lenan

Dagen ägnades huvudsakligen åt att skaffa mer cancerinformation, vid datorn och på Sophiahemmet. Varför känner jag mig alltid mer hoppfull när jag varit där, än när jag varit på Radiumhemmet? Konstigt, därför att på Sophiahemmet får jag ju "bara" information/feedback och det är på R-hemmet jag får mina behandlingar, så rent rationellt borde det väl vara tvärtom? Att jag skulle känna mig mer hoppfull av konkreta åtgärder än av information?
 
Jag bestämde mig för att promenera hem, men hindrades av ett plötsligt och ettrigt nedfall av hagel. Det fick mig att söka skydd på ett lattehak på Sveavägen. Samma gamla trista kromosommuffinsar, slafsiga salladsgojsmackor och torra biscottisar som vanligt på hyllorna. Vad hände med konditorikulturen, vad hände med äkta grädde och sann kakglädje? Avstod från tilltug till mitt kaffe.

Haket var fullt av barnvagnar, byggjobbare och ensamma gäster med datorn framför sig och mobilen i örat. Intressant att tjuvlyssna på folk. Några av byggarna pratade om vilket finvin de skulle köpa till helgen och ett par barnvagnsbrudar diskuterade vilken profil en ny ekonom borde ha för att kunna anställas. Skönt när ens fördomar faktiskt inte stämmer!

Trots att jag tog flera korta vilopauser under promenaden så är mitt flås uselt. Klarar inte mer än 20 trappsteg utan att stanna och vila. Det känns lite konstigt att jag som storrökare var i bättre form än vad jag är som cancerpatient. Kroppen längtar efter att röra på sig, men benen skakar och andningen låter som astma efter några kvarter. Hoppas verkligen att jag blir piggare när de här tunga cellgiftsbehandlingarna är färdiga, för även om jag inte är någon joggare så känns det både i knoppen och i kroppen att det är bra för mig att promenera.     

Oj vad det är härligt att slippa ha en läckande kökskran. Förr tänkte jag mig alltid omedvetet för innan jag satte på vattnet. Jag var extrajättesnabb, på och sedan direkt av med kranen, så att det inte skulle hinna läcka ut så mycket och förstöra kakelfogen eller bänkskivan. Men nu kan jag låta vattnet rinna hejvilt. Vilken lyx! Tänk att jag är så tankspridd att det skulle ta en halv evighet innan jag såg till att få kranen åtgärdad. Jaja. Bättre sent än aldrig.

Ögonfransarna blir allt färre och det är inte riktigt bra. För jag får skräp i ögonen hela tiden, så det är uppenbart att de fyller en viktig funktion. Däremot har huvudhåret försiktigt börjat växa ut. Har en halv centimeters stubb nu. När jag började med cytostatikabehandlingarna skaffade jag ju både två peruker och en massa lösögonfransar. Men det känns inte som jag, att hålla på och fippla med fuskhår, varken på skallen eller ögonlocken. Det ska vara äkta, annars får det vara...

Fick lite information från en jättesnäll kompis som forskar idag om de senaste rönen på den svenska cancerforskningsfronten. Superbussigt! Och det verkar testas och undersökas enligt en himla massa olika teorier. Däremot verkar detta med trippelnegativ bröstcancer vara en svår nöt att knäcka i praktiken. Typiskt.

När jag kollade Internet så är senaste budet från USA att testosteron kanske har något med saken att göra. Det låter ju intressant. Kanske även troligt, för mentalt har jag nog större ”balls”, ilska och driv, än många av de män som jag mött.  ;-)

Idag trillade sista blomman av clivian. Synd. Den var väldigt snygg och exotisk med sin oväntade explosion av orangerosa blommor.

I åratal, eller åtminstone cirka 3 år, har jag retat mig på min läckande kökskran. Det rinner ut vatten på sidorna av själva kranmanicken och sedan letar sig vätskan in i kakelfogarna och köksbänken. Icke bra. Äntligen gjorde jag något åt det. Jag åkte iväg och hittade en hantverkare, som både var himla duktig och snabbt kunde dyka upp för att göra jobbet. Det tog bara en timme, trots att hela skiten är felmonterad av någon hemmafuskare och trots att alltsammans dessutom hade kalkat igen så till den milda grad att det var nästintill omöjligt för rörmokaren att få isär krandelarna. Han bytte packningar i badkarskranarna också. Bra! Drippdropp-ljud från badrummet är verkligen en onödig irritation. Så vad det än blir för faktura för rörmokeriet så var det verkligen värt det!

Skönt att ha fått problemen åtgärdade, trots att jag har haft ungefär lika mycket kraft i kroppen som en död silverfisk idag. Jag hasar fram, har ont i kroppen och flåsar andfått som en pensionär. Jag hade feber i natt, vilket antagligen är orsaken till kraftlösheten. Funderar på om jag inte borde gå på massage? För det känns som om de senaste månadernas smärta fastnat i kroppen så att den låst sig och stelnat. Jag är så himla trött på att vara sjuk! Sjukhuset försökte ringa mig en massa gånger igår, men jag svarade inte. Jättedumt av mig, jag vet. Men jag unnar mig en rast från allt ledsamt. Det känns som om jag måste bort från hela sjukhusvärlden för att få känna mig som en person istället för en diagnos.

Igår åkte jag för att titta på ”Kråkan”. Ett yttepytte-litet torp i Rotebro där pappas mamma växte upp. Huset är omgärdat av motorvägar, järnvägsspår och en stormarknad, vilket är en rejäl kontrast mot den rödmålade soldattorps-idyllen. Konstigt att veta att en del i ens eget upphov har levt i just det där huset. Människorna är borta, men huset är kvar och likt förbaskat tänker man vanligtvis inte på hus som mer långlivade än sig själv till vardags. De är bara adresser. Säng- och matplatser under tak. Kanske lite som hur jag tänkte om DN-huset på 80-talet jämfört med hur jag uppfattar det nu.

Aftonen avslutades trevligt med att mamma och pappa kom förbi med en korvgryta. En underlig maträtt. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att laga den själv, trots att den är ganska god. Men lagerblad, kryddpeppar och nejlika existerar inte riktigt matkryddor i min referensvärld. Det är nog en generationsfråga...

Vilken skitdag. Calle Bildt langar plutonium till USA. Som lovat att destruera det. Hahaha! Och Filippa Reinfeldt väljer skattesmitarföretaget Capio som bäst lämpat att driva all vård på St Görans sjukhus. På kuppen ska de spara 120 miljoner kronor per år. Åt ett bolag som är skrivet i skattesmitarparadiset Jersey? Vad fint. Ännu mer Caremavård! Borde inte Filippa & Co dömas för förskingring av våra gemensamma pengar?

Själv är jag såååå trött på att vara sjuk. Jag ska inte bli långrandig genom att utveckla saken. Istället delar jag med mig av ännu ett fynd ur mina gamla pappershögar. En på något underligt vis rolig notis... Fult inskannad, men det kan inte hjälpas. Rapporten är ändå komisk.

Årets första fluga vimsar omkring i en tröttsam flyguppvisning kring skrivbordet. Härmed döper jag flugan till Hildur.

Igår spelade jag Memory med brorsdottern och pappa. Vi fick råsmisk av den lilla tjejen, så nästa gång tänker jag föreslå ett parti Glömmory istället. Den som minns minst vinner!

Annars då? Trött som vanligt. Drömmer mardrömmar om bröstoperationer och vaknar titt som tätt trots sömnpiller. Inte blir det lättare att sova av att antalet fjortisfester i mitt kvarter blir fler i takt med att våren etablerar sig. Det är ett jäkla liv utanför mina fönster långt fram till småtimmarna, med ylande målbrottsröster och spyende småtjejer.

Jag rensar sakta vidare bland mina grejer i ett försök att få mer ordning hemma. Det är svårt. Jag blir så filosofisk. Ordning är ett tillstånd som bara existerar för den som också kan föreställa sig ett kaos. Framförallt är ordning någonting som utmanar sig själv. Det du tyckte var ordning förra gången du städade, blir liksom ribban för det minimum av ordning du kommer att kräva av din nästa städning, för att tycka att ordning har uppnåtts.

Hm… Borde nog spela ett parti Glömmory angående detta ämne.

Hej Anette! När jag röjde bland alla mina gamla papper hittade jag just ett vykort som jag glömde att posta till dig, min gamla barndomsbästis. Det här var våren 1984 och du bodde fortfarande på Hjortronvägen i Linköping, tror jag. I alla fall står det den adressen på vykortet. Här är den jättefina framsidan, varsågod.



Jag hade varit på klassresa till Berlin. Vi bodde på pensionat på Kudam och jag delade rum med några tjejer. Jag minns att det inte var så kul. Någon spydde i duschen en kväll. Om själva stan minns jag mest att jag, förutom en tallrik carbonara, inte hade råd att köpa något. Överdådet på KaDeWe, Kaufhaus des Westens, var bara irriterande. Uttråkade feta tyska pensionärer som drack champagne mitt i shoppingen och hävde ostron, var ju inte direkt överensstämmande med en tonårings bild av lyx eller avundsvärda privilegier på 80-talet. Klädmodet var dessutom skrattframkallande på båda sidorna av muren, så det var väl inte så att man plågades av att inte kunna handla något.

De flesta av mina resekamrater hamnade på turistfälle-discot Eden på nätterna. Själv träffade jag en kille från Bremerhaven som jag gick på långpromenad med en av dessa vårkvällar. Oj, vad vi gick. Gick, gick och gick. Och han babblade, men min gymnasietyska räckte inte så långt att jag minns att jag fattade något av allt han sa. Så jag log och kedjerökte ett paket Rote Händel som jag hade köpt i en automat på någon husvägg. Och så gick vi. Gick, gick och gick. Jag fick skavsår i mina nya snygga lejongula mocka-boots. Töntigast av allt: När jag bestämde mig att det fick vara nog med gåendet och sa ajöss till grabben, så kramades vi och då kände jag hur det gick för honom i brallan! Jag minns att jag skämdes å hans vägnar, tyckte att det var äckligt, samtidigt som jag också blev chockad. Varför smetade han ner sig själv? Vi hade ju inte ens hånglat! Han hette William och skrev sedan brev som jag aldrig svarade på i flera år efteråt. Vilken sjukt livlig fantasi, att kunna krama sig till en orgasm? Usch. Grabben var sannolikt överkänslig eller galen. Jag sprang hela vägen tillbaks hem till pensionatet.

Dagen efter fick vi åka in till Öst-Berlin. Vi föstes som boskap i kö upp till TV-tornet på Alexanderplatz och fick oätligt äcklig mat däruppe. Allting var grått, trasigt, stelt eller draperat med röda flaggor och banderoller. ”Arbeta mera, Karl Marx-året 1984” stod det. Att vara som i en svartvit TV-värld var både själsligt renande och lite skrämmande. Värst var alla kontrollpersoner, poliser och myndighetspersoner. Samt alla vanliga människor som uttryckslöst bara fogade sig. Som betedde sig som om deras verklighet var normal.

