Radium- och radioaktivitet

Jag blev just uppringd av en journalist på Sveriges Radio. De undersöker de nya ändrade sjukreglerna om att man "ska stå till arbetsmarknadens förfogande" efter 180 dagars sjukskrivning. Kan man inte jobba lite hos sin gamla arbetsgivare så ska man söka nytt jobb hos en annan. Det känns ju lite som fattighuset på 1800-talet. Dvs någon liten korg kan man väl ändå fläta istället för att bara ligga samhället till last med sin sjukdom, ålderdom eller vad det nu är man fått för sig att plåga samhället med...

Intressant och bra att journalister börjar granska detta. De nya reglerna är idioti och de är också väldigt stressande. Speciellt när man som i mitt fall har en sjukdom som är obotlig. Den har oförskämdheten att skita i regeringen och Försäkringskassans regelsystem om 180 dagar.

Själv undrar jag vad som händer med anställningstryggheten med de nya reglerna. Jag gillar mitt yrke och mitt arbete. Ser Försäkringskassan till att jag förlorar min anställning bara för att jag råkat få cancer? Det känns förnedrande och orättvist.

Här är det mail jag skickade journalisten som förklaring av mitt fall.

"I början av december fick jag diagnosen bröstcancer. En tumör med 7-8 centimeters diameter i vänstra bröstet. En annan tumör på 3 centimeter i vänster armhåla och en metastas på vänster nyckelben.

Radiumhemmets plan är att ge mig 6 cellgiftsbehandlingar med 3 veckors mellanrum. Därefter ska vänstra bröstet amputeras, eventuellt rekonstrueras och lymfkörtlarna i vänstra armhålan måste tydligen också tas bort. Om jag förstått överläkaren rätt så väntar sedan daglig strålning i en månads tid. Med lite tur kanske strålningen också kan döda cancercellerna i nyckelbenet, men jag kommer troligtvis aldrig att bli helt friskförklarad igen. Var tredje månad kommer cancern att behöva scannas och övervakas, i resten av mitt liv.

Jag blev sjukskriven och började behandlas direkt i december. Först togs en massa blod- och vävnadsprover. Jag röntgades på olika sätt och en venport opererades in i hals och bröst. Vad jag förstår är brådskans anledning att min cancer är aggressiv, snabbväxande och trippelnegativ. Det sägs vara en dålig prognos. Överlevnaden är 2-10 år.

Bröstet var liksom ångande varmt, knöligt och inflammerat när det startade. Det kändes och såg ut som om någonting var på väg ut ur bröstvårtan. Jag var tvungen att sova på rygg för att bröstet gjorde så ont, innan cellgifterna började verka och den största tumören lugnade ner sig.

Cellgifterna gör mig yr och väldigt trött. Jag somnar ungefär varannan timme, som en katt. På julafton fick jag en epilepsiliknande feberkramp och fick åka ambulans till Karolinska. Stökigt, för trots att immunförsvaret är noll under cellgiftsbehandlingen så låg jag i en korridor på den vanliga akuten bland andra hostande och sjuka patienter i två-tre timmar utan vård, innan jag äntligen fick komma upp till Radiumhemmet. Av kostnadsskäl fungerar det tydligen så illa. Heja Sverige…

Krampen var den första allvarliga bieffekten och jag fick stanna två dagar på Radiumhemmet. På nyårsafton kom nästa problem. Nässelfeber med vidrig klåda över hela kroppen. När utslagen lugnade sig efter 3 dagar hade jag sår på ben, rygg och armar där jag kliat sönder skinnet. 

På Radiumhemmet säger läkarna att jag måste släppa alla stressande vardagsbekymmer och fokusera på att bli frisk för att förbättra prognosen. Från och med i februari, när jag blev uppringd av en kvinna som presenterade sig som ”min” handläggare på Försäkringskassan, känns det mycket svårt.

