Om att ses
Värst av allt är att träffa bekanta. Jag stortrivs vanligtvis med att möta folk jag känner och snacka lite. Det är kul att höra vad andra sysslar med. Man kan ta en fika, få ett garv. Det är väl vardagens C-vitamin liksom. Trubblet är bara att just nu blir det mest fokus på mig. Jag har alltid småsår i ansiktet men pga cellgifterna så läker de inte så lätt för tillfället. Känns som om jag tittar fram mellan blemmor och sårskorpor. Att jag numera är flintis är också svårt att dölja, eftersom jag dessutom är perukskeptiker. Så samtalen flyter inte så naturligt.
Tjena, hur mår du, säger jag. Personen jag möter svarar frånvarande frågan, medan jag ser hur de försiktigt inspekterar min nyvunna fulhet, och sedan ställer de samma fråga tillbaka. Hur mår jag? Vånda-vånda. Ska jag svara som det är? Alltså FÖRJÄVLIGT! Jag är skiträdd, det gör ont och jag vill napalm- och atombomba dessa äckliga tumörer!!! Ja, vissa dagar är jag faktiskt på vippen att bryta ihop, vrålgrina rakt ut och kasta mig för ett vanvettsutbrott på marken, som en tablettask-lurad skitunge i ett varuhus... Eller ska jag sansa mig, försöka vara lite ursvensk och säga ”Jomantackar, toppen förutom en liten släng av cancer, men det knallar och går. Och tänk vilket fint väder vi har fått också…”
Svåra saker det där. Enklast har det faktiskt gått att träffa småbarn.
Du ser konstig ut, varför har du inget hår, undrade brorsdöttrarna. Jag berättar att jag får en medicin som är så stark att håret trillade av, för att jag är sjuk i tuttarna. Smittar den där tuttsjukan, undrade barnen, som redan är uppgivet vana vid att fösas ihop med andra barn med de barnsjukdomar de bör få i förebyggande syfte. Nä, sa jag. Bra, säger barnen. Och så var det inte mer med det. Förutom att de tycker att det var skandal att jag inte fick en nalle när jag åkte ambulans på julafton. Det fick Greta, snart sex år, när hon åkte ambulans i höstas. Hon kan inte förstå att Johnny och Kemal (som i hennes värld är de två som alltid kör ambulansen, för det finns ju bara en enda) slarvade med en sådan viktig sak. ”Men du kan få en nalle av mig, jag har så många” säger hon.
De nämnda brorsbarnen har förresten sett ut en passande man åt dig, en annan "flintskalling", nämligen min bror H.
Tycker liksom barnen att det är helt odramatiskt att du inte har hår, det känns ju som världens minsta grej i sammanhanget.
Och vi umgås gärna, både med och utan sjukdomsprat. Förstår att du blir less på sånt prat kanske, men samtidigt är det en resa man som anhörig vill vara med på, för att försöka förstå och själv bearbeta. Att höra om allt knasigt och jobbigt som händer i kroppen och sjukvården. Och å andra sidan är du samma person som du alltid har varit, så det är väl egentligen bara att vara som vanligt samtidigt? Och göra vardagliga saker, äta gott och skratta mycket.
Det finns ju massor att se fram mot, till våren kan man exempelvis göra utflykter till olika kak-slott!
Hahahaha, vilka ungar! Ja, det var ju en logisk lösning. Dom är söta. Kakslott livar alltid upp, dvs om man orkar ta sig ut. De senaste fem dagarna känns det som om det varit lagom motion att låta fingrarna jogga på tangentbordet. Kram så hörs vi!
Hej Lena! Är kompis t Anna och var för längesen hemma hos dig. Har läst din blogg från början till slut och tänker bara: cancerjävel! Och kroppjävel som är så härlig och besvärlig och stark och sårbar. Det är något galet över detta hur beroende man är av sitt kött. Det känns som om tankarna skulle stå över det profana, rudimentära fysiska och existera på egen hand. Ser fram emot din bok (det måste bli en bok). Du skriver med osedvanligt schvung. Jag ska ägna dig en tanke varje dag. Keep fighting!
Mia-Marie
Älskar flickan. Ditt "biverkningsrum" här är nybäddat och vi har snackat med katten om att inte gå in där och sprida allergener. Kram.
Du skriver ärligt och rakt om det du går igenom. Det är bra för att läsa. Även om man inte är sjuk är har någon i sin närhet som är det. Jag stod själv vid sidan när Monica , min fru, genomgick samma helvete som du och det går inte att förstå. Men du sätter ord på det som jag tror( och Monica) gärna väjde för. Det gjorde för ont. Jag hoppas, hoppas att allting ska gå bra Lena./Ylva
Klart du ska ha en nalle. :)