När jag satt och fikade vid Welt-Uhr kom det en ful snubbe och ville köpa mina boots! Det verkade sjukt. Jag sa nej. Det fanns ändå ingenting, förutom hemgjorda mintgodisar av negerkysstyp, att köpa för de östtyska pengarna som var lika lätta som kapsyler. Jag minns att jag var imponerad av att se ett SS-knyckigt vaktavbyte någonstans på Under den Linden och sen gick jag på konstmuseum och såg alla egyptiska konstskatter som tyskarna har knyckt genom åren. Hur som helst. Mitt i allt detta köpte jag ovanstående vykort till dig, Annette och på baksidan står följande meddelande:

Hej. Nu är jag faktiskt i Berlin. Kortet är ifrån öst. Jag måste berätta sedan om hur det var där, annars knycker de kanske kortet i tullen. Väst är iallafall ösa, men alla killar är fula så man ryser. Typisk stadsstad. Lika exotisk som Stockholm. Nåja… Lena

Jag hajar faktiskt ingenting! Här bor jag mitt på Kudam i samma spännande och delade Berlin som fick Iggy Pop och David Bowie att explodera i innovativ musikalisk kreativitet och mitt omdöme är att det är lika exotiskt som Stockholm?!? Hjälp! Vem är jag egentligen? Och vad betyder stadstad samt ”ösa”? Så skönt att man inte längre är så där… ung. Nåväl, nu fick du äntligen ditt vykort i alla fall, Anette.

Hälsningar från DDR.

Jag gräver vidare i mina gamla pappershögar. Det är mycket pinsamma små berättelser jag skrivit. Dikter, aldrig postade kärleksbrev, dagböcker… Ibland får jag gåshud av att möta tankarna från en 30 år yngre version av mig själv. Det är som om jag var en fågelunge som satt i boet och drömde men aldrig riktigt flög iväg. Har slängt åtminstone tio kassar fulla med pinsamma tankar, texter och skisser.

Hur som helst gjorde jag just ett historiskt fynd. Bland alla refuseringsbrev jag lyckats få genom åren hittar jag ett från den legendariska Ebbe Carlsson! Känd vivör, AIDS-patient, minglare, konspirationsteoretiker och Palemordsspanare. Fast mitt brev måste Ebbe ha skickats innan hela Palmegrejen bröt ut efter 1986. För enligt Wikipedia var Ebbe på Tidens förlag mellan 1980 och 1985. Här är brevet. Hoppas det syns - det var lite svårt att scanna in:




Undrar var det var för trevlig text jag hade skickat honom? Sannolikt någon av alla mina deprimerande fjortisdikter. Stackars honom. Usch, jag skäms postumt!

Jag hittade dock ett undantag. En dikt som inte är helt sketen. Helt klart influerad av den tidens punkiga jovisst-alla-kan-idealism:

Såg en gammal tant
Skrattade
Såg vad hon gjorde
Satte mig
Tittade
Försökte stoppa ner
En stor mager hund
I en bag
Alltid ett ben ute
Tanten ger sig inte
Hunden ska vara i väskan
Skrattade
Lika dumt som att försöka
stoppa tillbaka en nyfödd. 

Eller hm, Ebbe hade kanske rätt iallafall...

Det var 1995 jag första gången skrev en reklamtext som handlade om det papperslösa kontoret. Har för mig att min uppdragsgivare var Tieto Enator. Enligt resonemanget var datorerna så fantastiska att folk inom några decennier skulle klia sig i huvudet och undra vad i hela friden en pärm var för något. Så rejält och pinsamt fel vi hade! Datorn har snarare förvandlats ett informationssökningsverktyg och tack vare printern finns det väl fler ”viktiga papper” än någonsin förr både på kontor och hemma hos folk. Kort sagt, jag är en sketen spåman.

Å andra sidan tar jag rakryggat mitt straff för att ha skrivit ljugiga reklampåståenden, genom att faktiskt gräva igenom och rensa i mina egna pappershögar. Oj, vad jag hittar mycket konstigt, sorgligt och bra papper som jag sparat. Vissa papper gör mig nostalgisk. Som t ex ett programblad för Die Klaviertrio Würtzburg som spelade Dvorak och Smetana på Monbijou-bron utanför Bode-Museet mitt i Berlin MItte förra sommaren. Brorsan och jag hamnade där av en slump, kom helt av oss i våra middagsplaner och blev länge stående, lyssnande i solnedgången som speglade sig i Spree. Det var en vacker kväll!

Andra papper gör mig arg. Till exempel all min årliga revväxling med Skattekontorets Nathalie Engman som aldrig tycker att jag får göra avdrag för resor till arbetet. Skit samma att jag jobbat i Östergötland och mestadels bott i Stockholm. Jag har inga kvitton och Nathalie vill varje år att jag skickar in allihopa! Men när det kommer till kvitton är jag otroligt papperslös av mig. Jag hatar de där vaxiga små papperslapparna som får plånboken att spricka och dessutom har blekts oläsliga om man väl behöver dem för att byta något felköp. Det skiter Nathalie i. Hon ska ha ALLA kvitton. Varje år.

Att jag skickat utdrag från mitt OKQ8-kort fungerar inte som bevis för att jag tankat. Enligt Nathalie finns det så mycket annat att köpa på en bensinstation att jag mycket väl kan ha köpt hammockar, klotgrillar och björkved, istället för att ha tankat upp pengarna. Suck. Vi brukar brevväxla om det hela från att jag skickat in deklarationen på vårkanten till i slutet av hösten när Nathalie som vanligt tar ett beslut om att jag ljuger om mina veckoresor mellan bostaden i Stockholm och arbetet i Östergötland. Trots att jag skickat både anställningsbevis, lönespecar, personbevis och bevis för att jag bor och är skriven i Stockholm. Kanske tror Nathalie att jag cyklar mellan adresserna? Ja, jag vet inte, men hur som helst är hon helt säker på att jag inte använder min bil iallafall. Usch, det är den typ av papper jag borde slänga. Papper man bara blir arg av…

Ett annat papper som gör mig arg är ett exempel på det som min polare Erik kallar för ”Primärvårdsfiltret”. I somras, när min cancer troligtvis startade, var jag jättesjuk i två månader. Hostade som en tbc-patient, hade feber och ont i kroppen. Nu hittar jag papprena på akutbesöket hos Nyköpings lasarett – det är absolut inget fel på mig någonstans – säger dem när jag spenderar en halvdag hos dem i juni. I juli får jag en remiss av husläkaren till medicinsk röntgen hos Familjeläkargruppen på Odenplan. Även dessa medicinska överdängare mäter, klämmer, röntgar och skriver ”Hjärtat har normal storlek och form. Ingen lungvenstas. Inga patologiska förändringar i lungparenkym, hili eller pleurarum. Ingen dislocerad revbensfraktur påvisad.”

Jag hajar ingenting. Primärvårdsfiltret ska hjälpa en väldigt sjuk tjej. En undersökning visar inget fel, men tjejen är fortfarande sjuk. Då släpper primärvårdsfiltret! Istället för att leta tills man hittar felet, vilket i mitt fall var och är en aggressiv trippelnegativ bröstcancer med bamsetumörer, så hälsar man bara att hjärta och lungor ser normala ut. Jaha? Men jag var och är ju fortfarande sjuk?! Jag misstänker att alla dessa primärvårdsmänniskor faktiskt gör mer nytta än skada. Det borde inte heta familjeläkare. Familjelekare är ett mer passade namn.

Och vad var det för klen röntgen de gjorde hos primärvården? Ett par månader sedan röntgades jag på KS, som upptäckte sådana frakturer på mina revben att jag fick frågan om jag hade blivit misshandlad! Men detta hade jag bara blivit emotionellt, vilket många andra papper påminner mig om. Kärleksmeddelanden, ursäkter och löften från mitt ex. Kastas eller sparas?  

Man måste hålla igång. Träna, ta hand om kondition och stävja trivselfläsket. Till dagens blodprovstagning tog jag därför cykeln i solens sken. Typ 5-6 km fram och tillbaka, från mig till KS i Solna.

Oj vad fort det gick. Vilken fart och kläm! Ungefär som en manet som kör sparkstötting...

När jag kom tillbaks hem svimmade jag på köksgolvet! Kaplunk, bara. Och sedan fick jag näsblod. Verkligen skönt att vara i en sådan veritabel toppform…

Bara för att jag klagade på telefonen så började den plötsligt funka. Hurra! Och bara för att jag satt och retade upp mig på försäkringsbolag så ringde det bolag som jag har bilförsäkringen hos och ville, till den nätta summan av en fördubblad årsavgift (vadihelsprätta?) sälja en självrisksförsäkring till mig. Ånej!

Alltså en försäkring för självriskkostnaden i andra försäkringar. Harreguuu. Det är som ryska dockor. En gumma i en gumma i en gumma i en gumma… Den tjattrande mannen ville aldrig sluta rabbla sitt säljtextsmanus. I bakgrunden hördes snattret från alla hans rabblande kollegor. Skrämmande. Sådana där sälj-apor får mig att tappa tron på vetenskap, civilisation och utveckling.

Annars då? Jo, tungan känns svullen och bortdomnad, precis som förra gången jag fick detta cellgift. Jag är så orolig för tumörspridning att jag får inbillningssmärtor överallt, hela tiden. Kroppen gör ont och skallen är på lunch. Jag klarar inte ens av att lösa ett sudoku! Tack och lov finns det stavningsprogram i datorn, annars skulle såsigheten avslöja sig på ett pinsamt sätt i dessa små texter.

Apropå Ljugbandsbolaget så har de skickat en låda med ett nytt modem i. Plus en himla massa pilledutter, pluttar, grunkemojser och instruktionstexter. Toppen – ett tekniskt tusenbitarspussel – som jag har längtat... Alltsammans gör mig helt yr. Just nu är jag skärpt som en thinnerboffare, så jag väntar nog med att packa upp lådeländet.

Intressant detta med försäkringar. Jag har haft försäkring via facket sedan 80-talet. Ett paket mot allt. Trodde jag. Nu, när jag skulle behöva ekonomisk hjälp, visar det sig att försäkringarna demonterats under tiden. Allt ingår inte längre! Unionen gör reklam om hur förmånliga deras försäkringar är, men en koll med de bolag som numera tagit över mina försäkringar visar att jag inte har rätt till ett skit.

Bilen har en försäkring. Hemmet en annan. Och slutligen finns det en olycksfallsförsäkring, där sjukdom inte ingår. Kul. Vad i helvete betalar jag för? Det hade ju varit bättre att jag satt in en egen månatlig pott på ett eget bankkonto sedan 80-talet och använt till den olycka som de facto drabbat mig.

Bara så du vet: Det är numera otroligt uppdelat. Sjukförsäkring, diagnosförsäkring, olycksfallsförsäkring, livförsäkring, arbetsskada, inkomstförsäkring etc i det evinnerliga. Det verkar inte funka att ha ”hela paketet” som jag trodde att jag automatiskt hade. Nej, varje månad förväntas du köpa försäkring mot ALLA nitlotter i livslotteriet, om du har råd. Själv undrar jag som sagt vad jag betalat för i alla år. De olyckor jag hittills drabbats av, som t ex cykelstöld och plåtbucklor, ger pga självrisken ändå ingen reell ersättning. För att få någon kompensation vid cancer så ska du tydligen ha en speciell diagnosförsäkring. Har du råd att vara utan? Eller har du råd att ha den? Löjligt. Hur fan ska man veta det innan skiten har hänt? Hela Sverige har blivit ett jättelikt inferno av spelvansinne. Allting bygger på odds och betting. Blir du den lyckliga vinnaren, eller tillhör du 99% av alla de förlorare som gör att bolaget anser att det är lönsamt att fortsätta med sin verksamhet?

Dessutom är reklam och information om försäkringar så luddigt skrivna att det kanske verkar som om du har förmåner och rättigheter. Men jag börjar luta åt att det enda du helt säkert ”får” är inbetalningsavier.

För att få ut försäkringspengar det däremot alltid finnas ett ”om”, eller ”förutsatt att” eller någon annan friskrivingsklausul från bolagets sida, i stil med att den ”gäller förutsatt att det var tre onsdagar i innevarande vecka, att minst två släktingar hette Clothilde och att vittnen från alla EU:s stater kan intyga händelsen.

