Franslöst franskt frosseri
Nu har precis alla mina långa gamla fina ögonfransar trillat av. Men det gör ingenting, för efter att ha kliat något alldeles ohyggligt så ser jag att det är fullt av nya ögonfransar på väg ut! Hoppfullt. Jag ser fram emot att kunna måla dem, så att det syns att jag vaknat och slagit upp ögonen på mornarna. Fast det dröjer nog ett tag. De nya fransarna är bara 3-4 mm långa än så länge. Jag har dock redan köpt en ny mascara för att fira att ögonen är på väg att bli återställda efter cellgiftskurerna.
Eftermiddagen blev oplanerat trevlig. Jag skulle ut och promenera med en god vän, men det var för kallt, så vi åt middag på Le Rouge i Gamla Stan istället. Det var såklart inte alls lika nyttigt som en promenad, men bra mycket mer njutbart! Lokalen ser ut som en korsning av en fransk krog och en 1800-talsbordell. Brödet finns i små söta bruna pappåsar på bordet och man kan beställa riktigt goda rödtjut per glas. Jag drack en toppen-Ripasso och åt lamm med vitlökssky och pommefrittes. Mmm… Jag har inte haft någon aptit på ett par dagar, men det tog jag igen idag. Jag åt så jag fick knäppa upp byxknappen. Jätteskönt att få känna sig som en helt vanlig ompysslad och frosseriglad kroggäst istället för att vackla omkring och bara tänka på cancer!
Annars är jag sömnig, så innihelsprätta. Jag sov till efter lunch idag, trots att jag gick och la mig tidigt igår kväll. Kanske hör det ihop med att jag äntligen börjat slappna av efter att ha stressats av ett halvårs cellgiftskurer med bröstoperationen som final? Eller kan det bero på morfintabletterna jag fortfarande måste ta för att kunna sova på nätterna pga tuttont?
Stygnen på det högra amputerade bröstet har läkt bra, men fortfarande samlas en massa sårvätska på sidan av tutten, så det gör ont och spänner i skinnet. Det vänstra, förminskade bröstet är estetiskt mer likt ett bröst, men stygnen har inte läkt så bra på undersidan, så det rinner ut gul illaluktande vätska. Jag ska enligt bröstsköterskan försöka ”lufta det”, vilket betyder att jag ska vara naken, eller ha stora och icke åtsittande tröjor på mig.
Den enda krämpan som verkligen stör mig BIG TIME är dock något som kallas lymfsträng. Har väl redan nämnt det, men det är så eländigt så det förtjänar en repris som förklaring: Det känns alltså som om en alldeles för kort gummisnodd av intensiv smärta går från vänster armhåla och ut genom armen till handleden. Bara jag snuddar vid skinnet över denna sträng så gör det vansinnigt ont. Det spänner, ilar och är extremt ömt. Kunde jag trolla så skulle det vara borta, typ redan igår.
Lymfsträng. Tänk att ens behöva lära sig ett sådant ord. Som bogvisir, antiviral eller röklucka. Ord man inte bryr sig om förrän man måste. Som vi säger i krisbranschen.
Ville bara säga gonatt och så! Våra dygn tycks gå om varann. Jag vaknar med prins Allan vid fem men behöver lite tid för mig själv såhär på natten ibland trots att jag måste sova, då lyssnar jag på sorgliga låtar och tänker. Nästa morgon känns allt bättre! Hörs då?
Härligt att du njuter av god mat och vin. Är övertygad om att förmågan att hitta guldkornen i vardagen (som ögonfransarna - snart fladdrar de i vinden igen!) hjälper dig att må mycket bättre snart. Kram!
