lenan

Jag har haft ont i vänster nyckelben några dagar och nu har det blivit värre. Trots att jag tar Voltaren, morfin etc. Det värker till varje gång jag försöker andas in, så jag kan inte ta riktiga djupa andetag. Och onkologen kommer inte tillbaka från sin semester förrän den 20:e… Sablarns!  Allting blir så jobbigt när jag tvingas fundera över om det bara är någon vanlig sträckning jag känner av, eller om det är cancern. Jag är så trött på den!

Imorgon ska jag på koll/omplåstring av brösten. I vänstra bröstet sitter det fortfarande ett stort cerom (en bula fylld av sårvätska) som troligen måste tappas ur av ultraljudsdoktorns kanyl. Under det högra bröstet rinner det ut var, eftersom såret inte vill läka och det har kommit in stafylokocker, som inte verkar ge upp trots att jag fått antibiotika. Enligt den sjukgymnast jag träffade för några dagar sedan, har jag haft maximal otur med operationen. Jajajmen! Det måste jag tyvärr skriva under på.

Frågan är om jag kan få hjälp. När jag ringt och frågat så har folket på Radiumhemmet enbart sagt att jag ska ta Voltaren och Citadon mot värken. Javisst, det lindrar lite. Men jag skulle hellre vilja ha hjälp med det som orsakar smärtan.  

Jag får försöka fokusera tankarna på något positivt. Som att jag inte har något mer akut ärende än att parkera om bilen idag. Det är ju tur, för det är nog max vad jag klarar av.     

1.       Svek och lögner.

2.       Världens orättvisor, elakheter, våld, dumhet och övergrepp.

3.       När mina nära och kära har det svårt.

4.       Frustrationen och oron för den här vidriga cancern. 
          Jag vill att den ska dö och försvinna för alltid ur mitt liv!

5.       Att jag har förplanterat kålrötter och purjolökar i små lådor,
          men inte fått ner plantorna i marken ännu. Slappt av mig.

6.       Känslan av ett lågt engagemang samt brist på driv och
          framåtriktning från mina vårdkontakter.

7.       Försäkringskassehandläggaren som fortfarande säger att hon 
          ”hjälper mig att bedöma min rätt till sjukpenning” när jag har
          obotlig cancer! Så vad fan finns det att ”bedöma” om det?

8.       Folk som fortfarande tror att den nuvarande regeringen vill vanligt folk väl.

9.       Ont i metastasen trots Voltaren, Citadon och morfinpiller.


10.     Att se mig själv ur ett barns ögon. Som den här teckningen 
          av min brorsdotter från i vintras, innan jag hunnit tappa håret 
          pga cellgiftsbehandlingarna. Sorgligt!

Idag tänker jag skälla lite på den ekonomiska diktatur vi tyvärr numera lever i. Som ord- och reklammänniska förstår jag mig nämligen inte på alltsammans pga dess komplett ologiska resonemang.

Exempelvis vet alla affärsintresserade att sk mellanhänder är ett bra sätt att fördyra en tjänst eller produkts slutpris. Samtidigt väljer högerpolitikerna, som påstår sig försvara affärsvärldens ideal, alltid att köpa tjänster och produkter från myriaders underleverantörer, än av en stor och välkoordinerad statlig leverantör. Det blir alltså fler mellanhänder och dyrare slutpris, vilket bevisas av t ex väg- och järnvägsunderhållet som idag är utlagt på tusentals underleverantörer, som pga sina låga priser inte anser sig behöva ta något ansvar på tjänsternas kvalitet. Det är lika konstigt som ologiskt.

Samma sak med pensionsförsäkringar. Alltsedan detta med centralt administrerad pension idiotförklarades till förmån för olika individuella pensionsförsäkringar, så har en myriad mellanhänder tillkommit. Alla ska ha sin del av kakan och efter att ha pensionssparat privat sedan 90-talet och betalat olika förvaltningsavgifter för det, så är det skrattretande lite kvar till mig.

Varför har all grundtrygghet gjorts om till ett stort pyramidspelslotteri? Vad är finessen med det?

Själv blir jag galen av ilska av att Försäkringskassan numera kallar dig och mig för sina ”kunder”. Hur i hela friden kan vi vara det? De förvaltar ju bara de skattepengar som vi betalat i syfte att få extra stöd i form av socialförsäkringar när vi behöver det! Alltså är vi snarare Försäkringskassans UPPDRAGSGIVARE än deras kunder.

Dagens Sverige gör mig ofta förbannad eller olustig till mods. Det verkar som om det är meningen att vi alla ska acceptera att någons ekonomiska vinst alltid är viktigare än det humana samhälle Sverige brukade vara, förr i tiden. Varför tolererar vi det?