Så stort tack till Förenade Liv, Folksam och Unionen för telefonsamtalen och era cyniska svar, som gav mig ett par riktigt rejäla hånskratt!   

Och i kylskåpet ligger den där torskfilén kvar och skimrar slemmigt mot mig. Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte tillräckligt vuxen för att jag ta ansvar för inköpet och tillaga den? Blärk! Jag kan verkligen inte förmå mig själv att steka den, ta i den, eller värst av allt – att äta den. Kan det få bli Solna korv idag?

Livet är tid. Det dyrbaraste för varje människa är alltså tid. Jag var korkad nog att ge en 30 minuter av min tid till Bredbandsbolaget, som ringde och hade någon kundundersökning. Jag svarade därför att jag mailat och ringt dem ett flertal gånger om min fasta telefon, som inte fungerar sedan Bredbandsbolaget övertalade mig att börja använda deras IP-telefoni. Det betyder alltså att min fasta telefon ska funka via modemet, precis som datorn. Säkert jättebra. I teorin. Men i praktiken har ingen kunnat ringa mig sedan jag blev Bredbandsbolagskund och det värsta är att jag inte heller själv kan ringa röstbrevlådan och höra vilka som spelat in meddelanden om att de skulle vilja prata med mig. Bredbandsbolagets motsägelsefulla reklamfilmslåt ekar i mitt huvud när jag tänker på detta. ”Upplev mer med Bredbandsbolaget”. Enligt samma reklamfilm säger de sig också ha Sveriges nöjdaste kunder! Visst. Under pistolhot kanske…

Hur som helst försökte jag förklara detta för mannen från Bredbandsbolaget under den halvtimme han intervjuade mig. Att jag har bredband och telefoni från Bredbandsbolaget. Att räkningarna kommer som dom ska.  Men att tjänsterna inte fungerar och att jag därför ändå inte är nöjd. Nej, dessa svar stämde inte in med hans svarsalternativ. Jag skulle ändå sätta betyg på Bredbandsbolagets varumärke, trovärdighet, reklamfilmer, prisvärdhet och kundservice. Jag försökte förklara att varje krona man betalar för någonting man inte får, alltid är för dyrt, hur lite det än kostar, men inte heller detta besked registrerades med något större intresse. Istället undrade han hur stor chansen var att jag kommer att rekommendera Bredbandsbolaget till bekanta.

Jag svarade att med tanke på att tjänsterna inte fungerar, att mina mail och telefonsamtal om saken inte lett till någon åtgärd, att räkningarna ändå kommer och att Bredbandsbolagets uppkoppling bygger på att man tvingas leva med ett dussintals kabelmeter i sin lägenhet, så kommer jag absolut INTE att rekommendera Bredbandsbolaget till någon som jag anser vara min vän. Den intervjuande mannen blev tyst. Han kunde inte registrera mitt svar. Det måste enligt hans formulär anges i en betygssiffra. Från ett till tio, hur troligt är det att jag kommer att rekommendera Bredbandsbolaget till mina vänner? Noll, sa jag. Ett är det lägsta du kan säga, sa mannen. Då brast det för mig. Skit samma, sa jag. Lyssna nu! Jag får räkningar för tjänster som jag inte får – och ändå ger jag av min tid för att delta i din kundundersökning – och istället för att ta emot mitt klagomål och lova mig en åtgärd så ska du tvinga mig igenom ditt frågeformulär? Hur troligt är det att jag vill uppleva mer av Bredbandsbolaget?

Jag förstår, sa mannen. Jättetråkigt när det blir så här, men nu är det bara en fråga kvar…

Jahaja. Och här sitter jag bland sladdhärvorna med en död telefon. Räkningen kom just. Det brukar gå loss på en fyrahundring per månad. Jag funderar på att skicka en egen räkning tillbaka för mitt deltagande i Bredbandsbolagets kundundersökning. Upplev mer med Bredbandsbolaget. Moahahahahaha...   

Ända sedan jag fick det trista sjukdomsbeskedet har jag blivit lite av en taliban vad gäller maten. Från att ha frossat i kött, kaffe, ostbågar, vin, hämtmat och cigg, har jag gjort en fanatisk helomvändning. Jag har slutat röka (fastän bröstcancer uppenbarligen har mer att göra med om man fött barn, ammat etc) och minskat kaffeintaget, hellre valt fisk än kött, samt nästan överdoserat vitaminpiller, frukt och grönsaker och nu unnar jag mig bara ett par glas rödvin i månaden.

Igår fick jag dock nog! Jag passade på att käka sådant jag längtat efter. Det blev filmjölk med russin-Start, rostat vitt bröd med jordgubbssylt och en rejäl portion chokladglass. Mmm… Men idag blir det återgång till talibankosten. Har köpt färsk fisk och ska för första gången mitt liv försöka laga den. Jovisst har jag stekt någon djupfryst laxbit ibland. Men detta är något helt annat. Man ser ju nästan att det har varit en riktig fisk på slamsorna i paketet! Och den luktar otäckt trots sitt bäst-före-datum. Ser verkligen inte fram emot denna procedur. Vill inte ta i de slemmiga bitarna. Ska googla fram något recept och använda stektången, så jag slipper röra fisken...

Jahaja. Måndag. Ännu en sorgset sjuk dag i seg väntan på hälsoförbättringar. Måste nog tänka på något annat. Varför inte DN-huset, t ex?

Jag har hört att det finns en galen dam som anser sig vara gift med Berlinmuren. För min familj skulle DN-huset nästan kunna spela samma roll. Alla har vi band till detta jättelika hus i gammal skyskrape-romantisk byggstil från tidigt 60-tal.

För egen del var jag där som barn, eftersom min pappa jobbade på tidningen DN. När jag sedan blev tonåring fick jag sommarjobb som vaktmästare i huset. Den enda färdighet jag utvecklade var att skjuta gummisnoddar, så min anställning var nog ingen större vinst för familjen Bonnier, som ägde företaget. Men för mig var det spännande att vara mitt i tidningens produktionspuls.  

Jag minns att jag på den tiden tyckte att huset var ganska Lilla Fridolf-töntigt. Kontorsarkitekturen stank i uttrycket sent och skitnödig 50-talsfunktionalism och de modernistiska utsmyckningarna var underligt alienerande för en tonårstjej.

Jag föddes på sensommaren 1964 och den 24:e september samma år invigdes DN-huset, så vi är relativt jämngamla. I jämförelse med mitt eget fysiska förfall måste jag dock säga att DN-huset har vunnit i längden. Lilla Fridolf-stilen känns redan som en tidlös klassiker.



Utanför huset hänger denna underliga ikonbild. I mitten en utrotad yrkesgrupp, en tidningspojke, troligen omgiven av andra utrotade specialistkunskaper som behövdes, innan datorerna tog över allt från ”räutt st- aving” till layout och produktion.



I entrén finns ett konstverk som föreställer en enorm bunt tidningar. Tråkigt men lämpligt som konstverk just där. Tillsammans med marmorväggen och tidningar i jätteformat, ville konstnären eller konstbeställaren sannolikt ta i och skryta: Vi är här för evigt! DN är störst, bäst, snyggast och viktigast! Men tidningen har för länge sedan tvingast flytta från sitt eget skrythus... 



Dessförinnan, vid de snurrande dörrarna finns något mer färgexplosivt och naivt. Små blaffor som, med en välvillig tolkning, möjligen påminner mig om värmekamerabilder från cancerröntgen. Säkert mycket dyrbart och finkulturellt på den tiden konstverket beställdes. Men med dagens perspektiv tror jag faktiskt att det hade varit mer kostnadseffektivt och framförallt vitalt, om min 6-åriga brorsdotter Greta hade anlitats som konstnär.   



Hissarna minns jag som heliga. De var väl fem stycken, gick varma i ett hus med över 20 våningar och de hade ett väldigt enerverande men energiskapande ping-ljud, som nu är utbytt till något dovt, uthärdligare och helt ointressant. Men när jag jobbade på DN i början av 80-talet var de husets centrala nervsystem. De var portalen mellan att oss små grå, som bara gjorde det vi skulle, och alla de som påverkade, skrev eller brann för tidningen. Som t ex chefredaktörer, utrikeskorrespondenter och fackföreningsfolk.



Det kändes mycket speciellt utvalt och spännande att hamna i samma hiss som Christina Jutterström, eller fart- och flängjournalisten Ulf Nilsson.  En glimt av den stora världen! Och därifrån släntrade jag in på vaktmästeriet och sköt gummisnoddar… 

Jag förstår varför, när jag besöker DN-huset i eskort av brorsdöttrarna, som mest av allt fascinerades av de roterande entrédörrarna. Så är det att vara människa. Man noterar inte alltid det man borde, utan hellre det man har kapacitet att förstå. Kanske en konsekvens av den mänskliga tvångstankeliknande egenskapen att alltid söka mening och mönster i allt vi ser omkring oss?

Jag har varit ett grinande ynk i två dygn. Har ont i kroppen, är dyster till sinnet. Har mest sovit, så gott det nu går. Sömntabletterna får mig att somna snabbt, men sedan vaknar jag varannan timme resten av natten och är klarvaken och svettas.

Idag övertalade föräldrarna mig ändå att följa med på en promenad runt sjön Fysingen i Upplands Väsby, där jag växte upp. Det var nog bra men blev en smärre chock. Det välbesökta och välskötta grönområdet var nu en soptipp av ruttnande träd, sly och sopor. På nedanstående bild anar du dock lite av områdets ursprungliga skönhet.

 


Trist att stega fram bland använda engångsgrillar, knöliga plastflaskor och annan skit i ett gammalt fint kulturlandskap där det på min tid växte backsippor, kungsliljor och oändliga mattor av gullvivor. Ingen sköter längre om ängarna, badplatserna, stigarna eller naturen i området.



Sjön växer igen av vass.



Mäktigt att stå under tre meter höga vasstänglar som makligt viftar och rasslar i vinden. Synd bara att sjön växer igen på kuppen.




Trots att jag hade tagit Voltaren gjorde varje steg av promenaden ont. Det känns som om varenda skelettdel i min kropp har spruckit. Men det var ändå värt det.



Jag fick frisk luft, hörde en löjligt våroptimistisk lärka skrika över en lerig åker. Och i ett slammigt dike hittade jag några slags äckelbollar som jag misstänker är grodägg. Sådant är spännande.



Att se hasselhängen på träden blir man också glad av. Som stora smörspröda spritskakor dinglar de från grenarna. Vilka fluffiga men mäktiga konstruktioner!




Resten av gamla lasarettområdet är övergivet. Det gamla sjukhuset Löwenströmska, som byggdes som en ursäkt av kungamördaren Ankarströms släktingar, står tomt och förfaller. Den stora byggnaden som förr var ett hem för utvecklingsstörda ser ut som ett utbränt crack-hus. Så onödigt! För läget nere mot sjön på en sluttning fylld av gamla äppelträn är inte alls dumt. Om någon bara höll efter husen, så skulle området fortfarande kunna vara ett charmigt ställe.

Efter promenaden körde vi runt lite i själva Väsby. Otroligt att en välordnad liten förortsidyll kan förvandlas till ett veritabelt ghetto på bara 20-30 bast! Skräpigt, nerklottrat och sönderslaget är det överallt. Igenvuxna bollplaner. Skumma thaimassageställen… Det enda som verkar ha förbättrats är antalet snutar. Vi måste ha sett åtminstone åtta snutbilar på fem minuter i den lilla centrumkärnan. Frågan är väl dock vad som blir bättre av att farbror blå är där? Snuten arbetar defensivt med att försöka hämma problemens konsekvenser. Bättre att lösa själva grundproblemen, tycker jag.  

