lenan

Nu har precis alla mina långa gamla fina ögonfransar trillat av. Men det gör ingenting, för efter att ha kliat något alldeles ohyggligt så ser jag att det är fullt av nya ögonfransar på väg ut! Hoppfullt. Jag ser fram emot att kunna måla dem, så att det syns att jag vaknat och slagit upp ögonen på mornarna. Fast det dröjer nog ett tag. De nya fransarna är bara 3-4 mm långa än så länge. Jag har dock redan köpt en ny mascara för att fira att ögonen är på väg att bli återställda efter cellgiftskurerna.

Eftermiddagen blev oplanerat trevlig. Jag skulle ut och promenera med en god vän, men det var för kallt, så vi åt middag på Le Rouge i Gamla Stan istället. Det var såklart inte alls lika nyttigt som en promenad, men bra mycket mer njutbart! Lokalen ser ut som en korsning av en fransk krog och en 1800-talsbordell. Brödet finns i små söta bruna pappåsar på bordet och man kan beställa riktigt goda rödtjut per glas. Jag drack en toppen-Ripasso och åt lamm med vitlökssky och pommefrittes. Mmm… Jag har inte haft någon aptit på ett par dagar, men det tog jag igen idag. Jag åt så jag fick knäppa upp byxknappen. Jätteskönt att få känna sig som en helt vanlig ompysslad och frosseriglad kroggäst istället för att vackla omkring och bara tänka på cancer!

Annars är jag sömnig, så innihelsprätta. Jag sov till efter lunch idag, trots att jag gick och la mig tidigt igår kväll. Kanske hör det ihop med att jag äntligen börjat slappna av efter att ha stressats av ett halvårs cellgiftskurer med bröstoperationen som final? Eller kan det bero på morfintabletterna jag fortfarande måste ta för att kunna sova på nätterna pga tuttont?

Stygnen på det högra amputerade bröstet har läkt bra, men fortfarande samlas en massa sårvätska på sidan av tutten, så det gör ont och spänner i skinnet. Det vänstra, förminskade bröstet är estetiskt mer likt ett bröst, men stygnen har inte läkt så bra på undersidan, så det rinner ut gul illaluktande vätska. Jag ska enligt bröstsköterskan försöka ”lufta det”, vilket betyder att jag ska vara naken, eller ha stora och icke åtsittande tröjor på mig.

Den enda krämpan som verkligen stör mig BIG TIME är dock något som kallas lymfsträng. Har väl redan nämnt det, men det är så eländigt så det förtjänar en repris som förklaring: Det känns alltså som om en alldeles för kort gummisnodd av intensiv smärta går från vänster armhåla och ut genom armen till handleden. Bara jag snuddar vid skinnet över denna sträng så gör det vansinnigt ont. Det spänner, ilar och är extremt ömt. Kunde jag trolla så skulle det vara borta, typ redan igår.

Jag tittar på hus. Egentligen borde jag hålla mig så nära KS som möjligt, men så här års blir drömmen om ett litet rött hus så stark att jag inte kan låta bli. Skit samma var det ligger. Huvudsaken att det är gammalt, rött med vita knutar, utrustat med gammaldags kakelugn, stor träveranda med mycket fönster, utan grannar och så ska stugan helst ligga nära vatten.

Ja, jag kollar hus efter hus och undrar samtidigt varför. Vad drömmer jag om egentligen? Ett litet torp med en festlig skylt där det t ex står Sunkegården, Löketorp eller Degeboda på? Trots att man vet av alla husägare att just dega och sunka runt är det sista de får tid med på grund av huset? Addera till detta min allergi mot pollen, hö, pälsdjur, gråbo och annat naturligt, så inser till och med en mikrob att ett hus är en mycket dum idé för min del. Och ändå fortsätter jag kolla runt och drömma. Knasigt…

Kanske är det ett ålderstecken? Förr njöt jag av sommar i stan, med osande asfalt, rea i affärerna, glass och fika i parken och middag på någon uteservering för att fnissa åt vilsna turister. Nu får jag istället kväljningar när grannarna börjar grilla på bakgården och spela dunka-dunka-musik med öppet fönster. Jag vill ha tyst, grönt utanför, gräs under fötterna och naturens små skeenden som enda underhållning.

