lenan

Jag har inte skrivit något på ett par dagar. Har varit för sorgsen och jag vill inte skriva något som kan oroa eller deppa ner någon i onödan.

Kanske hänger humöret ihop med behandlingen, som gör mig så trött att det blir ett dagsprojekt att gå ett par kvarter till affären. Eller snarare, att orka släpa hem mig själv med påsarna, det känns som en olympisk bedrift.

Ibland tänker jag tillbaka på mitt liv och det känns bara som en räcka av präktiga nitlotter. Inget blev som jag trott eller hoppats. Speciellt inte det här med kärleken och mitt eget skapande. Tankarna ger mig panik, jag blir förtvivlad och börjar grina när jag tänker tillbaka. Det blev så fel och dåligt, fastän jag kämpade så otroligt hårt för att åstadkomma motsatsen. Det känns sorgligt. Fast kanske är det jag som överskattar livet? Kanske har det aldrig någon större mening för någon? Kanske är varje liv i grunden lika surrealistiskt menlöst som t ex valsång?  ”Huuu-uuit?” Ett komiskt, vilset och obesvarat tutande i natten…

Det enda jag har haft tur med är vänner. Jag känner lyckligtvis många väldigt trevliga, spännande och genuint vänliga människor. Idag gick jag en snigelpromenad med en av dem. Ann. Det var härligt att komma ut ur deppkokongen och gå ut i snöblasket. Vi gick från Hötorget till Gamla Stan, där vi drack färskt mintte på ett kondis. Min sko läckte. Det var bra, för det tvingade mig att tänka på annat än sorgliga saker. Konstigt att jag är så tankspridd trots att jag tänker så mycket hela tiden. Men det är jag. För några veckor sedan hittade jag t ex en pizzasallad i handväskan. Där måste den ha legat i en åtta eller nio dagar. Skumt.

För övrigt har tre små ögonfransar börjat växa fram på vänster ögonlock. Det är bra, för den här ansiktsobehårade Tjernobyl-looken skrämmer folk.  Jag testade olika kepsar i en affär idag, så jag kan fortsätta gömma min flint när jag går ut, men jag ser ut som Povel Ramel i allt. Ingen idé att köpa en ny keps som gör mig lika ful som den jag redan har.