Trist att gårdagens inlägg blev så dystert. Men det känns oftast så inuti mig nu tyvärr. Jag lyckas inte distansera mig från mig själv och den där svullna flintskalliga jäkeln som glor tillbaka på mig från spegeln. 

Undrar hur cancerläkare orkar med att träffa sådana som mig hela dagarna. Svaren hittar jag i en facktidning för onkologer. Där punkteras de mentala livbojar som cancerpatienterna pumpar upp åt sig själva för att orka med sjukdomens ovissa progression. Enligt tidningen är detta de tre vanligaste existentiella livbojarna: Vardag, utvaldhet eller mirakel.

Med vardag menas att den cancersjuka fokusera på vardagen via t ex träning, samvaro, rutiner, kurser etc för att knyta sig hårdare till livet.  Varför? Därför att vardagen för de flesta människor upplevs som dödens motsats.

Utvaldhet är en annan tankeflotte som jag redan försökt flyta på. Det går inget vidare. Prognosen punkterar flotten. Cirka 90% överlever normal bröstcancer. Men min variant är ju inte normal, utan trippelnegativ. Och med motsatta odds känns det betydligt svårare att visualisera att just jag skulle vara utvald att överleva.

Sist av allt, tron på ett mirakel. Javisst, det skulle sitta fint. Fast man blir galen av att gå omkring och hoppas på ett sådant hela tiden. Att tvinga sig att tänka positivt. Att försöka lista ut vad man bör eller inte bör tänka hela tiden. Stressande.

Över till ett intressantare fenomen. Nyheterna i tvåan igår som var en hel timme långt och hade upplägg a la jänkar-TV med en ankarman och en ankarkvinna. Förutom att ljudet fallerade under större delen av sändningen var Claes Elfbergs intervju med den danska drottningen helt smaklös.

Världen är smäckfull av orättvisor och händelser som genast borde få maximal uppmärksamhet för att kunna justeras. Att i det läget sända en tio minuter lång intervju med en fnissande drottning som skissat scenkläder i blaskiga vattenfärger för en uppsättning av Nötknäpparen, det är fanimej helt George Orwell-cyniskt! Vem bryr sig? Vad tillförde denna ersmajonäs-insmickrande sk intervju för någon i hela universum? Vad hände med nyhetsrapportering, kritisk granskning och bevakningen av demokrati och makt? Hurr! SVT goes Berlusconi…  

Klockan är lunch och jag vill inte gå upp. Är hos föräldrarna för att ha extra övervakning efter senaste cellgiftsbehandlingen. Det är snällt av dem att orka ha mig på besök i detta skick. För jag känner mig inte sällskaplig. Det är för många tankar som snurrar i huvudet.

Ibland känns det som om sjukvårdens främsta mål är att använda alla sina väldokumenterade behandlingsrutiner för hur sjukdomar ska behandlas. Alla vill få guldstjärna i boken liksom...

Att man under den resan som patient kanske bara får försämrad livskvalitet verkar vårdapparaten inte bry sig om. Om man har en dålig prognos känns deras behandlingsstrategi väldigt sjuk. Varför skulle man vilja förlänga ett liv som bara blir sämre?

Det vanliga sjukdomsförloppet för trippelnegativ bröstcancer är att metastaserna sprider sig vidare ut i kroppen. Oftast till levern, lungorna eller hjärnan. Om jag i väntan på detta ska bli tuttlös, fortsatt vara hårlös samt gå omkring med bulan och slaktar-Olle-ärret på halsen pga venporten, plus vara beredd på fler minst lika obehagliga ingrepp, så kan man verkligen fråga sig varför. Om kurvan ändå bara pekar utför – vad är idén?

Det här tycker jag att läkarna borde ha upplyst mig om ifrån början. Då hade jag kunnat välja ett värdigare slut. Jag hade faktiskt hellre tagit ut mitt pensionssparande och stuckit ut i världen och rest upp pengarna, med morfin i kappsäcken samt hår och tuttar i behåll. Hellre action, brakmiddagar, skratt och nya äventyr, än att harva sig igenom ett veckoschema av mediciner, sjukhusbesök, förtvivlan och blodprov – som ändå bara verkar leda ännu längre in i mörkret.

Ja, så känns det faktiskt just nu. Måste fundera mer över det här. Och har väl inget annat val heller…

Häromdagen skrev jag om den löjliga uppståndelsen kring melodifestivalskvinnan som exponerade lite ekorre i armhålan och därigenom avslöjade att stora delar av Sveriges befolkning numera leder av kvinnohårshårallergi. Vilken töntig trend!

Dessvärre finns det fler töntiga trender nuförtiden. Ta t ex detta med mat. Som soloboende med taskig köksfläkt (pga min bostadsrättsförenings naiva tro på kolfilter – suck) så hämtar jag ofta färdiglagad mat. För bara 10 år sedan fanns det gott om pizzerior, vanliga små svenska husmanhak och kinakrogar i kvarteren. Men plötsligt klappade de ihop och ersattes av sushiställen, Hawaiian Tropic-stinkande thaisyltor, tokdyra men halvslarviga finmatsrestauranger, och trista kedjelattefik med samma gamla smaklöst uppblåsta och smuliga muffins överallt.

Av den anledningen blev jag mycket glad igår när jag gick förbi Odenplan och njöt av att spännaig italienska barrista-spressostället ersatts har av… håll i hatten nu - trumvirvel… en korvkiosk!

HURRA så sunt!!! Det ger i alla fall lite hopp om framtiden för oss som växte upp före hamburgaren, när snabbmat var lika med tunnbrödrulle. Dvs smörat tunnbröd som omsluter en krispig wienerkorv på en bädd av ett par rejäla potatismosklickar. Som grädde på moset; bostongurka, ketchup och mycket senap. Mmmm…
Sweeeeet memories! Efter en vild kväll i stan kommer man hem till förorten med nattbussen, vinglar av i kylan och promenerar hem i värmande sällskap av en tunnbrödrulle. Jag måste sannerligen dinera hos Solna korv på Odenplan nästa gång jag har ärende åt det hållet.

Bildbevis på att man kan ana ett visst ljus på matfronten:



För övrigt fick jag idag ett underligt svar på en av mina förfrågningar om vart man hittar bästa utländska klinik för min cancertyp. En dam svarar att hon beklagar att jag blivit svårt sjuk, men att hon inte kan svara på några frågor. Mot en ersättning på 15 000 kronor erbjuder hon sig dock att översätta journalen och skicka den utomlands för förfrågan. Verkar det inte lite skumt? Att mäkla sjukvårdstjänster utomlands utan att ens veta vilken klinik som är skickligast eller bäst lämpad för just den här diagnosen? Säga vad man vill om svensk sjukvård, men förutom de privata aktörerna, verkar den tack och lov mer fokuserad på patienternas krämpor än på deras plånböcker.

Nu ska jag iväg och ta sprutan för att öka på de vita blodkropparna samt träffa kirurgen. Har kommit på nytt kul namn för detta med cancertuttar: Boobie traps. Höhöhö…

Här är en gammal postpunk-låt med Johnny Rotten som du kan digga så länge – kul att tanterna piskar mattorna i takt: http://www.youtube.com/watch?v=jPj-8_wOZcA&feature=related

Cellgiftsbehandlingen gick bra, fast den tog betydligt längre tid än den brukar, eftersom själva giftmixen var försenad från apoteket. Jag hade dock sällskap av fröken Börje, så tiden gick icke till spillo eftersom vi hann rekapitulera vad vi sysslat med sedan vi sågs sist. Vi träffade också onkologen (dvs cancerläkaren, om man ska översätta till vanlig svenska) som kollade status på mina tumörer. Armhålan som var 3,3 cm i december har nu krympt till 1,5 cm och det var ju goda besked. Detsamma gäller bamsetumören i bröstet, som var 7-8 cm i diameter vid start och nu är cirka 5 cm på bredden och 7 på längden. Å andra sidan måste antagligen hela fadderittan amputeras och grävas ut ändå, för att minska risken för att det finns cancerceller kvar i vävnaden omkring tumörerna. Usch. Ser inte fram mot att bli ”enpattad”. Ska träffa kirurgen för samtal imorgon.

Å andra sidan har jag inte haft mycket nöje av mina bröst. När de växte ut spelade jag fotboll och det var ju inte kul när mitt tjejlag plötsligt fick manliga hejarfnissklackar till och med på träningarna. Det här var långt innan sport-BH:n hade lanserats, så jag snodde mammas stenhårda banlon-BH med stålbyglar från 60-talet, för att spänna fast ”bröna” så jag kunde nicka och ruscha utan att det blev kackeleufori i hejarfnissklacken. Men det kändes ändå inte som ett plus att ha två egna extrabollar med sig på plan. Dessutom var det rådande skönhetsidealet androgyn planka på den tiden. Så med min tutt-size såg man bara knäpp ut, oavsett om man testade punk-, disco- eller new romantics-kläder.

För övrigt har jag heller aldrig fött några barn, så tuttarnas biologiskt primära funktion som mjölkkörtlar och barnmatsal har aldrig utnyttjats. Och dess sekundära funktion, att öka min attraktion som kvinna, har verkligen inte varit till min fördel. Eftersom jag begåvats med BH-storlek 70H kan man snarare säga att mina tuttar varit ett slags miffo-magneter. De har lockat till sig män som liksom inte har sett MIG för alla tuttar, misstänker jag. Min polare Nenne gav mig en bra badge. ”Don’t talk to my breasts, they are deaf” står det. Efter amputationen får jag väl ändra ”deaf” till ”dead” eller ”gone fishing” kanske… Jag vill såklart inte stympas. Men är det enda sättet att minska den här aggressiva cancerns framfart så finns det väl inget val?

Knasig bieffekt av cellgifterna: Saltsuget! Jag äter lakrits som aldrig förr och har blivit en riktigt salt böna. Nyss lyxade jag till det med finlakritz och köpte René Voltairs Lovely Lakrits för 23 spänn för en dvärgpåse. VARNING UTFÄRDAS! Det var den inte värd. Små och få bakelitliknande lakritsbitar som smakar mjäkigt ingenting. Bättre att köpa riktig finsk lakritz med lite umf och fjong i smaken. (Tack för tipset Kirsi, jag ska gå och köpa mer av den där sorten du hittade i Hötorgshallen – den var supergod. Truddelutt!)

Nä, nu måste jag slagga. Kunde inte sova inatt. Troligen för att jag var för uppspeedad av kortisonpreparatet som ingår i cellgiftskuren. Jag låg och lyssnade på den galna koltrasten som varje vårnatt håller en låååång visselkonsert i skarven mellan skymning och gryning. Så har han hållit på i tio år. Det måste vara en trögfattad eller envis jäkel. En miffotrast? Svårt att vissla till sig en fru, här i den komplett trädlösa delen av Norrmalm/Vasastan…

Igår bjussade jag på ett annat musiktips – världens bästa rockfarbror Gary Numan – som han lät i början av 80-talet. Men precis som ett hyfsat rödtjut tycker jag nog att han blivit ännu mer njutbar med åren. Både musikaliskt och utseende- och imagemässigt. Till skillnad från många yngre nutida musikanter har han dessutom vett att fortfarande göra musikvideos också. Dessutom smyger han omkring i ett ödehus. Precis som jag och brorsan gör på våra Berlinsemestrar. Det är sympatiskt! Här kan man kolla och lyssna på en färsk låt från förra året:
http://www.youtube.com/watch?v=PGiuajhBv7s

Jahaja. Hallen och vardagsrummet har delvis varit blockeradesedan i juli, pga min uppgivenhet efter min separation och flytt ifrån en notoriskt opålitlig fästman. Men nu har det hänt: Jag har äntligen försökt packa upp och sortera mina skor! Så jag har slängt bort en del. Sedan åkte två fulla blåa IKEA-kassar ner i källarförrådet. Och likt förbaskat är det smäckfullt med skor i garderoben, i mitt extrakromosomstora skoställ i hallen och i min lilla ”Walk in closet”. Hyllorna ser om inte spyfärdiga, så i alla fall proppmätta ut av skor. Hur gick det till? Jag tvingades ju slänga 3 flyttkartonger skor för 10 år sedan. Och likt förbaskat är det lika många nu. Eller fler om sanningen måste klämmas fram... Varför har jag inte hjärta att slänga särskilt många nu? Jag använder dem ju nästan aldrig. Hela skoproblematiken måste nog hamna som nr 2 på listan över de kroniska sjukdomar som jag lider av.