Apropå grannar så måste det ha flyttat in en äkta surpitt i mitt hus. Plötsligt hängde det värsta jag vet i trappen – en handskriven lapp om att folk genast måste sluta röka i sina lägenheter för det sprider sig tydligen in i andras lyor. Jag har inte känt det, men enligt lappskrivaren pyr sig röken in i hans garderob. Avslutningsvis, kanske för att legitimera sin klagan, hade denna gnöliga annonsör satt in en bild från cigarettpaketen, med varningstexten ”Smoking kills”. Jag gillar inte längre rök, men jag hatar lappar från grannarna ännu mer, så jag tog fram pennan och ersatte ”Smoking” med ”Life”. Hahaha! Livet dödar. För folk får ju inte evigt liv bara för att de förföljer och terroriserar rökare.

Och man kan undra vad som händer om samhället lyckas förbjuda folk att använda nikotin. Vem eller vad ska de ge sig på då? Blir det fett och feta personer? Husdjur? Eller parfymer? Ja, jag vet inte VAD det blir, men något blir det absolut, det är jag helt säker på. Folk kan nämligen inte leva utan att få förakta eller mobba något eller någon, så är det bara... Tyvärr.    

Livet känns lite tungt just nu. Kanske för att jag, ända sedan jag fick cancerbeskedet i början av december, har trott att jag lagom till sommaren skulle ha skakat av mig alla sjukdomstråkigheter och fortsatt livet som en pånyttfödd fågel Fenix. Men så blev det dessvärre inte. Jag har ont i operationssåren, måste tömmas på sårvätska två gånger i veckan, det ilar av smärta i hela vänsterarmen pga de lymfkörtlar som tagits ut och allt är allmänt motigt...

Så för att skingra tankarna hälsade jag på några vänner som bland mycket annat bra, även har en otroligt charmig katt. Den är så mänsklig och har en miljard lustiga ansiktsutryck.  Se själv!




Jaha? Och med vilken rätt stör ni eders högvördigt mediterande sfinxkatt?




Jag blir faktiskt ganska irriterad. Sluta glo tack!




Men vänta lite, är det där du har i handen möjligen en räka?!?




Men kom tillbaka lilla mänskan! Titta vilken söt kickemick jag är. Hit med räkan nu!


Annars tänker jag mycket på tillståndet i dagens Sverige. Först var det prinsessdop som dominerade media någon vecka och nu händer samma sak med Loreen och schlagerfestivalen.  En sådan ensidig typ av nyhetsrapportering skrämmer skiten ur mig, för man missar ju allt annat, sannolikt också mycket viktigare, som händer. Jag tror faktiskt att det hänger samman med att majoriteten av all nyhetsbevakning har samma politiska utgångspunkt. Och varför skulle den politiska färgen spela någon roll?  Ja, det är ju inte konstigare än om du och din absolut högsta chef skulle berätta om senaste året på jobbet – ni skulle berätta två helt olika historier, med helt olika fokus på vad som är viktigt. Så av den anledningen borde det finnas fler tidningar och TV-program som utgår ifrån hur vanliga människor har det och skiter helt i alla överklassperspektiv. Men mediamässigt är Sverige tyvärr en enögd diktatur, enligt samma principer som Berlusconi och Murdoch. Trist. Hur länge ska vi orka bli så lurade?

Tuttarna bråkar med mig. Till vänster ser du den förminskade. Den är en halv liter mindre än den var innan operationen, men läker sakta och sköter sig fint. Tack för det!

Till höger satt däremot jättetumören och nu rinner det sårvätska utåt sidan, så det blir en knöl som gör ont. Har redan tömt den på 1,6 dl häromdagen och på fredag är det dags igen. Usch. Planen är att skinnet ska spännas ut så att ett konstgjort bröst ska kunna göras där istället. Det är en jättefin plan, fast just nu gör det så jäkla ont att jag inte kan leva utan Alvedon och knappast sova utan morfin. Det fåniga gummisnoddsbandet måste jag ha för att den expanderpåse som finns inopererad vid höger bröstet, inte ska åka upp och ge mig en tutte typ på halsen… ;-)

På grund av sårvätskan efter operationen etc så är strålningsbehandlingen drygt en månad uppskjuten. Det ser ut som om jag får tillbringa både juni och juli med sjukhusbesök. Så kan det gå.

