Välkommen till verkligheten, Reinfeldt

I mitt nya liv som cancerpatient hinner jag ta del av många andra människors vardagsverklighet. Jag lyssnar och pratar med dem jag råkar träffa. Framförallt hinner jag reflektera över andra människors verklighet, i förhållande till alla nyheter.  Som t ex igår, när statsminister Reinfeldt sitter och snackar om höjd pensionsålder till 75 år.

Det får mig att tänka på den raraste röntgensköterskan jag har träffat på Karolinska sjukhuset. Hon är troligen i 60-årsåldern och absolut bäst! Med det menar jag att hon exempelvis vet EXAKT i vilket ögonblick jag blir rädd för att kontrastvätskan bränner till inne i kroppen. Det är märkligt, men sant och antagligen en kombination av lång erfarenhet av jobbet samt personlig intuition.

Denna äldre sköterska var också med när vi tog vävnadsprov från nyckelbenet. Det var en otäck procedur, eftersom det känns obehagligt att punktera ett ben, trots lokalbedövning och lugnande tabletter. Men då tog hon sig tid att sätta sig bredvid mig, hålla handen och vänligt förklara vad läkaren gjorde med mig och varför. Sådana människor är värda mer än guld när man har en sjukdom som både gör en fysiskt och emotionellt svag.

Men senast jag träffade denna guldklimp såg hon ledsen ut. Jag frågade såklart varför. Då berättade hon att hon och alla kollegorna känner sig totalt omotiverade på jobbet. Alliansens nybygge, Nya Karolinska Sjukhuset, anställer enbart ung personal. Alla från gamla Karolinska får söka sitt eget jobb på det nya sjukhuset, men redan nu är signalen varit tydlig. Bara unga är välkomna! Och så ser verkligheten ut tyvärr. På Nya Karolinska satsar man på att patienten ska ha eget rum med dataskärm att beställa maten på. Sådant är tydligen viktigt för Alliansen.

Jag vill inte blanda mig i någon politik, men kan efter mina två juldagar som inlagd på Radiumhemmet, berätta att ung personal inte är någon extra bonus för patienten. De flesta som jobbade på julhelgen var jättegulliga däruppe på avdelningen. Speciellt med tanke på att salarna fylls av folk som har så ont av sina cancrar att de antingen vrålar av dödsångest eller är ganska borta i sina morfindimmor. Men det som gör att man som patient ändå får en dräglig tillvaro är just de här erfarna sjuksystrarna, som vet vad de ska säga och när de avsiktligt ska ”störa” i syfte att skingra ens tankar eller tårar. Matfrågan var en ljusglimt. En sköterska frågade mig vad jag ville ha till frukost. Hon föreslog olika saker. Som om hon brydde sig om just mig. Maten i sig var alltså inte lika viktig som det personliga korta samtalet, där hon som en vänlig mamma försökte locka mig med yoghurt, gröt eller kräm.

Så varför föreslå att människor ska jobba till 75 årsåldern när inte ens Alliansen själva vill anställa gamla, erfarna människor till sitt Nya Karolinska i verkligheten?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0