Ett annat sjukt beteende är den reaktion som folk tydligen fick av att se hår i en kvinnas armhåla under Melodifestivalen. Helt bollo! Så här rapporterade Aftonbladet om det hela:

”Glädjen i Globen när Loreen vann i Melodifestivalen i lördags var total. Kamerorna svepte över publiken som vinkade med ballonger. En kvinna med armarna i luften och lycka skrivet i ansiktet flimrade förbi i tv-rutan. En stund senare har någon gjort en skärmdump på bilden och lagt upp det på sin Facebook. Kvinnan vevar med armarna - och visar samtidigt sin orakade armhåla. Timmar senare hade tusentals användare uttryckt sin avsky över kroppsbehåringen.”

Hahaha! Ja, visst kan man tycka att det är patetiskt att Aftonbladet överhuvudtaget rapporterar om en sådan här händelse när det finns så mycket fler större och viktigare nyheter att skriva om. Men ännu mer patetiskt och vidrigt är det faktiskt med de reaktioner som tidningen rapporterar om.

Sedan när blev det ett krav att kvinnor måste raka armhålorna? Hur kan det vara så tabu? De flesta unga grabbar bär ju fortfarande de här trist extremt nerhasade byxorna, som tyvärr exponerar hela Daimkrysset på dem när de går och sedan tvingar omgivningen att se rakt in i mörkaste Mumindalen om de till råga på allt böjer sig ner. Så hur kan kvinnlig kroppsbehåring i armhålan vara så motbjudande i jämförelse? Mode, moral och trender är spännande. Det säger någonting om tiden vi lever i – men vad säger just denna hårskräck? Tål att mediteras över…

Som cellgiftsbehandlad och därmed ofrivilligt berövad merparten av min kroppsbehåring (utom i näsan och på vaderna – grrrr!) ser jag för egen del fram emot att få rejäla buskar överallt. Jag är de facto nästan avundsjuk på damen med ekorren under armen!

Över till något helt annat: Fytusan vilket bra musikprogram trummisen i Sahara Hotnights gör på Utbildningsradion! Hon åker runt i världen och undersöker bakgrunden till hur olika ”sound” har kommit till.

Programmet heter ”Låtarna som förändrade musiken” och nästan alla avsnitt finns att se på urplay.se. Motown-avsnittet från Detroit var t ex superbra. Det enda jag retat mig på hittills var gårdagens avsnitt, som finns här: http://urplay.se/166703 och då är Jossan i Sverige.

Hon säger att ett band som heter Possessed myntade den hårdrocksgren som kallas Metal. Men som alltid tycker jag nog att min favoritfarbror Gary Numan måste uppmärksammas, eftersom han använde uttrycket långt tidigare. När hårdrockpojkarna fortfarande luktade stjärtpuder och gick i blöjor hade Numan en låt som hette så och den kan du njuta av här: http://www.youtube.com/watch?v=wtbqFNxIHyI&feature=related

Nu drar jag till Radiumhemmet på cellgiftskur. Harebra!

Idag börjar den förebyggande cellgiftsmedicineringen. Trettiotvå små piller ska sväljas ner, varje dag i tre dagar. Och imorgon är det dags för cellgiftsbehandling nummer 5 av 6. Soppan de häller in i mig nu verkar bättre än den förra. Det gör ont i hela skelettet en vecka efteråt, men det verkar värt det. Har knappt känt någon smärta alls från tumören i armhålen eller nyckelbensmetastasen sedan förra behandlingen.

Fetingtumören på 7-8 cm i vänstertutten känns nästan helt uppmjukad. Jag känner att det bara finns en pingpong-stor något hårdare boll mitt i därinne nu. Men den är inte så stor och hård som den var förut. Det verkar bra. Frågan är dock vad som händer efteråt, när jag slutar med cellgifterna och har klarat av strålningen. Tar cancern ny fart när ingenting hindrar tillväxten, eller ger den äntligen upp och drar åt helvete?

Jag har varit hos kuratorn idag. Det är nog inte min grej att lyckas må bättre av att prata, hur man än vänder och vrider på det. Det finns någonting självömkande och destruktivt med hela prylen. Som om man går dit och får sina tankar godkända eller underkända av en annan person. Och som om man prompt måste vara så jävla idiotoptimistisk hela tiden, för att få full pott i bedömningen. Vad har jag för nytta av det?

Att lära sig stå ut och må bra med sin cancer är i min bok detsamma som att ge upp och acceptera den. Efter att ha tillbringat julaftonsnatten på Radiumhemmet bland folk som höll på att dö av denna skit, så känns acceptans inte som ett alternativ för mig. Det är inte vettigt på sikt. Visst ska man försöka må bra för stunden, gilla sitt ”nu” och på något vis uppskatta varje ny dag, men man måste också vara realist. Man kan inte sitta på Titanic, lyssna på orkestern som spelar för att lugna paniken och tänka att man i alla fall hade tur som lyckades hitta en sittplats så nära orkestern. No way! Det funkar inte för mig. Som jag ser det verkar det vettigare att snabbt som fan försöka hitta plats i en livbåt eller snickra ihop en egen.

Det enda som får mig att må bättre är faktiskt just det – att försöka hitta lösningar. Som igår. Förutom ett himla omtänksamt telefonsamtal från Erik, så mailade jag en docent som sysslar med en viss typ av cancerforskning som jag tror på. Och han svarade att jag kanske kan få testa hans metod till hösten, om de får fortsatt goda resultat på försöken som görs just nu. Sånt ger hopp! Jag tänker fortsätta leta fler lösningar, men nu ska jag tvätta. 

Bättre låt för dagen: http://www.youtube.com/watch?v=ea3WR2ZPwio

Jag fattar inte riktigt det här med nyheter nuförtiden. Jag menar, det pågår ju en himla massa märkligheter just nu, inte bara i Sverige utan också i resten av världen. Men trots att jag bombarderas av nyheter på fler sätt än förr – eftersom radio och TV har fler kanaler och tidningarna finns både på nätet och gratis nuförtiden – så känns det svårare än någonsin att få ett helhetsgrepp av allting som händer. Det rapporteras i stort sett om samma saker överallt.

Ta DN eller SvD t ex. Hälften av helgens tidningsbunt består av tips om heminredning och bostäder som är till salu. Andra hälften är själva nyheterna och minus annonserna kan de delas in i fem mindre delar. Nämligen utrikesnyheter, inrikesnyheter, sport, kultur och ekonomi. Och oavsett om jag läser DN:s, SvD:s eller Metros version så ligger fokus på ungefär samma händelser! Är det inte underligt?  

Jag tycker att nyhetsutbudet påminner lite om hur utbudet av varor har förändrats genom åren. För 20-30 år sedan fanns faktiskt ett bredare utbud, tack vare flera, fast storleksmässigt mindre aktörer, som erbjöd mer specialiserade prylar. Jämför t ex med cyklar, eller hemelektronik. Förr fanns massor av mindre verkstäder och butiker med en helt egen varuimport eller märkesspecialisering. Nu finns istället ett jätteutbud av exakt samma varor och märken, hos ett mindre antal försäljningssäljställen via butikskedjor. Skillnaderna är marginella. Mer av samma sak – vad är finessen?

För övrigt: Varför i helsprätta får jag inte ut den här härligt helfåniga 20 år gamla låten ur skallen idag?

http://www.youtube.com/watch?v=hhHJ4zEKDZY

Nu hände det igen! Så här skrev jag för ett tag sedan: För övrigt undrar jag varför det alltid dyker upp en ful karlakarl och gestikulerar och skriker instruktioner när jag ska fickparkera? Om jag njöt av ett sådant spektakel så skulle jag ha gift mig. Men nu är det så att jag är en fri kvinna, så ta era vrål, pekningar och primitiva signaler och stoppa upp där solen inte skiner! Det är nämligen inte ett dugg hjälpsamt. Bara irriterande! Och vilken kvinna skulle komma undan med att icke ombedd erbjuda en man samma tjänst?

Jag skjutsade hem min polare Börje och skulle fickparkera utanför hennes adress för att få en kopp kaffe. (Ja, Börje är faktiskt en hon. Smeknamnet kommer sig av att vi i unga år oftast identifierade oss mer med exempelvis hockeyproffs än som väna, späda och spröda små kvinnor.)

Det var jäkligt trångt mellan bilarna. Så trångt att jag beslöt mig för att köra ut och göra om inbackningen. Samtidigt upplyser jag vännen Börje om ovanstående. Att det alltid brukar dyka upp en karlakarl och dirigera mig när jag ska fickparkera. Va, säger vännen Börje skeptiskt. Och i samma ögonblick stannar en bil bakom mig, varpå föraren springer ut och börjar leka trafikpolis!!! Jag öppnar dörren, tackar artigt men förklarar att hjälpen inte hjälper, eftersom det helt enkelt är för trångt mellan bilarna. Otroligt, hur står du ut, undrar Börje när jag stängt dörren.

Det gör jag inte. Men hur tusan får man denna magiska hjälpsamhet att upphöra?

När jag körde hem igen och skulle fickparkera utanför mig hände det nästan igen. Men snubben gav sig och lommade förskräckt iväg i oförättat dirigentärende pga knallen när jag av irritation backade sönder strålkastarrengöringsmackapären på min egen bil. Ha, där fick han! Det var det värt… Och tack och lov för kontaktlim.

Jan Guillou skrev jäkligt bra i Aftonbladets nätupplaga i helgen, om att vårdföretaget Attendos VDHenrik Borelius (som jävigt nog också anlitas av regeringen som rådgivare i vårdfrågor) kommer att tjäna en halv miljard kronor när företaget nu säljs. Harreguuu! Det är ju lika surrealistiskt som utrikesministerns oljefläckade affärer i Afrika...

Det är både komiskt och tragiskt att läsa i tidningarna om alla privata vårdbolag, vars affärsidéer snarare är att göra vinst, än att ge bra vård. Ännu värre är det dock med folk som reagerar på detta genom att säga ”Jamen, är den kommunala vården så mycket bättre då?”

Med en sådan fråga tycker jag att man har glömt/förträngt bakgrunden. För hela det privatiseringsvansinne som Sverige drabbats av under de senaste 20 åren, byggde ju på argumentet att privatägda företag skulle öka kvaliteten och valfriheten! 

Med privatägda Carema, Attendo Care m.fl. har vi fått facit, svart på vitt. Privatiseringsivern bygger på en ideologi som inte funkar i verkligheten. Den är lika utopiskt naiv som sin ideologiska motsats i gammal Sovjetkommunism. Sjukvård, utbildning, åldringsvård etc blir ALDRIG bra när verksamheterna bedrivs enligt samma värderingar och principer som Mc Donalds eller Disney World!