Igår försökte jag göra upp med hårtrubblet. Jag tappar tyvärr fortfarande hår där jag vill ha det (t ex ögonfransarna, buhu…) men växtligheten är skrämmande god på ställen där jag helst skulle vilja vara hårlös. Som under armarna och persikofjunet på kinderna. Därför köpte jag vaxlappar. Det har man ju hört om hur himla effektivt det ska vara. Men det kommer jag aldrig mer att göra om. Vaxet smälte, dröp och kladdade fast överallt! Ett tag kände jag mig som en fluga på ett flugpapper och blev inte av med skiten – varken varmt vatten, tvål, diskmedel eller aceton funkade. Precis som vaxkluttarna sitter också samtliga hårstrån fortfarande kvar. Morr!

Idag läser jag i DN att man befarar att låtsas-medicin säljs som generika (det billigare alternativet) på apoteken. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/falsk-medicin-riskerar-drabba-apotek) Sådan medicin är inte bara verkningslös för den som är sjuk och behöver fungerande medicin. För MC-ligor är den dessutom lönsammare att smuggla än knark! I USA och England har detta redan fått konsekvenser –sjuka människor hämtar ickeverksamma mediciner från apoteket. Vi kan räkna med samma läge här. Från att ha haft en av världens säkraste och mest seriösa läkemedelsöversyn, så är kontrollen nämligen inte längre så hård på läkemedelsimporten i Sverige.

Hur kan Sverige ha förvandlats från att ha varit ett ganska rättvist och mänskligt ställe, till att ha blivit ett sådant genuint korkat land? När det gäller medicin så började det med ”Kloka Listan” – en bok som myndigheterna sammanställde i syfte att minska läkemedelskostnaderna, genom att tvinga läkare att skriva ut det billigaste läkemedlet istället för det bästa.

Resultatet av detta borde inte vara svårt att lista ut, ens för politiker. Speciellt inte för de politiker som säger sig älska de fria marknadskrafterna! Svenska skattepengar och läkemedelssubventioner började rulla ner i piratpillertillverkarnas fickor. Och vad tjänar vi vanliga svenskar i längden på det? Piratpillertillverkare investerar aldrig sina vinster i att forska fram nya läkemedel. ”Kloka Listan” blev alltså starten för stölden av den seriöst forskande och utvecklande läkemedelsindustrins patent. Så självklart började dessa företag dra sig bort från Sverige.

Och eftersom även apoteken numera är avreglerade har varje apotekskedja fullt upp med att överleva genom att skaffa sig lojala kunder och sälja mer. För dem är det inte längre viktigast att kunna expediera alla slags recept – de vill hellre att du spenderar så mycket som möjligt hos dem! Därför ökar utbudet av hårspännen, sexleksaker och läppstift, medan det blir allt krångligare att försöka köpa riktiga ickegeneriska läkemedel. Ofta finns de inte ens i lager, utan måste beställas. Så nu är min fråga - vad har blivit bättre för DIG, när du är sjuk och behöver medicin, efter alla dessa förändringar?  

Har det blivit smidigare att skaffa läkemedel när du är sjuk? Nej. Kan vi vara säkrare på att få bra mediciner? Nej. Har utvecklingen förbättrat förutsättningarna för dem som jobbar med att ta fram ännu bättre läkemedel för dina krämpor? Nej!

Allt som har hänt är att det välfungerande systemet, som försåg Sverige med en av världens bästa och mest demokratiska sjukvård, har slagits sönder i de unkna 1900-talsideologernas namn. Som konsekvens har det blivit krångligare och dyrare för den som är sjuk att få bästa tänkbara medicinen. Vem tjänar i förlängningen på det? Att vissa inte har råd att medicinera sin sjukdom? Att vissa får icke-verksamma piratpiller? Det är varken humanistiskt eller samhällsekonomiskt.

Alltsammans är så dumt att jag återigen bara kan sammanfatta det hela i följande: Ge mig genast en hoper politiker att slå!

Läs nedanstående och fundera lite över vad innebörden egentligen betyder i praktiken för dig, som svensk skattebetalare och potentiell SL-resenär:

Regeringen riskerar en ny förlust i riksdagen då en majoritet i trafik- utskottet sannolikt kommer begära att underhållet av järnvägarna om möjligt ska samordnas av Trafikverket. Enligt trafikutskottets ordförande Anders Ygeman (S) är en grundorsak till tågförseningar att ansvaret för järnvägarna är splittrat då underhållet är uppdelat på för många aktörer. Men vice ordförande i utskottet, Jan-Evert Rådhström (M), tycker att det är galet "återsocialisera" järnvägsunderhållet.