Ytterligare ologiska idéer i ekonomins diktatur är att den fria marknaden ska ge mer konkurrens som leder till att vi får billigare tjänster och produkter, vilket i sin tur garanterar valfrihet. Men vem har någon nytta av det? För en annan sanning i ekonomins diktatur är ju som bekant att man får precis det man betalar för. Och vad är det för valfrihet att den som har minst pengar ska få sämst valuta för dem? Vem fan vill ha skräp? Det är banne mig inte vad man kan kalla ett ”val” att tvingas nöja sig med skräp, därför att anständig kvalitet fördyrats så mycket att alla inte har råd med den. Ingen vill egentligen behöva handla på Liedl, men alla har inte råd att låta bli. Det är skandal!

Louise, du har helt rätt med det du skrev som kommentar till föregående inlägg. Det är något allvarligt fel på mitt X. Han passar klockrent in på åtminstone 85% av kontrollfrågorna i Hare´s lista. Jag var bara så dumjävla kär, så jag vägrade se det! Trots att jag anade att han var onormal redan efter 6 månaders relation – under vilken han både hunnit övertala mig att köpa och sälja ett hus som vi aldrig flyttade in i. Och dessutom mailade han kärleksbrev till min svägerska! Hon är en härlig tjej, så det är inte där skon klämmer. Men att verkligen skicka det, är så träskaktigt bottenlöst osmakligt vanvettigt, att han borde få redogöra för sitt tilltag i Jerry Springers TV-show för debila trailer trash-människor.

Trots hans upptåg under våra 6 första månader förlät jag honom och vi var ihop i 3,5 år, tills hans vänstrande exploderade igen. Då hade vi hunnit förlova oss. Jag känner mig jävligt dum och lättlurad när jag tänker på alltsammans. Jag var en idiot som struntade i mina egna behov för att passa in i hans liv.

Nuförtiden försöker jag därför se framåt istället. Efter alla behandlingar och om jag blir någorlunda återställd utseendemässigt, måste det väl finnas någon normal, snäll, sansad, ärlig och humoristisk man därute som vill leva med mig? Jag skiter i status, inkomst, titel, utseende etc. Huvudsaken att han inte är en tom, falsk och energislukande kackerlacka, som Annan skrev i en kommentar till ett föregående inlägg. En helt vanlig, empatisk och uppriktig människa som inte ljuger, det räcker för mig. 

Om jag kunde förstå vad det är som luktar Gamle Ole i mitt kylskåp! Jag hittar ingenting ruttnande på hyllorna, men det stinker som om det låg någon död grävling därinne. Vad tar man sig till då?

Jag hade tid hos kirurgen på KS idag. Han rapporterade att analysen eftetr operationen visar att de lyckades få ut hela tumören och att den var 10 gånger 8 cm stor. Vävnad från bröstet som förminskades visade att detta högra bröst tack och lov är friskt. Tydligen togs 8 lymfkörtlar bort och i 5 av dem fanns det cancer.

Jag fick ingen kläm på vad dessa besked innebär exakt, i form av konsekvenser för mig, men däremot fick jag veta att de vill fortsätta behandlingen med mer cellgifter i 4 kurer. Satan! Blir det alltså 12 veckors trötthet, illamående och flintskallighet igen? Det orkar jag inte.

Jag har precis fått tillbaka ögonbryn, ögonfransar och 2 centimeter hår, vilket gör att jag nästan börjar känna mig som en människa igen. Jag vill inte frivilligt bli ett stånkande rymdmonster igen. Suck. Det var den sommaren. Om behandlingen startar i juni lär jag inte vara mig själv igen förrän i oktober. Jag hatar cancer!  

Det känns helt surrealistiskt nu, men idag för precis ett år sedan, bodde jag ihop med en fästman. Jag vaknade upp den morgonen, dagen innan hemkommen från en veckas vila i Grekland som enbart resulterat i hög feber och envis hosta, och då säger den fjantiga mannen ifråga att han vill ”gå skilda vägar”. Vår vardag var som ett stort skavsår sa han. Han sa också att han inte hade vänstrat för att komma fram till detta omdöme. Trots att det var exakt vad han hade gjort i drygt ett halvår, medan jag hade jobbat som en slav för hans firma och hemma för att hans vardag skulle funka. Jag blev iskall inombords och föll 20 mil i mitt undermedvetnas skräckravin.

Det var andra gången han svek mig så rejält och han hade fått denna andra chans att svika därför att han gråtande hade lovat att det aldrig skulle upprepas, efter att jag hade kommit på hans första svek.

