lenan

"Vi har ordnat en akuttid till dig för operation av venport" sa en av mina läkare. Det lät ju snällt och hoppfullt. Jag gick dit någon vecka innan jul med en kompis som moraliskt stöd. Lokalen låg någonstas i myllret av annex hos KS och var inredd på 70-talet. Iallafall såg det ut så, med draperier och annan textil i gräsliga färger och mönster. Jag fick som ett stort blått skoskydd att ha håret i. En utsliten vit pyjamasrock med glapp mellan knapparna. Ett par gummibandslösa långstrumpor som sysselsatte mig genom att jag tvingades försöka hålla dem i någorlunda uppkasat läge. Och sen sjasades min kompis ut. En narkosläkare gav mig något lugnande, som inte direkt lugnade mig, iallafall. En ansiktslös kirurg stirrade på mig bakom ett stort munskydd och började måla på min hals och mitt bröst med svart tuschpenna. Jag var så rädd så att hjärtat slog i hundraåttio. Och värre blev det. Jag föstes in i operationsrummet och fick ligga ner på bordet. En blå pappersvägg sattes upp mellan mitt huvud och mitt högra bröst. Jag försökte påpeka att jag har cancer i vänstra bröstet, så varför ska de förstöra mitt högra också med detta ingrepp? Inget svar. Intravenöst insprut i armen. Sedan smärta. Lokalbedövning i halsen. Konstiga ljud och känslan av hur något sträcks under skinnet. Jag skrek och hoppade av smärta. Kirurgen pratade med narkosläkaren, som om jag inte vore där. "Är patienten inte tillräckligt sövd?" Nej, det gör ont, skrek jag. Men ingen lyssnade. Jag kände mig som en levande gris på slaktbänken. Efter en evighet, som enligt klockan kanske bara var en timme, hade jag ett långt sår med stygn på halsen och ett annat tvärs över bröstet. Hela kroppen gjorde ont. Det kändes som om jag hade använt som puck i en match truck-hockey. Överkörd, trasig, rädd och ont, så himla ooont! Jag trodde att jag skulle få någon liten manick på armen för att kunna behandlas med cellgifter utan att armens blodkärl skulle förstöras. Men istället har dom opererat in en dosa under vänster nyckelben och bröst, som har en anslutning med rör som sytts ihop med venerna i halsen. Jag såg konstig ut och mådde ännu värre. Och så var jag tvungen att skynda mig. Kirurgen gick utan att säga hejdå. Sköterskan patrullerade rastlöst av och an. Folk hade bråttom att stänga. Det var innan jul. Min kompis hjälpte mig ut.