Svar, förvirring och dyrt te
Jaha. Dagens frågestund gjorde mig inte jättemycket klokare, men det hör tydligen till den här sjukdomens natur. Ingen kan 100 % säkert förutsäga att om vi gör si, kommer det att leda till resultatet så. Men ett svagt hopp fick jag av att nyckelbensmetastasen tydligen reagerat svagt på östrogen – vilket kanske kan ge ett extra skydd mot tumörspridning efteråt, om man får anticancerbehandling med hormon? Ja, jag fick det inte helt klart för mig, men det kanske kan fungera som en extra medicinsk ”airbag” efter första avslutade cytostatika-kuren? Jag hoppas det. Jag letar efter varje strimma hopp, lika besatt som en flintöverkammare letar strån att frisera till svallande volmar.
Vidare har de hittills genomgångna cellgiftsbehandlingarna krympt tumörerna något genom att döda en hel del cancerceller och det känns ju bra. Ha, där fick dom!!! Imorgon är det dags för ännu en cellgiftsbehandling och då med en ny fräsig cytostatika vid namn TAC. Tyckte mig läsa i en broschyr att det verksamma giftämnet är detsamma som idegran! Intressant. Hoppas man inte får träskalle bara… Hellre idégran, tack.
Biverkningarna är enligt samma broschyr att man blir allt tröttare för varje behandling, får stickningar i armar och ben, kan tappa naglarna, ont i leder, muskler och skelett, feber, illamående, viktuppgång eller viktminskning, svullna händer, fötter och ben, håravfall samt fjällande handflator och fotsulor. Tydligen kan man också föräras vissa allergiska reaktioner. För att minska dessa problem måste man äta 32 kortisontabletter per dag, samt tabletter mot illamående vid behov. Kortisonet blir man maniskt uppskruvad av och illamåendetabletterna brukar jag komiskt nog må illa av. Jaja, bara giftet är jobbigare för cancercellerna än för mig, så är jag nöjd i alla fall.
Vad mer? Igår kväll fick jag semlor, choklad och goda råd av Charlotte som hälsade på. Trevligt!!! Och Börje följde mig till sjukhuset som moralisk torped idag. Det känns tryggt. Dagen blev relativt bra. Förutom lunchen på KS som absolut får en av topplaceringarna som en av de äckligaste måltider jag någonsin betalat för. Tänk dig en panerad yllesocka, med slemmiga fabriksskalade potatisar, i sällskap av en ljusrosa sås med stearinsmak. Alltsammans mikrat på skållhet tallrik… Ja, den knep allt en topplacering även vad gäller mat jag INTE betalat för! Min nyckelhålsmärkta torsk var alltså en tvättäkta katastrof, även i kategorin skolmat.
Det är lite komiskt paradoxalt, tycker jag. Ungefär som att Stockholms fulaste hus råkar vara Arkitekthögskolan. För hela syftet med ett sjukhus borde väl vara att göra människor friska? Och då är ju bra mat lika viktigt som medicin och omvårdnad för att optimera en människas välbefinnande. Varför i hela friden är mänskligheten så ofta så här komplett paradoxal?
Efter fyra olika möten på sjukhuset plockade jag upp Nenne och smet iväg till ”Afternoon tea” på hotell Diplomat. Dyrt och en anings fisnödigt Östermalmitisk innesko-känsla i salongen, men bra service och ganska gott! Speciellt de små marrängkakorna med citroncreme-fyllning. Och onödigt små men smaskiga snittar. Mums, mer sådant behöver man! Diplomats te var dock lite märkligt. En egen blandning som de verkade vara särskilt stolta över, fastän det mest smakade blaskigt rakvatten. Och notan var som sagt lite saftig för mitt Visakort, men jag jämnade ut transaktionen genom att sno med mig pennan.
Härligt annars att se sig om i huvudstaden. Jag är inte ute så mycket eftersom behandlingarna gör mig både trött, klen, infektionskänslig och ful. Men nu satte jag mig med utsikt över Strandvägen och Nybrokajen tvärs över strömmen, och bara njöt av att se nolltaxerarna hasa förbi utanför på trottoaren i sina lustiga utstyrslar. Bland annat noterade jag ett antal kulturtanter av exklusivare Svensk Tenn-modell, en del vilsna gubbar i engelsk godsägarförklädnad, vilket är en stil som matchar betydligt bättre med fasaner och gevär än med portfölj (det har farbröderna komiskt nog inte hajat) samt många plastikflinande pälskärringar och några gossar med den klassiskt Östermalms-misantropiska Lustans Lakejer/Hitler Jugend-uppsynen.