Jag hittade den korta notisen bland TV4:s nyheter. Innehållet gör mig upprörd. Här har du alltså en människa som vill återfå ordning på den kapsejsade svenska tågen. Felens orsak beror på att underhållet är uppdelat på för många aktörer. Och då svarar den andra människan att man inte får ändra den saken! Uppenbarligen är hans lilla svartvita värld av 1900-talsideologier viktigare än att vi ska kunna lita på våra tåg!!!

Hjälp – vad är det här för sandlådepolitiker? Varför välja bort det som funkar bara för att det stör ens politiska världsbild? Snälla ni, kan man få slå politiker? Jag vill och måste snart få göra det!  

Igår blev jag ÄNTLIGEN av med dränageslangen och magpåsen. Härligt! Däremot fick jag en smärre chock när jag tog av mig plåstret som satt på min nysköljda venport. Se själv!



Ja, det ser baske mig ut som om blodet föreställer en svastika. Skickligt av mig att kunna blöda fram symboler, även om just den symbolen är mindre trevlig. Fast ganska passande för att komma ur kroppen på den som har cancer förstås…

Idag cyklade jag till KS för att besöka min bror på neurologen. Jag tog med jordgubbar och han verkar tack och lov mycket piggare nu, fastän han är fortfarande lite snurrig och sängliggande. Det är fullt förståeligt efter den tuffa operationen! Själv känner jag mig ohyggligt nöjd med att jag orkade trampa fram och tillbaka utan större ansträngning. Det gör väldigt ont i höger bröst när jag cyklar över trottoarkanter och dylikt, men annars gick det fint. Jag tänker tillbaka på hur jag nästan kollapsade av trötthet när jag försökte transportera mig samma sträcka för bara någon månad sedan. Härligt att vara piggare. Härligt att inte längre ha ont i alla leder! Däremot måste jag fortfarande ta morfinpiller för att kunna sova på nätterna.

Igår fick jag VIP-besök av den lilla lågstadie-illbattingen Matilda. Flickan ifråga vet exakt hur man charmar en adopterad låtsasmoster – jag fick en äkta gammal ungersk kommunistmedalj och en Plopp som hette Kram i krya på dig-present. Klockrent!

Matilda är dessutom härligt lillgammal. På min artighetsfråga om huruvida hon ville ha sig en kopp kaffe efter maten, svarade hon ”Nä tack, jag försöker faktiskt dra ner på det där.” Roligt, för jag kan slå mig i backen på att hon ALDRIG har druckit kaffe! Matilda är nämligen inte mycket för starka drycker. Faktum är att hon fortfarande föredrar ett glas vitt (dvs mjölk) framför läsk.

Däremot blev jag inte av med den rosa kängurupåsen igår. Den tas bort imorgon kl 9. Fortfarande värker vänstertutten så jag vaknar av smärtan. Och det ilar i vänster arm, vilket gör mig lite orolig, men det är tydligen en vanlig bieffekt av lymfkörtelsborttagning.

Pappa ligger hemma med feber och lillebror ligger på KS efter sin hjärnoperation. Stackars alla! När ska vår familj få bli frisk igen?   

Det känns ganska märkligt att vara hemma, trots att jag fortfarande har medicinsk utrustning hängandes på kroppen. Dränageslangen fastnar precis överallt där den hittar möjligheterna och den fula rosa tygkängurupåsen, som innehåller den uppsamlade dränerade sårvätskan, har en gammeldags knapp- och resårbandsupphängning som gärna vill trilla av så det rycker till i "anslutningen" så fort jag går på toa. Aj! Så nu ska jag strax åka iväg till KS och få dränaget borttaget. Fast jag undrar hur klokt det är, för det senaste dygnet har det runnit ut 2 deciliter orangefärgad sårvätska. Ska även få hjälp med att skölja ur venporten, så det inte blir problem, stopp eller inflammation i halsen/bröstet. Jag förvandlas mer och mer till en reservdelsmänniska, en slags cyborg, verkar det som. Jaja, läkarna bestämmer och jag lyder…

Idag vaknade jag upp med jätteont i vänster bröst och i vänsterarmen. Smärtan i armen hör säkert ihop med alla lymfkörtlar som opererades ut ur vänster armhåla. Ska fråga om det finns något sätt att minska ilningarna, när jag ändå är på sjukhuset idag.

En annan konstig grej: Jag har känsel i det bortopererade bröstet! Det kliar ofta i bröstvårtan som inte längre finns kvar på mig, utan istället förvaras i någon plastpåse för undersökning på KS . Likt förbannat känner jag tydligt att det kliar där i luften, där bröstvårtan brukade sitta. Det är en otroligt underlig känsla!!!

