Salt böna

Cellgiftsbehandlingen gick bra, fast den tog betydligt längre tid än den brukar, eftersom själva giftmixen var försenad från apoteket. Jag hade dock sällskap av fröken Börje, så tiden gick icke till spillo eftersom vi hann rekapitulera vad vi sysslat med sedan vi sågs sist. Vi träffade också onkologen (dvs cancerläkaren, om man ska översätta till vanlig svenska) som kollade status på mina tumörer. Armhålan som var 3,3 cm i december har nu krympt till 1,5 cm och det var ju goda besked. Detsamma gäller bamsetumören i bröstet, som var 7-8 cm i diameter vid start och nu är cirka 5 cm på bredden och 7 på längden. Å andra sidan måste antagligen hela fadderittan amputeras och grävas ut ändå, för att minska risken för att det finns cancerceller kvar i vävnaden omkring tumörerna. Usch. Ser inte fram mot att bli ”enpattad”. Ska träffa kirurgen för samtal imorgon.

Å andra sidan har jag inte haft mycket nöje av mina bröst. När de växte ut spelade jag fotboll och det var ju inte kul när mitt tjejlag plötsligt fick manliga hejarfnissklackar till och med på träningarna. Det här var långt innan sport-BH:n hade lanserats, så jag snodde mammas stenhårda banlon-BH med stålbyglar från 60-talet, för att spänna fast ”bröna” så jag kunde nicka och ruscha utan att det blev kackeleufori i hejarfnissklacken. Men det kändes ändå inte som ett plus att ha två egna extrabollar med sig på plan. Dessutom var det rådande skönhetsidealet androgyn planka på den tiden. Så med min tutt-size såg man bara knäpp ut, oavsett om man testade punk-, disco- eller new romantics-kläder.

För övrigt har jag heller aldrig fött några barn, så tuttarnas biologiskt primära funktion som mjölkkörtlar och barnmatsal har aldrig utnyttjats. Och dess sekundära funktion, att öka min attraktion som kvinna, har verkligen inte varit till min fördel. Eftersom jag begåvats med BH-storlek 70H kan man snarare säga att mina tuttar varit ett slags miffo-magneter. De har lockat till sig män som liksom inte har sett MIG för alla tuttar, misstänker jag. Min polare Nenne gav mig en bra badge. ”Don’t talk to my breasts, they are deaf” står det. Efter amputationen får jag väl ändra ”deaf” till ”dead” eller ”gone fishing” kanske… Jag vill såklart inte stympas. Men är det enda sättet att minska den här aggressiva cancerns framfart så finns det väl inget val?

Knasig bieffekt av cellgifterna: Saltsuget! Jag äter lakrits som aldrig förr och har blivit en riktigt salt böna. Nyss lyxade jag till det med finlakritz och köpte René Voltairs Lovely Lakrits för 23 spänn för en dvärgpåse. VARNING UTFÄRDAS! Det var den inte värd. Små och få bakelitliknande lakritsbitar som smakar mjäkigt ingenting. Bättre att köpa riktig finsk lakritz med lite umf och fjong i smaken. (Tack för tipset Kirsi, jag ska gå och köpa mer av den där sorten du hittade i Hötorgshallen – den var supergod. Truddelutt!)

Nä, nu måste jag slagga. Kunde inte sova inatt. Troligen för att jag var för uppspeedad av kortisonpreparatet som ingår i cellgiftskuren. Jag låg och lyssnade på den galna koltrasten som varje vårnatt håller en låååång visselkonsert i skarven mellan skymning och gryning. Så har han hållit på i tio år. Det måste vara en trögfattad eller envis jäkel. En miffotrast? Svårt att vissla till sig en fru, här i den komplett trädlösa delen av Norrmalm/Vasastan…

Igår bjussade jag på ett annat musiktips – världens bästa rockfarbror Gary Numan – som han lät i början av 80-talet. Men precis som ett hyfsat rödtjut tycker jag nog att han blivit ännu mer njutbar med åren. Både musikaliskt och utseende- och imagemässigt. Till skillnad från många yngre nutida musikanter har han dessutom vett att fortfarande göra musikvideos också. Dessutom smyger han omkring i ett ödehus. Precis som jag och brorsan gör på våra Berlinsemestrar. Det är sympatiskt! Här kan man kolla och lyssna på en färsk låt från förra året:
http://www.youtube.com/watch?v=PGiuajhBv7s

 


Kommentarer
Postat av: Charlotte

Åhh! Härligt att tumörerna kryper så mycket! Hoppas att du mår ok och får sova i natt. Kram!

2012-03-14 @ 20:56:06
Postat av: Nils

Tror faktiskt att den gamla nedlagda kodakfabriken i Järfälla kan vara ett intressant utflyktsmål...

2012-03-14 @ 21:08:04
Postat av: Britt-Mari

Sov gott vännen, glad läsning att din behandling gett effekt. Förstår att du inte vill bli att bröstet ska amputeras, vilken kvinna vill det men framtiden vet inget något om så är det. Min framtid är inte färdigskriven än.



Kram

2012-03-14 @ 21:20:35
Postat av: Lena

Tack Charlotte och detsamma - håller tummarna för tisdag!



Nils: Shit, har dom lagt ner? Jag hade ju kunder där 1998. Sårekangååå... Hänger gärna med på en upptäcktsfärd!



Britt-Mari: Nä, jag vet. Man vet inte så mycket. Hemskt när förändringar sker till det värre bara. Livet borde exkludera alla sorters kroppsligt förfall. Man borde leva till 200 år och vara 30 år på utsidan, men smart och erfaren som 100 i skallen. Sov gott du med!

2012-03-14 @ 21:56:23
Postat av: Kusin Nimrah

Koltrastarna sjunger ju egentligen så vackert men de är sååå jobbiga där på morgonen tillsammans med de sista hemvandrande fulla kajorna.



Jag har aldrig riktigt reflekterat över hur det skulle vara att ta bort ett bröst så där. Men nu när du står inför detta känner jag verkligen med dig och fyyyyy vilken förändring du står inför. Ja, oavsett om du skulle välja att behålla bröstet eller inte. Speciellt med tanke på att de har den storlek de har. De har ju varit med dig överallt liksom. Det skulle vara jobbigt för mig också såklart men de här har alltid varit lite blyga för främmande människor och hållit sig lite i skymundan så där. Så skillnaden skulle inte bli så drastisk. Styrkekram till dig! Kanske slipper du miffon nu i alla fall...



Armhålan får verkligen mvg av mig. Grattis!

2012-03-15 @ 22:02:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0