Hon började nämligen fråga mig en massa om min sjukdom och mitt arbete. Jag är ingen läkare. Det försökte jag förklara för henne. Jag vet därför inte exakt varför jag fått cancer, varför jag får just den här behandlingen, eller varför jag sjukskrivits till slutet av april fastän jag inte är färdigbehandlad då. Men sådant verkade hon ändå vilja att jag skulle svara på.

Jag försökte, efter bästa förmåga, men jag är som sagt inte läkare och vet inte mycket mer om cancer, än att jag tyvärr drabbats av sjukdomen. Så jag frågade damen varför hon frågade mig. Jag har ju skickat in mina sjukskrivningspapper och min sjukanmälan till henne. Hon sa att det var för att hon ”skulle hjälpa mig”. Med vadå, undrade jag. Jag får redan medicinsk hjälp av Radiumhemmets läkare och samtalsstöd av en av deras kuratorer, så vilken hjälp kan Försäkringskassan bidra med, förutom att underlätta min praktiska existens genom att skicka sjukersättning?  ”Vi hjälper till att bedöma om du har rätt till sjukpenning och om du kan arbeta efter 180 dagar” sa handläggaren.

Jag fattar faktiskt ingenting! Cellgifterna gör mig förvisso tankspridd, trött och trögfattad, men hur jag än vänder och vrider på hennes svar så blir jag inte klokare. Hon har fått mina läkares utlåtande via den sjukskrivning jag skickat till henne! Hon har fått mitt intyg om att jag dessvärre har sjukdomen och tänker gå igenom den här tuffa behandlingen, via sjukanmälningsblanketten jag fyllt i och skickat till henne! Jag tror tyvärr inte att läkarna på Radiumhemmet tagit fel på diagnosen, eller hittat på den för att lura varken mig och Försäkringskassan. Därför går jag igenom cellgiftsbehandlingarna, som tar enormt på krafterna, har gjort mig flintskallig och vars final är att jag kommer att bli av med ett bröst. Därför är jag sjukskriven. Inte för att roffa åt mig en sjukersättning, som för övrigt är klen jämfört med min normala månadsinkomst. Lönen, plus det faktum att jag råkar älska mitt yrke, är några av anledningarna till att jag miljoner gånger hellre skulle vilja jobba än att ha cancer. Så att komma tillbaka till jobbet är alltså ingenting jag behöver hjälp med. Tvärtom. Både jag, min arbetsgivare och kollegorna saknar mitt arbete. Däremot behöver vi hjälp med att bli av med min cancer! På vilket sätt bidrar Försäkringskassan till det? 

Sedan jag fick cancerdiagnosen har jag haft svårt att sova. Jag har varit orolig, haft dödsångest och mått allmänt illa av cellgifterna. Jag har tänkt på mitt liv, framtiden och försökt hitta fler lösningar för att bli av med cancern. Med handläggarens samtal har jag fått ännu sämre nattsömn. Ljuger läkarna för mig om min diagnos kanske? Eller tror Försäkringskassan att jag ljuger om min diagnos? Att jag så att säga använder cancern för att smita från mitt arbete? Cancer är kanske inte en särskilt allvarlig sjukdom? Inbillar jag mig bara att jag har de här tumörerna? Varför pratar Försäkringskassan inte direkt med mina läkare på Radiumhemmet om de undrar hur det är med mig? Kommer Försäkringskassan att betala ut min sjukersättning? Om inte – hur ska jag klara ekonomin på mindre än hälften av min normala inkomst? Ska jag sälja min gamla skrotbil för säkerhets skull för att vara säker på att ha råd med alla mediciner jag behöver? Hur ska jag då kunna ta mig från mitt hem i Stockholm till jobbet i Norrköping med alla kundbesök, när och om jag blir frisk? Ska jag kanske försöka jobba nu, under behandlingarna, fastän jag knappt orkar släpa mig till affären för att handla mat? Är det rätt mot min arbetsgivare att dyka upp på arbetsplatsen och kräva lön, trots att jag är sjuk och därför inte presterar en bråkdel av vad jag normalt brukar leverera på jobbet? Tänk om jag inte blir frisk? Eller inte kommer på benen tillräckligt fort för Försäkringskassans smak? 

