärdiga. Så det blev ett besök hos min gamla bästis Börje istället. Bra idé, eftersom vår krassa jargong har en tendens att snöpa udd och dramatik av det mesta. Men visst kändes det hemskt att se mina långa blonderade testar i sopskyffeln och istället tvingas möta en klubblös Kojaks fånstirrande blick tillbaka på mig ifrån badrumsspegeln.
Sorgligast är dock perukshoppen. Man får en remiss av läkaren som berättigar till rabatt på peruk. Men på det stället jag var på, jobbade någon utländsk tjej som inte riktigt förstod vad jag sa. Så nu har jag två peruker. En korthårig blondspretig som jag kallar Robyn och en långhårig blondspretig som snarast borde heta Miss Tag. Båda gör sig nog bäst som kattlockor, för tjejen sprayade dem med någon balsam som stinker så till den milda grad att jag kan inte ha perukerna inomhus. Ännu mindre på huvudet.
Jag bad henne skippa sprayet, men hon förstod tyvärr inte vad jag sa och stanken verkar inte sköljas ur. Så jag går omkring flintis och skrämmer småbarn. Ibland har jag farmors gamla persiansmäck på skallen och ser ut som en galen ryss. Det funkar utomhus, men inomhus får man värmeslag och måste exponera knoppen. Ibland fnissar folk åt mig. Andra glor så att jag får lust att snacka allvar med dem om det oartiga i att frossa i sig blängsylta.
Alltsammans känns ganska underligt. I november var jag en helt vanlig ganska ärtig dam i mina värsta år, som gillade att köra snabbt på E4:an, käka biff, dricka något grumligt rödvin och dansa lite på stan. Nu, ett sketet kvartal efteråt, är jag en flintskallig sjukling som bara sover, äter mediciner och rör mig via hasning. Forrest Gump hade kanske rätt? Livet är som en chokladkartong och man vet aldrig vad man får. (Han kan inte ha varit bekant med svenska Aladainasken...) Man hoppas kanske på en härlig chokladnougat på tungan, men vips har man snarare hela käften full av Monty Phytons berömda tortyrkonfekt Crunchy Frog istället…
Hej Lena!
Bedrövad läser jag vad du gått igenom, hur illa vissa inom sjukvården har behandlat dig och hur du får kämpa. Själv har jag opererats för bröstcancer två gånger (båda brösten) men har klarat mig från cellgifter. Strålats på ena bröstet. Mina upplevelser framstår som mycket enkla jämfört med dina.
Jag tänker på dig och föräldrarna, är det något jag kan göra så hör gärna av dig. Du vet var jag finns.
Kramar från Clary
Nu har jag läst detta oxå. Igen fy fan. Skrev oxå en blogg för ett bra tag sen i början av mitt elände. Stark som annan. Eller hur. Jag har inte haft i närheten av ditt elände men när jag inte hade skrivit i bloggen på typ ett år och jag nu skulle göra ett nytt inlägg för att inse att sjukvården fortfarande var samma gamla skit blev det för eländigt. Det var nått år sen och inte är det jättemycket bättre. Den enda skillnaden mellan oss är att du har det jävligare och dessutom fan så mycket snyggare kropp än jag när skiten började. Var vänlig och skriv massor. Du skriver skitbra. Där var det visst en skillnad till. Kram, kräm och klubba
Läser det du skriver och du skriver bra och för mig nyttig läsning att ta med sig inom sjukvården, jag delger på mitt jobb inom lungmedicin vad jag känner till om det du går igenom (utan namn förstås, bara rent sakligt känslomässigt från det du skriver). Läser också in det min bästa väninna berättat om utifrån hennes erfarenheter. Peruker i all ära, fina och smidigare att bära har dom blivit men ändå inte.
Man måste vara stark tror jag för att kunna orka vara sjuk.
Kramar Lena och tack för att du delar med dig.
Britt-Mari
Hej Lenan. Känner inte dig men hittade din blogg via fb-vännen Cocosmannen. Jättebra skrivit tycker ja. Själv var jag inte ett dugg utåtriktad då jag hade cancer för drygt 10 år sen. Lever gott idag. När jag var som mest nere en vår blev jag jätteglad då jag fick besked att jag i sämsta fall åtminstone skulle få komma hem från sjukhuset och överleva sommaren. Jag vet ju inte din prognos men glöm inte att för de flesta går det bra och även för massor med dålig prognos. Innan jag själv blev sjuk hade jag nest hört om folk det gått illa för - efteråt har jag pratat med massor som överlevt cancer, eller har syskon eller andra närstående som det gått bra för. Cancer är ingen dödsdom. Ta inte ut nån sorg i förskott. Ta vara på de bra dagarna (låter som Mads Mikkelsen i charter-reklaman....)
Om perukerna: Kan du inte testa en buff? Lätt att dra på även då man mår pyton. Brukar se tufft ut på tjejer, lite sportig pirat sådär...
Ha det så bra du kan!
/Arne G
Arne G, du är en guldklimp:
"Ta inte ut nån sorg i förskott. "
Den repliken ska jag suga på länge, som en karamell.
Clary: Otroligt, jag visste inte att du gått igenom liknande helsicke. Starkt att du klarat det. Tror inte att jag har det värre än dig, för vem kan värdera andras smärta och sorg? Det är helt enkelt en vidrig sjukdom... Kram
Arne: Tack för uppmuntran, men vad tusan är en buff? Självklart vill jag inte ta ut sorg i förskott. Man blir bara lite ställd när man tror att man ska bli botad och så säger läkarna istället att "det här var ju tråkigt, hoppas det inte sprider sig".
Anna och Brittmarie: Tack för snällt pepp. Jag gnetar på med behandlingarna och skriver väl lite här när det kokar så mycket i tankekastrullen att jag behöver lyfta lite på locket. ;-D Kram!
Här kommer en länk där du kolla in massor av buffar. Det är egentligen ett varumärke (Som Vespa) men det finns massor av märken i sportaffärer mm. Jag är själv inte så jättesportig men har några stycken som jag använder som halsduk, öronvindskydd, pannband, hjälmskydd mm.
http://www.buffsverige.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1&Itemid=4
Här kan du kolla in buffar. Det är egentligen ett varumärke (som Vespa) men det finns flera märken och modeller och massor av mönster, snyggast har de ofta i klätterbutiker och liknande.
http://www.buffsverige.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1&Itemid=4
http://www.buffsverige.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1&Itemid=4
Jag hade lite trassel med att skicka länken ovan. Mern det handlar alltså om buffar. Buff är egentligen ett varumärke, (Som Vespa för skotrar och liknannde,. Men det finns massor av mäörken och mönster. Länken är till en bra webbshop, annars finns oftat störst utbud och snyggast grejor i äventyrs/klätterbutiker.
Ha det bra!