Kan förvisso tänka mig att man blir sådan, elak och arg ända in i själen, av att skamset tvingas dra omkring på alla dessa ständigt bajsande småhundar. Är det gossarnas morsor, tjejer eller syrror, som tjatat ut dem på dessa ”Walks of Shame” kanske? Säkert svårt, eller på gränsen till omöjligt för gossarna, att känna sig tuffa, "stekiga" och snygga med händer och fickor fyllda av putande svarta hundpåsar. :-)
Jaja. Shit happens. Sånt är livet. Bara att hantera saken…
Har läst, tagit in, måste läsa mer för att ta in mera vännen. Kan efter läsningen konstatera att jag är den som inte kan känna mig tuff, stekig, snygg med att vara full med putande bajspåsar men tyvärr trivs jag med dom 2 veckor varje månad ler.
Kramar i massor
Ja, jag förstår att det måste vara härligt att ha hund. Men inte för de här ynglingarna som går omkring och försöker se balla ut med små hundar i släptgåg. Man riktigt ser hur de skäms och vid varje övergångsställ önskar att någon bil "av misstag" ska frigöra pojken från mammans/tjejens lilla knähund. Fnissigt att se så motvilliga hundrastare...
Tänker ibland, hur lyckliga och nöjda är dom där människorna av börd med pälsar, lite plastkort på fasionabla ställen där inte pöbeln har en chans till att ens få stå i garderoben? Lycka är att ha riktigt, riktigt goa och en förtrogen/förtrogna vänner där man kan delge det man inte kan säga till vem som helst och man vet att det stannar där. Det är bra gott att inte ha för mycket slantar, för mycket fastighet, gods och sådant för då är vänner det allra viktigaste i livet.
Tack för att du vill vara min
Kram
Detsamma Bitt-Mari! I mitt läge är det sååå sant så det känns in i märgen! Visst måste man ha en del pengar för att leva, men viktigast av allt är vänner. Och visst kan man smita in på snofsiga ställen för att äta något extra gott ibland, men utan att ha en vän i släptåg skulle jag hellre gå hem och dricka mitt eget te. Så är det...
Åh vad jag skrattar! :-) En gång såg jag och min kompis två sådana där typ stekare få en kraschlandande svan i huvudet på Djurgårdsbron (heter den det? Den där som tar en till Nordiska) De mest komiska var just detta att de hade så svårt med egot och fasaderna. Jag och Mike garvade så tårarna sprutade i en timme efteråt, och fortfarande typ tio år efter, och besöket på Nordiska muséet blev en riktig hit.
Jajamen, huvustaden är som gjord för etnologiska studier av stadsdelarnas olika innevånare. Har man humor och tittar sig omkring så myllrar det av potentiella skrattanfall! Söder är också kul, med sina trendiga mode-, musik- och kultursvåra människor. För att inte snacka om min stadsdel, Vasastan, med alla lattemorsor och hispigt präktiga 35-åriga par som spyr och grälar hela vägen hem efter helgnätternas parmiddagar. Det är stor humor, om man råkar ha humor!
Ha ha, vilken underbar formulering! "Jag letar efter varje strimma hopp, lika besatt som en flintöverkammare letar strån att frisera till svallande volmar."
Beskrivningen av Strandvägen-folket var också fin!
Läste om biverkningarna på din behandling och det verkar vara nåt i hästväg: Ja,jävlar, där ska väl cancercellerna få vad de tål!
Sen ett lass cortison ovanpå det - kommer du att ssvälla upp och se ut som som Kicki Dee av det eller tar det ena ut det andra?
Sen har jag ungefär samma erfarenheter som du av sjukhusmaten. Var serveras sån mat utom på sjukhus? Sönderkokt potatis och grönsaker, biffar och fisk i mysko halvfabrikat (ÖB:s reahyllor?). Och limpsmörgåsar. Inte ens äldrevården har så trist och onyttig mat, vad jag vet. I alla fall inte här där jag bor.
Ha det så bra du kan!
/Arne G