Allt det här får mig faktiskt att känna mig helt desperat förtvivlad. Livslusten försvinner. Varje dag har jag hittills vaknat och medvetet försökt tänka positivt för att lyda läkarnas råd, som var att jag måste fokusera på att bli frisk. Jag letar forskningsprojekt och nya terapier som kanske kan bota min cancer. Men nu tvingas jag istället ägna mig åt att tänka på Försäkringskassan. Och hoppas på att handläggaren, Monica, är nöjd med de svar hon fått av mig, så jag får sjukersättningen och klarar min ekonomi hjälpligt tills jag blir frisk. Om jag blir frisk.

Jag ringde just upp Monica igen. Jag sa som det var. Att cellgifterna gör mig glömsk, ofokuserad och kanske är det därför jag inte förstår syftet med vår kontakt. Monica säger att alla sjukskrivna får liknande samtal från Försäkringskassan, för att alla ska få rätt hjälp. Att folk får hjälp av sjukvården och bara behöver Försäkringskassans hjälp med att få pengar till mat, medicin och hyra under behandlingstiden verkar Monica inte förstå. Jag försöker förklara att det sista jag orkar nu, är att trassla med Försäkringskassan, som man läst om att många tvingas göra. ”Jamen det du läser om i tidningarna är ju folk som försöker få ersättning trots att de är färdigbehandlade” säger Monica. Det låter konstigt. Svår cancer kan t ex inte alltid behandlas. För den sakens skull är man ju inte mindre sjuk eller mer arbetsför!

Men Monica vill inte lyssna på det örat. Hon vill inte resonera. De har sina regler. ”Regeringen har bestämt… ”

Samtalet slutar med att Monica konstaterar att hon inte "kan hjälpa mig mer" och undrar om jag har någon kurator att tala med. Ja, via Radiumhemmet har jag fått en kurator. Vi har pratat om cancer och min dödsångest, men nu bör samtalen kanske hellre ägnas åt min Försäkringskasseångest?

Trots min cancerdiagnos blir det allt tydligare att det inte är jag som är sjukast nu. Det är Försäkringskassans personal och nya hårda regler som kräver akut tillsyn och rejäla vårdinsatser.

Vem bryr sig? Inte Monica, hon sköter bara sitt jobb i ett Sverige där arbetslinjen är viktigare än både livet och döden. Där sjukdom tydligen är en synonym till misstänkt mygel. Där du ska jobba, oavsett diagnos. Men enligt statistiken kommer du eller någon du älskar också att få cancer. Även om du jobbar som politiker eller på Försäkringskassan."

Med vänlig hälsning

Lena, dessvärre sjukskriven i ett ännu sjukare Sverige

 


Kommentarer
Postat av: Nenne

Bra rutet, kompis!!!!! Och härligt att det finns en journalist som vill ta tag i den här absuriteten som vi kallar Försäkringskassan!*

KRRAAAAAAM!!!

2012-03-01 @ 19:30:55
Postat av: Karin

Heja dig, Lena!! Detta bör publiceras överallt, för Försäkringskassans handlande är så miserabelt dåligt och måste få ett slut. Kram!

2012-03-05 @ 14:54:21
Postat av: Kirsi

Och kom ihåg vad jag sagt, skicka sådana till oss som är friska och kan och orkar ta strid! Du vet, vi finns där för dig, för att klå de där konstiga byråkraterna!

Trudelutt

2012-03-06 @ 22:49:29
Postat av: Lenan

Tack Kirsi! Jo, det är ett fint erbjudande som jag gärna utnyttjar vid behov. Kram!

2012-03-07 @ 12:45:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0