Det var vackert väder. Alla hade hissat svenska flaggan och jag körde febrig och avgrundshostande till landsortsjukhusets akutmottagning med min hosta. Jag var så trött, sjuk och chockad att tårarna porlade fram utan att jag riktigt märkte det.

På sjukhuset tog de prover och lungröntgade mig, utan att hitta något fel. Alltså var jag enligt deras bedömning frisk? De sa att jag borde stanna till sängs en vecka. Jojo, det var väl smart? Att avsluta undersökningen innan de hittade felet, dvs min bröstcancer! Jag åkte tillbaka till vårt, eller snarare, det ljugande ärslets hus. Han låtsades som ingenting, som om jag inte fanns där och var enbart irriterad på att jag hostade och febersnurrade så att han inte kunde sova i dubbelsängen.

Han la sig i sin dotters rum. Antagligen så att han kunde sms:a martyrmeddelanden till sin nya subba hela natten. Jag tänkte att jag kände igen hans beteende från när han inlett vår affär. Hur påstridigt han uppvaktat mig, trots att han då var gift. Vilken mängd av passionerade kärleksförklaringar han sms:at mig med ständiga små PS om hur olycklig han var inlåst i huset med den där vidriga frun som inte förstod honom. Trist karma. Nu var jag själv förvandlad till den frun.

Raden av hans löjligt uppblåsta egospel, som han kallade kärlek, fortsatte. Jag hade bara varit en tillfällig birollsinnehavare i hans livs drama, men var alldeles för sjuk och besviken för att orka konfrontera den samvetslösa ljugpitten igen. Jag åkte hem till Stockholm, men hans äldsta dotter hyrde min lägenhet, så jag fick sova hos en kompis. Det var för ett år sedan. I ett annat liv. Där han är min själs och livsglädjes skavsår.

Utanför fönstret visar min termometer 5 grader, vilket säkert är perfekt för alla hurtbullar som tydligen springer Stockholms maraton idag. Själv huttrar jag, trots raggsockor, inomhus över den senaste versionen av Diablo – världens kanske trevligaste onlinespel.  Och så drömmer jag. Om värme. Och självklart försvinner då genast det lilla huset i Degeboda som en såpbubbla i en orkan, till förmån för detta: http://www.youtube.com/watch?v=ASJXkOTtG_A

Så här går det till: Man flyger direkt till Santorini, tar bussen ner till hamnen och åker därifrån med färjan till Naxos. Väl i hamn på Naxos hyr man ett fordon, eller hoppar på den dammiga turkos- och vitfärgade bussen med löjiga tutan ("BÖUH-BÖ!" låter den) eller tar en taxi, ca 36 km till öns sydspets.

Efter att ha passerat en himla massa slingriga vägar, monstruösa stup och enorma bergsväggar, kommer man till en liten sketen fiskarby. Den heter Apollonas och har en hamn med 4-5 tavernor, två eller tre butiker och en störtskön badvik. I byn är det ljus fin sand på stranden, men knallar man mot högra udden övergår sanden till knallvita rundslipade stenar. Det fräser av vatten kring tårna när man balanserar sig fram på de vita stenarna vid strandkanten. Vattnet har en frisk blågrön färg. Och längst bort i slutet av stranden, där ligger hotell Kouros. En betongbunker i nostalgisk grekisk militärjuntan-stil från 70-talet. You tube-filmen är lika anspråkslös som hotellet med sina 20 ytterst simpla rum.

För arkitektur, komfort och modern standard får hotellet absolut tre döskallar. Men den avslappnade stämningen, den rogivande ödsligheten, avsaknaden från sedvanlig charterturistmiljö och en ytterst beskedlig prislista, ger å andra sidan just detta lilla hotell högsta poäng. Genom åren har jag säkert åkt förbi haket en sex eller sju gånger, men aldrig bott där. En sådan här dag får man lust att ändra på den saken!

Allt som går att handla i den lilla byn är uppblåsbara badleksaker, glass, buckliga gamla vykort, solkräm och tzatziki. Där finns varken någon riktig bar eller något disco. Man är helt enkelt ensam med stranden, havet, himlen och en ständigt svalkande vind. Undrar hur det är där på kvällarna. Hör man lite klinkande grekisk baklängesmusik eller bara de vilsegångna bergsgetternas bräkande i natten? Det borde jag ta reda på.

PS: Den lilla byhålan Apollonas har tydligen en egen musikvideo - gulligt och sevärt: http://www.youtube.com/watch?v=XnD28do0c9Q&feature=related