Måndagsblues
Utanför strålar solskenet och värken har lugnat sig. Ändå känner jag mig sorgsen. Det är som om ett kletigt moln av hopplöshet hänger sig fast runtomkring mig. Det är så jobbigt att ständigt vara orolig och på helspänn. Att bli jätterädd när man går upp på morgonen och känner det minsta konstiga från någonstans i kroppen. Att känna efter hela tiden. Att bli tacksam när man upptäcker en ”normal” förklaring till att det plötsligt gör ont någonstans. Typ ”Hjälp, det gör ont i foten! Hurra, det var bara en sticka”…
Det måste vara ett helsicke att leva hela sitt liv som hypokondriker.
Voltarenet gjorde susen. Igår gick jag omkring, böjd som en räka av nyckelbenssmärtan och kunde inte ens bära handväskan, för det gjorde så ont. Idag känner jag mig nästan helt frisk. Bara ett mycket svagt molande kvar inifrån nyckelbenet. Hur många sådana här bra dagar har jag kvar? Hur långt fram vågar jag planera?
Jag borde renovera mitt kök eller kanske sälja min lägenhet. Vågar jag det? Vad händer om jag skruttar ihop mitt i något sådant projekt? Tänk om det dyker upp någon behandling som jag hellre borde satsa mina sparpengar på?
Jag längtar efter den jag var. Innan den här förbaskade diagnosen. Då var jag liksom en människa. Upptagen med varje stunds små måsten, på gott och ont. Nu är jag bara en sjukdom.
Tänk att det ändå är så svårt att tvingas bli någon annan! Själen och hjärnan hänger inte med. Ett bra bevis är att det tog en månad efter att håret trillat av, innan jag ens reflekterade över att det var ganska meningslöst att gå omkring med kam, borste och hårspray i handväskan. Det är ett sundhetstecken, tror jag.
Folk på gatan fattar nog inte hur bra de har det. Det är hemskt att det krävs en katastrof innan man kan uppskatta det man hade dessförinnan.
Ja Lena,eller hur! Att det ska behöva krävas en katastrof. Visst är det sorgligt? Jag minns att jag efter efter min postoperationsintensivvårdsvistelse låg som en grönsak, helt uppsvullen av 10 liter dropp som dom pimpat in för att få upp mitt blodtryck och hjärnan så uppspeedad efter att ha varit vaken och på konstant högtryck att hålla sig vaken i 2 dygn ( för att inte somna och då typ dö) och nu full av hallucinationer. Jag minns när jag försökte ( under en timmas tid) svälja ned en liten mugg brusvärktabletter. Då sa en undersköterska till mig att: Du skulle väl gärna byta bort allt det här va, mot en vanlig grå vardag?
Dom orden gick in som ett spjut i bröstet. Fan! Det är i den grå vardagen man lever. Man ska försöka ta vara på den och njuta och se den för var den faktiskt är. Livet. Inte bara en transportsträcka mellan söndag och fredag. Jag försöker verkligen leva i nuet, så gott det går iallafall. Man vet ingenting om framtiden. Du är så klok och skriver så förbannat bra! Världens största kram till dig!
Skönt att Voltarenet gjorde susen, värk är djävligt att ha + alls oro ovanpå det. Som du skriver, det är oftast när katastrofen knackar på dörren och vill komma in som man förstår hur bra man har det i den värld man tycker är grå, trist och händelselös.
Grått kan vara en fin färgnyans.
En omtänksam kram från mig.
Läser och känner igen mig i så mycket och då behöver jag antaglig inte vara rädd för det värsta. Ska skärpa mig. Grått e fint. Tack.
Läser och känner igen mig i så mycket och då behöver jag antaglig inte vara rädd för det värsta. Ska skärpa mig. Grått e fint. Tack.
"Grått är fint" :)
En gång när jag själv hade varit som sjukast fick jag tillåtelse att stappla utomhus på sjukhuset för första gången på 2-3 veckor. Det var en aprildag, riktigt skitväder, blåst och snöblandat regn. Jag gick några meter vid cykelställen utanför sjukhusentren o tillbaka. Så jävla härligt!
Annars: Bra att Voltaren funkar. Slutar det funka så se till att få annat smärtstillande. Man ska inte behöva ha ont, tar en massa onödig kraft man kan behöva till annat.
Oc man är alltid människa, aldrig bara sin sjukdom, boxa bort såna tankar.