Att torka bajs MÅSTE få handla om hur man mest hygieniskt, med minst obehag och största värdighet rengör en annan människas mest privata kroppsdelar. ALDRIG om hur det snabbast och billigast blir utfört i syfte att tjäna maximalt med pengar på proceduren! Och att välja mellan fler dåliga alternativ, eftersom få har råd med det bästa, vad i helskotta är det för slags valfrihet?

Värst av allt, vad har privatiseringen gjort med den äldrevårdsapparat vi hade innan? Det var kanske inte helt perfekt, men folk som jobbade inom vård och omsorg hade sundare fokus. Istället för att tävla om vem som kunde spara mest och göra av med minst antal blöjor, så visste de allt om gamlingar, liggsår och äldrevård. Dessutom stannade skattepengarna kvar i Sverige och i verksamheten, istället för att förvandlas till ett par nolltaxerares förmögenheter. När jag tänker efter så finns det ingenting komiskt med alltsammans. Privatiseringen är enbart tragisk.  

I helgen har jag struntat i bloggen. Istället har jag läst mina journaler, försökt förstå vad det egentligen står där och funderat. Och så har jag googlat en massa. Bland annat har jag hittat en del andra bloggar av folk som har min diagnos. Det är ingen munter läsning. Socialstyrelsens riktlinjer för försäkringsmedicinskt stöd är inte heller kul. Under rubriken Bedömd tid för återvunnen funktion och läkning, står det:

Sjukdomsförloppet varierar från patient till patient. Patienten kan ha perioder med normal funktion, men förloppet är alltid progredierande (tilltagande).

Vadå ALLTID tilltagande? Ena sekunden säger läkarna att varje cancer är unik och att man aldrig kan förutsäga någonting säkert. Och nästa sekund är det alltså "alltid tilltagande"?

Läskigt att läsa. Visst, alla ska vi dö någon gång, det är ju allt man kan vara säker på här i livet. Men min sjukdom ska försvinna. På något sätt hade jag ju tänkt klara mig! Att läsa sådant där skrämmer skiten ur mig och likt förbannat vill jag ta reda på fakta. Jag kan inte sluta leta efter sanningen. Folk på sjukhuset säger att jag inte ska googla och att jag istället måste tänka positivt. Varför då? För att det blir jobbigare för dem att hantera mig annars? Visst försöker jag tänka positivt, annars skulle jag ju bli galen, men jag vill också ha en objektiv bild av läget. På en svensk sajt läser jag att överlevnaden för normal bröstcancer är 90%. Men det gäller inte min sort, där bara 20-33% lever fem år efter diagnosen... Det här gör mig rädd och jäkligt deppad.

Jag är också deppad över att jag inte fått svar när jag mailat frågor om min diagnos till ännu en sjukvårdsinrättning. Det ger mig signalen att allt är hopplöst, vilket är frustrerande, för hopp är precis vad jag behöver.

Att vara rädd och orolig hela tiden är jäkligt jobbigt. Och det går inte att ta rast från eländet heller. Cancern hänger liksom som en blyhatt på mig hela tiden. Till och med när jag sover drömmer jag om oro och frågor. Deppdepp…    

Två veckor efter den första cellgiftsbehandlingen tappar man håret. Jag trodde att det räckte med att det hände när jag startade med cellgifterna två dagar innan julafton. Men tyvärr, det verkar upprepa sig igen, nu när jag startat med ett nytt gift. Jag har cirka sex fransar kvar under varje öga och cirka tjugo fransar kvar på vardera ögonlock. Rör man kvarvarande fransar så glesnar det ytterligare. Detsamma gäller ögonbrynen. Men det hår jag gärna skulle vilja slippa, som det på benen och i näsan sitter såklart kvar, enligt lagen om alltings jävlighet… Det känns som om jag skulle vilja gömma mig under en sten tills håret växt ut igen. Om jag inte speglar mig känns allting relativt okej, men när man träffar folk eller ser sin egen spegelbild, så känns det mycket sorgligt.

Å andra sidan har mitt fd trevliga utseende aldrig gett mig någon särskild extra glädje. Snarare tvärtom. Jag misstänker nämligen att utsidan hindrat de män jag träffat från att lägga märke till min insida. Och min insida är betydligt mer mångfacetterad än vad ett trevligt utseende någonsin kan vara. Å ytterligare någon sida så verkar flörtmarknaden för flintisbönor med cancer ganska obefintlig. Å ännu någon annan sida – vilken geometrisk figur har jag resonerat mig fram till nu månne – klarar jag väl inte av någon relation över huvudtaget just nu. Jag har fullt upp med att fundera över hur jag ökar mina chanser att vinna över Mr C.

Det börjar faktiskt bli lite stressande med alla mirakelmetoder jag hittar när jag googlar. Någons positiva attityd botade dem från cancern. Någon annans indiska dans botade. Att bara äta svamp botade. Att dricka juice en gång i timmen dygnet runt botade någon annan… Efter att ha läst så många tips tappar jag helt sugen att göra någonting alls. Jag blir liksom paralyserad av alla metoder och val. Kan man sova bort sin cancer kanske? I sådant fall kommer jag garanterat att bli frisk...  

Idag har jag varit i en bubbla. Av tankar. Igår när jag handlade på ICA skrek en unge ”Mamma, hon ser läskig ut” åt mig. Jag tänkte att det lilla barnet borde mötas av samma rättframhet i reaktionen, som den rättframhet hon tydligen uppfostrats med, så jag sa åt barnet att jag har en farlig sjukdom som heter cancer och då kan man tappa håret. Barnet såg ut som om det skulle svimma och skita på sig samtidigt. I don’t give a shit, faktiskt. Men ännu värre var det med barnets mor som högröd sprang efter mig och förklarade att hon uppmuntrar barnets reaktioner och frågvishet och jag blir väl frisk snart och då växer väl håret ut?

Vem fan bryr sig om hår? Jag vet inte hur länge jag lever, sa jag. För så är det ju. Man vet ingenting. Jag lever 4 månader ECB. Fyra månader Efter Cancer Beskedet. Stackars den där puckade curling-morsan när ungjäveln börjar kommentera negrer, zigenare, uteliggare och postpunkare med samma tutande änglaröst…

Jag kollar på Once upon a time in America. James Woods och Al Pacino. Jag minns att jag åkte in till stan från Väsby. Det var i mitten av 80-talet och filmen gick på Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Oj, vad jag ville bli en gangster efter att ha sett den filmen! Det finns någon sorglig livsglädje mitt i alltihop som påminner om hur det är att växa upp i Upplands Väsby som någon slags underdog. Innerst inne känner man att man har kraften, att man kommer att överleva, att man kan ta sig igenom vad som helst, för att man vet att man inte ska vara en underdog. Man vet att man är starkare än så. Bra påminnelse när man laddar för cancerbehandling nr 5. På onsdag är det dags för cellgift igen. Jag har precis piggnat till efter den senaste för drygt två och en halv vecka sedan. Jag har kraften, jag måste överleva...  

Idag har jag varit på Radiumhemmet för blodprov och kuratorbesök. Allt går ut på att man ska må så bra som möjligt i nuet trots allt. Det känns som en ganska menlös och defensiv inställning, tycker jag. Jag är mer intresserad av att bli frisk på riktigt! Så efteråt våldsgästade jag därför en konferens på Karolinska Institutet. Världens främsta cancerforskare träffas och pratar om framtidens cancerbehandling. Jag var såklart inte inbjuden, men gick ändå in och lyssnade. Det var spännande!

Publiken bestod förmodligen mestadels av läkare, forskare och medicinstudenter, så de förstod såklart betydligt mer än jag. För läkarengelskan var bitvis klurig, men jag kunde ändå fatta själva poängen med det mesta. Och det jag speciellt vill höra mer om är dendriter.

Om jag inte hajat helt galet så handlar det om följande: En av dem som fick Nobelpriset senast var en kanadensare som hette Ralph Steinman. Ja, ”hette” för tragiskt nog dog han tre dagar innan priset meddelades. Men det var hur som helst han som upptäckte den här nya celltypen; dendriter. De funkar som en slags överbefälhavare i immunförsvaret när det gäller att avgöra vilka mikroorganismer som ska anfallas och vilka som är vänliga.

Genom att blanda en människas speciella cancertumörceller med dentriter, lär sig tydligen dentriterna att slå ihjäl just den cancertypen. Dessa specialutbildade dendriter injiceras sedan i människan, varpå dentriterna röjer omkring i immunförsvaret och befaller T-cellerna, som är immunförsvarets soldater, att banka skiten ur cancern. Ratatatata – kill the intruders! 

Funkar det? Ja, den här Steinman led själv av den värsta äckligaste cancern man kan ha. I bukspottskörteln. Ett år är vanligtvis max så länge folk överlever efter att ha fått en sådan diagnos. Men Steinman använda sig själv som labbråtta, injicerade dendriter och sin egen tumörtyp och förlängde på så vis sitt liv med en himla massa år.

Vad härligt med smarta människor! Alltsammans ger hopp. Jag vill ha dendriter! Om jag förstår saken rätt så är behandlingen inte sjösatt ännu och kan bli dyr, eftersom man måste ”odla” fram dendritsoppan efter varje individs cancertyp. Men shit vad den verkar smart, human och effektiv!

Istället för att amputera lemmar, cellgiftsbehandla med flintskallighet och tusen plågor som bieffekt, samt stråla folk, som är dagens sätt att behandla cancer, så kan man kanske i framtiden bara få ett par sprutor för att bli frisk!!! Ingreppet sker invärtes, automatiskt och naturligt, eftersom man liksom utnyttjar kroppens egna system. Hoppas att forskarna snabbar på och utvecklar det här, så man kan pröva. Jag ska baske mig smyga in på konferensen och tjyvlyssna lite mer imorgon.    

Nej, det finns inte mycket att hurra för. Med tanke på att det idag är Internationella kvinnodagen funderar jag över hur moderna och civiliserade vi egentligen är? Att det idag fortfarande finns orättvisor som enbart beror på könstillhörighet är väl en riktig surmök? Förutom att kvinnor enligt alla undersökningar får sämre vård och lägre pensioner, så har vi den eviga idiotin med lönesättningen. Så här skriver självaste EU-parlamentet om saken:

Allt sedan 1950-talet har stridsropet "lika lön för lika arbete" varit aktuellt. Trots att man 1975 antog ett direktiv om lika lön för kvinnor och män har än i dag många kvinnor lägre lön än män för samma arbete. Europaparlamentet har vid upprepade tillfället beklagat medlemsstaternas bristande vilja att tillämpa direktivet från 1975 och uppmanat kommissionen att agera mer kraftfullt.

I ett initiativbetänkande som antogs i september 2001 konstaterade Europaparlamentet att löneklyftan mellan kvinnor och män inom EU i genomsnitt uppgår till 28 procent. Efter att hänsyn tagits till de strukturella skillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, såsom bl. a. ålder, utbildning, yrke och karriärutveckling, är kvinnornas löner fortfarande i genomsnitt 15 procent lägre än männens. Europaparlamentet anser att "denna löneklyfta på i genomsnitt 15 procent får sin enda förklaring av att det råder en värdediskriminering. Sådant är oacceptabelt".

Jahaja. Tänka sig hur trögt det ska vara att rätta till detta? Om viljan verkligen funnits sedan 50-talet så måste den vara jääääävligt svag. Vem slår man för att få omedelbar förändring?

PS
Jo, nu kom jag faktiskt på en sak att hurra för: Att statsministern blivit av med sin kvinna idag. Han ligger inte högt på min lista, men i förhållande till hennes placering så är det honom jag gratulerar. Hurra-hurra! 

När Internet brakade lös i mitten av 90-talet ansågs hela fenomenet som en sund utveckling. All information borde i demokratins namn vara tillgänglig för alla. Nätet skulle sprida nyheter, underlätta insyn och dialog, samt öka kunskapen om allt i hela världen. IT-företagen var frihetens hjältar!