Annars är jag nervös för brorsans operation. Hoppas verkligen att den gick bra! Den borde vara klar när som helst nu. Kanske kan jag halta iväg till neurologen och kolla läget med egna ögon när jag är färdig med mina ärenden. Fast man får kanske inte besöka folk som opererats i hjärnan? Måste ju vara extra farligt att få in basilusker där.

Det är mycket tröttsamt med så mycket sjukdomar i familjen. Både jag, katten och brorsan också… Nu börjar väl oron ta ut sin rätt på föräldrarna, som efter att ha hälsat på för att ge mig middag igårkväll, förtvivlade kunde konstatera att deras bil blivit stulen. Ända tills de, efter att ha ringt och polisanmält saken, upptäckte att de bara hade parkerat bilen på ett annat ställe än de hade fått för sig. 100 poäng. Så härligt pinsamt virrigt! ;-)

Nej, nu är det bäst att jag sätter fart. Att försöka klä på sig så att plaggen maskerar en meter dränage-slang samt en rosa kängurupåse på magen lär kräva lite mer tid än vanligt. Och ska jag ha smecken? Håret har visserligen blivit cirka en centimeter och många blonda fjun har ersatts av ljusbrunt fjun, men jag tycker ändå att flinten lyser igenom på ett tråkigt sätt. Det blir nog smeck på...

Så var jag hemma igen efter att ha spenderat ett par dagar på KS. Operationen gjordes i torsdags. Jag var jätterädd, men det gick över efter ett par Stesolid plus sprutor och nedsövning och när jag vaknade upp igen var det klart. Jag hade turen att få ett eget rum över helgen, men annars får man ligga i en sal för fem personer, vilket verkligen är irriterande. Precis när man slumrat till ringer någons mobil, eller så kommer det en sjuksyster med medicin till någon, eller så händer någon annan störande sak. Och så är det precis dygnet runt, utom när det är besökstid för då är bullret mångdubbelt. Jag fattar inte hur sjukhuspolitiker tänker. Att få vila, sova och ha lugn och ro omkring sig är ju en av de viktigaste förutsättningarna för läkningsprocessen! De flesta av sköterskorna var jättesnälla, men man kan bli tokig på medpatienter som pratar så högt med sin släkting i Gnesta att de inte skulle behöva någon mobiltelefon. Och på folk som kräks när man äter och hostar oavbrutet när man försöker sova.

Att vakna upp utan ena tutten och med den andra förminskad var precis så skrämmande som jag hade misstänkt. Jag känner mig stympad. Återigen gör kroppen ont och det är ju trist när jag precis hade börjat njuta av att inte känna mig som en 200-åring efter cytostatikan. Jaja, det är bara att ta en dag i taget tills jag blir smärtfri igen.

Det bästa på sjukhuset var att få vila i eget rum. Att kunna läsa och sova så mycket jag ville, utan att ens behöva laga mat, det var toppen. Det var faktiskt så skönt att jag inte ens tittade på TV. Jag ville inte missa en sekund av lugnet.

Kirurgen sa att det hade gått bra att plocka bort tumörerna, men att de verkade ha växt i rekordfart och blivit inflammerade efter att sista cellgiftsbehandlingen klingat av för ett par veckor sedan. Otäckt! Det tar ca 3 veckor innan labbet har analyserat vad det är för slags elak cancer jag drabbats av. Det känns nervöst att vänta på det beskedet.

Samtidigt som jag låg på sjukhuset togs min bror också in pga ett cavernom. Det innebär att blodkärlen har trasslat ihop sig i hjärnan och blivit sköra. Så han opereras imorgon. Och nu känns det faktiskt som om det räcker med elände i min familj!

Ska man å andra sidan till varje pris försöka vara tokpositiv, så har katten Linus tillfrisknat. Och vad gäller mina tuttar så är det ju intressant att kunna se sin mage uppifrån för första gången på 35 år.    


Sista titten på tutten... Kirurgen klottrade på mig, som om jag vore en busskur i Bålsta.

Jag får ingenting skrivet här längre. Jag är för rädd och nervös inför operationen på torsdag. Det känns hemskt. Dels för att jag blir av med brösten. Men mest för att ingreppet är stort. Jag är också orolig för vad som händer sedan med sjukdomen. Som sagt – svårt att blogga när tankarna snurrar som knott i skallen… Återkommer när det har sansat sig. Må gott, njut av våren och ha det bra så länge!