Men hur blev det? Idag har Google en speciell Kina-version av sin sökmotor för att inte förarga den kinesiska diktaturen. Google förbehåller sig numera också rätten att registrera alla dina sökninngar. Julian Assange sitter i fängelse - formellt för att ha haft oskyddat sex med två svenskor - och därmed har världens makthavare oskadliggjort intresse och trovärdighet för den information som kan spridas via Wikileaks. Och i Etiopien har två svenska journalister snart suttit inlåsta i ett år, därför att de ville skaffa sig mer information om hur utrikesminister Calle Bildts favoritföretag Lundin Oil samverkar med regionens politiska aktörer. Viktigare politiska beslut fattas numera i EU och försöker du hålla koll på vad som pågår där genom datorn, så kommer du att fastna i ett webbsidesträsk som är krångligare, tristare, lurigare och vagare än de flesta porrsajter. 

Så istället för att få en öppnare, mer demokratisk och mindre korrumperad värld, verkar det alltså ha blivit precis tvärtom via the world wide web. Märkligt...  

Det är ett fantastiskt väder idag. Strålande solsken. Men jag är mulen inombords. Är så trött på att känna mig inträngd i ett hörn. Att vara tvungen. Att hantera gamla själsliga och praktiska ärr. Att sakna anledning att ha lust att ägna mig åt något helt annat. Något nytt och friskt.

Kunde inte sova inatt. Jag plågas av minnen och är arg på mig själv för de val jag gjort de senaste 5 åren. Hur kunde jag förlåta en människa som svek mig så totalt?  Även när han fortsatte ljuga och svek igen? Hur kunde jag leva i en vardag som enbart utgick från hans behov? Och varför vaknar jag så ofta med en enda tanke i huvudet – att jag hatar?

Jag är inte intresserad av hat. Har aldrig ansett att det är en människovärdig eller produktiv känsla. Snarare något som djur tvingas syssla med, eftersom deras primitiva tillvaro handlar om mat och överlevnad, minut för minut. Ändå tar sig tydligen denna vidriga känsla in i mig när jag sover, så att jag måste starta dagen med att tänka tankarna rena från hat när jag vaknar. Hur blir man fri från sådant?

Han fortsätter att leka med människor. Ansvarslös och njutningslysten, som en katt som leker ihjäl möss. Det kostade mig min hälsa och min framtid. Kan jag någonsin förlåta mig själv för att jag utsatte mig för allt det där?

Jag har mest sovit idag. Är jätteseg. Hoppas det inte är halsfluss jag har fått. Det är vita prickar på halsmandlarna och svårt att svälja, eftersom det känns som om någon har sparkat mig på halsen. Försökte göra något vettigt av dagen ändå genom att inventera en garderob och slänga lite av dess innehåll. Trasiga eller slitna kläder, några utslitna pjuck, lite annat… Det blev en full svart sopsäck av skräp som åkte ut. Och likt förbaskat syns ingen större skillnad inne i garderoben efter ingreppet! Vad är det för ond magi? Otroligt irriterande. Som kompensation fortsätter min clivia att blomma. Det är en himla sprutt på växten. Jättesnygg. Kolla!  

Underligt käbbel i tidningarna om sjukförsäkringen just nu. Opositionen anser att en omformulering av en mening, till hur den skrevs för något år sedan, är en jublande stor seger. Regeringspartiernas har lovat att se till att det ändå inte blir någon skillnad för de drabbade. Undrar om de menar handläggarna på Försäkringskassan eller de sjukskrivna?

Oavsett käbblet så ska en sjukskriven tydligen tvingas tillbaka till något slags arbete efter 180 dagar. Längre får tydligen ingen sjukdom ta. Det tror jag inte att någon sjukdom bryr sig om. Jag tycker därför att alltsammans är bullshit. Varför kallas det ens sjukförsäkring? Diskussionerna handlar enbart om att få sjuka i arbete, så döp om skiten till arbetsförsäkring istället. Tydligen är det viktigare att arbeta än att få bli frisk när man är sjuk. Vad i helskotta är det för samhälle vi har fått?  

För övrigt undrar jag varför det alltid dyker upp en ful karlakarl och gestikulerar och skriker instruktioner när jag ska fickparkera? Om jag njöt av ett sådant spektakel så skulle jag ha gift mig. Men nu är det så att jag är en fri kvinna, så ta era vrål, pekningar och primitiva signaler och stoppa upp där solen inte skiner! Det är nämligen inte ett dugg hjälpsamt. Bara irriterande! Och vilken kvinna skulle komma undan med att icke ombedd erbjuda en man samma tjänst?    

Jag har tagit det lugnt. Både med bloggandet och med livstempot ett par dagar. Är så himla trött i kropp och knopp av TAC-cellgiftet. Drömmer om att ha en jordplätt och en egen liten stuga att vistas i. Men priserna är skrattretande, tycker jag. Typ en kvarts eller en halv miljon för en kolonistuga med utedass?!?  Nä… Då är det ju nästan bättre att jag piratodlar en plätt i Tegnerlunden…

Grejen är bara att jag tycker så mycket om när koltrastarna börjar sjunga nattliga operetter, solen blir varm och jorden börjar dofta växtlighet, istället för lera. Då vill man liksom hylla fotosyntesen genom att plantera något.

Tänker på mina jobbarkompisar. Det är stora sparåtgärder på gång. Ett överdrivet byggprojekt har punkterat kassan, snott fokus och energi från kärnverksamheten och nu får de anställda betala genom minskad arbetstid och oro över sina jobb. Vad fel det kan bli! Och vad tråkigt att personalen inte har någon representant i ledningen, via t ex en fackklubb, så att de kan lägga in ett veto mot storvulna initiativ. Jag menar, först kommer ju jobbet, uppgifterna och inkomsterna. Ingen i hela världen blir ju lyckligare av att det finns en balkong på jobbet, om den kostat kollegerna deras anställning...

Jaja. Själv är jag mest trött på att vakna med näsblod varje morgon. Nu måste jag åka iväg och ta blodprov. Ha en glad dag!    

Idag kan jag inte skriva så mycket. Jag är heeeelt chockad av att ha läst nedanstående artikel i Dagens Nyheter. Hur fan kan det få gå till på det här viset? Vad är det för mut- och mygelland vi lever i? Och hur har socialminister Göran Hägglund mage att FNYSA när reportern ställer en ytterst välmotiverad fråga? Vad har han för rätt att ge bort skattepengar som bonus till sina polare? Hjälp!!! Läs nedanstående från DN:s webb:


Trots flera skandaler inom Attendos skattefinansierade äldrevård, kan ägarna nu plocka hem saftiga vinster när bolaget säljs. Vd:n Henrik Borelius kan själv ta hem upp till 700 miljoner kronor.

Skattefinansierad vård ger goda förtjänster till riskkapitalister. Den privata vårdkoncernen Attendos vd, Henrik Borelius, får ersättningar som väl kan mätas med stora börsbolags toppchefer.

För 2010 fick han 4,9 miljoner kronor i lön, bonus och pensionsavsättningar. Det är dock småpotatis jämfört med vad han kan tjäna när koncernen säljs. Samtidigt är han regeringens rådgivare i frågor om hur kvaliteten i välfärden ska utvecklas. Vilket är något som får oppositionen att angripa regeringen.

– Jag tycker det luktar korruption. Blotta misstanken att regeringen har rådgivare som själva kan tjäna pengar på de råd de ger till regeringen är väldigt allvarligt, säger Josefin Brink (V).

Som vd för Attendo sedan 2000 har Henrik Borelius fått köpa aktier billigt och hans innehav har stigit i värde. Aktierna ligger i det egna bolaget Louloudia.

Där fanns, enligt den senaste offentliga årsredovisning från 2010, 191 166 A- och B-aktier i Attendo. Det utgör 10,2 procent av samtliga aktier i vårdkoncernen.

I förra veckan rapporterade nyhetsbyrån Reuters att Attendo är till salu och att prislappen väntas bli uppemot 7 miljarder kronor. Det är en kraftig värdestegring sedan 2005 när hela bolaget värderades till 2,2 miljarder kronor.

Attendo har kopplats samman med flera vårdskandaler. Koncernen får till exempel inte driva äldreboendet Vintertullen i Stockholm vidare efter protester från anhöriga om hur boendet har skötts. Och trots att Attendo vann anbudet på att driva Katarinagården, stoppade Stockholms stad affären.

I Norrköping har kommunen dragit i gång en utredning för att se om Attendo drivit äldreboenden med underbemanning och i Kristianstad har en kommunal utredning visat att Attendo inte hållit vad man lovat i upphandlingen.

Trots det har regeringen valt att låta Henrik Borelius sitta som ledamot i det råd som ska berätta för
regeringen hur välfärden ska utvecklas, vilket Expressen uppmärksammade i veckan.

DN har sökt Henrik Borelius men koncernens presschef, Charlotte Näsström Morén, svarar i hans ställe.

Kommer han att sitta kvar i regeringens råd?


– Det finns inga andra planer än att han ska göra det.

Stämmer det fortfarande att han äger 10,2 procent av Attendo?

– Vi kommenterar inte enskilda anställdas innehav, men personalen tillsammans äger 14 procent.

Josefin Brink (V) kräver att socialminister Göran Hägglund (KD) garanterar att regeringen inte anlitar rådgivare som i själva verket är lobbyister för sina egna intressen.

Socialministern fnyser när DN framför Brinks krav till honom.

– Det här är ett råd som har funnits i flera år, med personer från bland annat Stockholms läns landsting, Umeå kommun, handikappförbund, Kommunalarbetareförbundet, där sitter Läkarförbundet och där finns också representanter för privata företag. Att tro eller ens antyda att detta skulle gynna någon enskild person blir bara fånigt för den som kommer med den typen av antydning.

Så att en person både tjänar stora pengar på försäljningen av sitt privata vårdbolag och ger råd om vård till regeringen är inte en jävsituation?

– Nej. Här är det politiker som försöker skaffa sig billiga poäng på ett resonemang som inte har någon saklig bäring.

Livet är ofta helt förtjusande ball. När det är som bäst, ser man dess slingriga ologiska oförutsägbarhet i olika dimensioner samtidigt. Då blir det både charmigt, komiskt och lustfyllt. Det är just där, i glappet mellan goda intentioner och frågetecken, som det blir intressant. När ett läggs till ett och resultatet blir 1, 37 – eller precis vad som helst utom 2. När man plötsligt kan stanna till, inse ett missförstånd och asgarva – då är livet som absolut bäst!

Så tycker jag att det blev i kommentarerna efter mitt förra inlägg om sminkkurs. Jag känner 100% med Ninas synpunkt. Såklart är det både vänligt och superfint tänkt av ett företag att skänka smink och instruktioner till cellgiftsdamer. I det läget är man fråntagen både kvinnlighet, utseende och lusten att göra det bästa av sig. Samtidigt är Charlottes erfarenhet som deltagare otroligt komisk. ”Där satt cancerdamerna som svullna clowner, flintisar, med knallrosa kinder och illröda läppar…” Hihihi! Båda beskrivningarna är lika sanna och viktiga. Men enligt min synpunkt har livet i ett sådant ögonblick just visat sig från sin bästa, galnaste och mest oberäkneliga sida. Man kan aldrig förutsäga den subjektiva upplevelsen av någonting. Det är charmen. Ett plus ett har blivit 37!

Själv känner jag hur som helst att jag inte vill piffa till mig just nu. Jag är på rast från utseendet. Som sagt, jag har enligt vissa åskådares uppgift varit ganska gullig större delen av mitt liv. Det har inte ökat min glädje av att leva. Så under rådande omständigheter är utseendet ungefär punkt enmiljardtvåhundratusenfemtiotre på listan över vad som är viktigt för mig. Jag är nyfiken på hur mina läkare tänker försöka stoppa den aggressiva och snabba cancercelldelningen. Ett asgarv underlättar all väntan på svar och behandlingseffekt. Och i relation till allt sådant är mitt nylle helt oviktigt. Så tänker jag. Och nu tänker jag helt frivolt gå ut en sväng och exponera min flint och mitt svullna cellgiftsnylle i solens sken. Livet får skylla sig själv, om det inte passar. För så här har det gjort mig…          

"I början av december fick jag diagnosen bröstcancer. En tumör med 7-8 centimeters diameter i vänstra bröstet. En annan tumör på 3 centimeter i vänster armhåla och en metastas på vänster nyckelben.

Radiumhemmets plan är att ge mig 6 cellgiftsbehandlingar med 3 veckors mellanrum. Därefter ska vänstra bröstet amputeras, eventuellt rekonstrueras och lymfkörtlarna i vänstra armhålan måste tydligen också tas bort. Om jag förstått överläkaren rätt så väntar sedan daglig strålning i en månads tid. Med lite tur kanske strålningen också kan döda cancercellerna i nyckelbenet, men jag kommer troligtvis aldrig att bli helt friskförklarad igen. Var tredje månad kommer cancern att behöva scannas och övervakas, i resten av mitt liv.

Jag blev sjukskriven och började behandlas direkt i december. Först togs en massa blod- och vävnadsprover. Jag röntgades på olika sätt och en venport opererades in i hals och bröst. Vad jag förstår är brådskans anledning att min cancer är aggressiv, snabbväxande och trippelnegativ. Det sägs vara en dålig prognos. Överlevnaden är 2-10 år.

Bröstet var liksom ångande varmt, knöligt och inflammerat när det startade. Det kändes och såg ut som om någonting var på väg ut ur bröstvårtan. Jag var tvungen att sova på rygg för att bröstet gjorde så ont, innan cellgifterna började verka och den största tumören lugnade ner sig.

Cellgifterna gör mig yr och väldigt trött. Jag somnar ungefär varannan timme, som en katt. På julafton fick jag en epilepsiliknande feberkramp och fick åka ambulans till Karolinska. Stökigt, för trots att immunförsvaret är noll under cellgiftsbehandlingen så låg jag i en korridor på den vanliga akuten bland andra hostande och sjuka patienter i två-tre timmar utan vård, innan jag äntligen fick komma upp till Radiumhemmet. Av kostnadsskäl fungerar det tydligen så illa. Heja Sverige…

Krampen var den första allvarliga bieffekten och jag fick stanna två dagar på Radiumhemmet. På nyårsafton kom nästa problem. Nässelfeber med vidrig klåda över hela kroppen. När utslagen lugnade sig efter 3 dagar hade jag sår på ben, rygg och armar där jag kliat sönder skinnet. 

På Radiumhemmet säger läkarna att jag måste släppa alla stressande vardagsbekymmer och fokusera på att bli frisk för att förbättra prognosen. Från och med i februari, när jag blev uppringd av en kvinna som presenterade sig som ”min” handläggare på Försäkringskassan, känns det mycket svårt.

Hon började nämligen fråga mig en massa om min sjukdom och mitt arbete. Jag är ingen läkare. Det försökte jag förklara för henne. Jag vet därför inte exakt varför jag fått cancer, varför jag får just den här behandlingen, eller varför jag sjukskrivits till slutet av april fastän jag inte är färdigbehandlad då. Men sådant verkade hon ändå vilja att jag skulle svara på.

Jag försökte, efter bästa förmåga, men jag är som sagt inte läkare och vet inte mycket mer om cancer, än att jag tyvärr drabbats av sjukdomen. Så jag frågade damen varför hon frågade mig. Jag har ju skickat in mina sjukskrivningspapper och min sjukanmälan till henne. Hon sa att det var för att hon ”skulle hjälpa mig”. Med vadå, undrade jag. Jag får redan medicinsk hjälp av Radiumhemmets läkare och samtalsstöd av en av deras kuratorer, så vilken hjälp kan Försäkringskassan bidra med, förutom att underlätta min praktiska existens genom att skicka sjukersättning?  ”Vi hjälper till att bedöma om du har rätt till sjukpenning och om du kan arbeta efter 180 dagar” sa handläggaren.

Jag fattar faktiskt ingenting! Cellgifterna gör mig förvisso tankspridd, trött och trögfattad, men hur jag än vänder och vrider på hennes svar så blir jag inte klokare. Hon har fått mina läkares utlåtande via den sjukskrivning jag skickat till henne! Hon har fått mitt intyg om att jag dessvärre har sjukdomen och tänker gå igenom den här tuffa behandlingen, via sjukanmälningsblanketten jag fyllt i och skickat till henne! Jag tror tyvärr inte att läkarna på Radiumhemmet tagit fel på diagnosen, eller hittat på den för att lura varken mig och Försäkringskassan. Därför går jag igenom cellgiftsbehandlingarna, som tar enormt på krafterna, har gjort mig flintskallig och vars final är att jag kommer att bli av med ett bröst. Därför är jag sjukskriven. Inte för att roffa åt mig en sjukersättning, som för övrigt är klen jämfört med min normala månadsinkomst. Lönen, plus det faktum att jag råkar älska mitt yrke, är några av anledningarna till att jag miljoner gånger hellre skulle vilja jobba än att ha cancer. Så att komma tillbaka till jobbet är alltså ingenting jag behöver hjälp med. Tvärtom. Både jag, min arbetsgivare och kollegorna saknar mitt arbete. Däremot behöver vi hjälp med att bli av med min cancer! På vilket sätt bidrar Försäkringskassan till det? 

Sedan jag fick cancerdiagnosen har jag haft svårt att sova. Jag har varit orolig, haft dödsångest och mått allmänt illa av cellgifterna. Jag har tänkt på mitt liv, framtiden och försökt hitta fler lösningar för att bli av med cancern. Med handläggarens samtal har jag fått ännu sämre nattsömn. Ljuger läkarna för mig om min diagnos kanske? Eller tror Försäkringskassan att jag ljuger om min diagnos? Att jag så att säga använder cancern för att smita från mitt arbete? Cancer är kanske inte en särskilt allvarlig sjukdom? Inbillar jag mig bara att jag har de här tumörerna? Varför pratar Försäkringskassan inte direkt med mina läkare på Radiumhemmet om de undrar hur det är med mig? Kommer Försäkringskassan att betala ut min sjukersättning? Om inte – hur ska jag klara ekonomin på mindre än hälften av min normala inkomst? Ska jag sälja min gamla skrotbil för säkerhets skull för att vara säker på att ha råd med alla mediciner jag behöver? Hur ska jag då kunna ta mig från mitt hem i Stockholm till jobbet i Norrköping med alla kundbesök, när och om jag blir frisk? Ska jag kanske försöka jobba nu, under behandlingarna, fastän jag knappt orkar släpa mig till affären för att handla mat? Är det rätt mot min arbetsgivare att dyka upp på arbetsplatsen och kräva lön, trots att jag är sjuk och därför inte presterar en bråkdel av vad jag normalt brukar leverera på jobbet? Tänk om jag inte blir frisk? Eller inte kommer på benen tillräckligt fort för Försäkringskassans smak? 

Allt det här får mig faktiskt att känna mig helt desperat förtvivlad. Livslusten försvinner. Varje dag har jag hittills vaknat och medvetet försökt tänka positivt för att lyda läkarnas råd, som var att jag måste fokusera på att bli frisk. Jag letar forskningsprojekt och nya terapier som kanske kan bota min cancer. Men nu tvingas jag istället ägna mig åt att tänka på Försäkringskassan. Och hoppas på att handläggaren, Monica, är nöjd med de svar hon fått av mig, så jag får sjukersättningen och klarar min ekonomi hjälpligt tills jag blir frisk. Om jag blir frisk.

Jag ringde just upp Monica igen. Jag sa som det var. Att cellgifterna gör mig glömsk, ofokuserad och kanske är det därför jag inte förstår syftet med vår kontakt. Monica säger att alla sjukskrivna får liknande samtal från Försäkringskassan, för att alla ska få rätt hjälp. Att folk får hjälp av sjukvården och bara behöver Försäkringskassans hjälp med att få pengar till mat, medicin och hyra under behandlingstiden verkar Monica inte förstå. Jag försöker förklara att det sista jag orkar nu, är att trassla med Försäkringskassan, som man läst om att många tvingas göra. ”Jamen det du läser om i tidningarna är ju folk som försöker få ersättning trots att de är färdigbehandlade” säger Monica. Det låter konstigt. Svår cancer kan t ex inte alltid behandlas. För den sakens skull är man ju inte mindre sjuk eller mer arbetsför!

Men Monica vill inte lyssna på det örat. Hon vill inte resonera. De har sina regler. ”Regeringen har bestämt… ”

Samtalet slutar med att Monica konstaterar att hon inte "kan hjälpa mig mer" och undrar om jag har någon kurator att tala med. Ja, via Radiumhemmet har jag fått en kurator. Vi har pratat om cancer och min dödsångest, men nu bör samtalen kanske hellre ägnas åt min Försäkringskasseångest?

Trots min cancerdiagnos blir det allt tydligare att det inte är jag som är sjukast nu. Det är Försäkringskassans personal och nya hårda regler som kräver akut tillsyn och rejäla vårdinsatser.

Vem bryr sig? Inte Monica, hon sköter bara sitt jobb i ett Sverige där arbetslinjen är viktigare än både livet och döden. Där sjukdom tydligen är en synonym till misstänkt mygel. Där du ska jobba, oavsett diagnos. Men enligt statistiken kommer du eller någon du älskar också att få cancer. Även om du jobbar som politiker eller på Försäkringskassan."

Med vänlig hälsning

Lena, dessvärre sjukskriven i ett ännu sjukare Sverige

Vilken tur jag hade igår! Brorsan dök upp och hjälpte mig med räkningarna. Skönt för en ledbruten, cellgiftsförvirrad och trött syster att få det gjort. Tack bror!

Dagens väder ser ut att ha mycket i övrigt att önska. Om man inte gillar nyanser av grått, förstås. Själv drömmer jag om att ha en övernattningsbod på landet. Att vistas inne i stan när det blir vår, det är ingen höjdare. Man missar liksom alla nyanser och händelser i naturen. Den korta promenad jag lyckades släpa mig runt på igår satte en del behaghagliga bilder på hornhinnan. Jag tittade förvisso mest ner i marken, för att jag var så trött så jag släpade mig fram steg för steg, men oj vad mycket fint man ser ändå! T ex alla färger som ryms i mossa. En fuktig renlav är ju både lila, ljusblå, vit, neongrön och blågrå. Och jag såg en sten med lysande grön mossa. Väldigt vackert!



Tänker annars på mina stackars kollegor på jobbet. Under ett års tid har ett storvulet galet byggprojekt slukat orimliga mängder pengar, energi, personella resurser och fokus från själva kärnverksamheten. Nu väntar akuta sparåtgärder, tårar och tandagnisslan. Vissa tillåter sig att gå vilse i sina visioner, andra får betala priset för det. Stackars dem! Hoppas facket hjälper till att hitta tillbaka till någon slags realistisk balans, för alla duktiga människor som bara försöker sköta sitt jobb. Utan mer byggdamm och utan att behöva ta ansvar för andras oansvarighet.

Mitt program för idag är annars två besök hos Radiumhemmet. Bara att släpa sig iväg. Men vill hellre tänka på friden i naturen än på blodprov och cancer...