Puh…

Så var jag hemma igen efter att ha spenderat ett par dagar på KS. Operationen gjordes i torsdags. Jag var jätterädd, men det gick över efter ett par Stesolid plus sprutor och nedsövning och när jag vaknade upp igen var det klart. Jag hade turen att få ett eget rum över helgen, men annars får man ligga i en sal för fem personer, vilket verkligen är irriterande. Precis när man slumrat till ringer någons mobil, eller så kommer det en sjuksyster med medicin till någon, eller så händer någon annan störande sak. Och så är det precis dygnet runt, utom när det är besökstid för då är bullret mångdubbelt. Jag fattar inte hur sjukhuspolitiker tänker. Att få vila, sova och ha lugn och ro omkring sig är ju en av de viktigaste förutsättningarna för läkningsprocessen! De flesta av sköterskorna var jättesnälla, men man kan bli tokig på medpatienter som pratar så högt med sin släkting i Gnesta att de inte skulle behöva någon mobiltelefon. Och på folk som kräks när man äter och hostar oavbrutet när man försöker sova.

Att vakna upp utan ena tutten och med den andra förminskad var precis så skrämmande som jag hade misstänkt. Jag känner mig stympad. Återigen gör kroppen ont och det är ju trist när jag precis hade börjat njuta av att inte känna mig som en 200-åring efter cytostatikan. Jaja, det är bara att ta en dag i taget tills jag blir smärtfri igen.

Det bästa på sjukhuset var att få vila i eget rum. Att kunna läsa och sova så mycket jag ville, utan att ens behöva laga mat, det var toppen. Det var faktiskt så skönt att jag inte ens tittade på TV. Jag ville inte missa en sekund av lugnet.

Kirurgen sa att det hade gått bra att plocka bort tumörerna, men att de verkade ha växt i rekordfart och blivit inflammerade efter att sista cellgiftsbehandlingen klingat av för ett par veckor sedan. Otäckt! Det tar ca 3 veckor innan labbet har analyserat vad det är för slags elak cancer jag drabbats av. Det känns nervöst att vänta på det beskedet.

Samtidigt som jag låg på sjukhuset togs min bror också in pga ett cavernom. Det innebär att blodkärlen har trasslat ihop sig i hjärnan och blivit sköra. Så han opereras imorgon. Och nu känns det faktiskt som om det räcker med elände i min familj!

Ska man å andra sidan till varje pris försöka vara tokpositiv, så har katten Linus tillfrisknat. Och vad gäller mina tuttar så är det ju intressant att kunna se sin mage uppifrån för första gången på 35 år.    


Sista titten på tutten... Kirurgen klottrade på mig, som om jag vore en busskur i Bålsta.


Kommentarer
Postat av: anette

Hej1

kul att höra att du är "på fötter"!!

Välkommen till klubben med Mindre bröst!Kan ha sina fördelar ibland!!

Kram

Anette

2012-05-15 @ 20:57:35
Postat av: Espen Bekkebråten

Säg efter mig:

Tuttekasse (med djup röst)

Tuttekasse (med ljus röst)

Samma lika :-)



/Espen :-)

2012-05-16 @ 00:51:31
Postat av: lindus

du är extremt stark som genomlidit dessa månader och gjort den här tuttuppoffringen - en klapp på axeln till dig själv lena! jag önskar dig (å nils) en smärtfri återhämtning, kram

2012-05-16 @ 08:12:51
URL: http://lenan.blogg.se/2012/may/puh.html
Postat av: Charlotte

Välkommen hem Lena! Vad skönt att allt gått bra. Ja är det inte märkligt att man trycker ihop massa okända sjuka människor i ett rum? När man som mest behöver vara själv. Men nu med nya KS så tror jag planen är enkelsalar, men som straff (till folket) så minskar de på 500 vårdplatser, dom räknar väl med att folk hinner dö i vårdkön. Vad vet ja, då sparar man ju in en slant. Tänk alla gamla som väntar på ny höftled. Agda 97 lär inte hinna se nya enkelsalen på kS. Men dom räknar kanske att SÖS ska ta dom andra 500 patienterna, för dom har ju så lite att göra....nogom det, Iallafall är jag väldigt glad att op gått bra o att du sluppit ut från sjukhuset och har fått komma hem. Skönt att dom elaka brösttumörerna är borttagna! Puh! Vila nu riktigt ordentligt. Stor varm kram Charlotte

2012-05-16 @ 08:23:58
Postat av: faderskapet & mamsingen

Efter att sista veckan varje dag besökt våra krassliga medelålders barn, båda inlagda på olika avdelningar på das Karolinska Krankenhaus, sitter jag hemma och snörvlar i mitt livs värsta förkylning. Aaaachoooo. Jag tål nog inte bacillernas mångfald på deras hemmaplan tillsammans med björk-, ek- och maskrospollen runt bostaden. Hjälp! Lägg in mig på nån sorts aaachoavdelning, snälla. Bacillerna biter dock inte på makan. Kvinnor kan. Inte nysa.

2012-05-16 @ 08:50:39
Postat av: Karin

Go Lena! Din förmåga att alltid se något positivt (magen uppifrån!) är så otroligt värdefull - för ditt eget tillfrisknande förstås, men också för oss som läser det. Varje gång jag läser om din hemska, tuffa tillvaro får du också med något som får mig att skratta mitt i eländet. Det är underbart. Du är underbar. Kram!

2012-05-16 @ 10:35:57
Postat av: Nina

Vad skönt att höra att du kommit hem. Home sweet home känns alltid mer friskt och vänligt än sjukhusmiljön. Håller tummarna för ett snabbt tillfrisknande av både dig och din bror, det var verkligen satans elände med er lilla familj! För övrigt tycker jag din BH var väldigt snygg och kan trösta dig med att det finns såna för lite mindre tuttar också. Kry och kram, vi hörs

2012-05-16 @ 11:09:43
Postat av: Lena

Tack för alla snälla meddelanden! Charlotte: Angående nya KS - jag håller med. Visst är det bra att få eget rum, men om de flesta som skulle behöva det bara skickas hem med en Alvedon på grund av platsbrist, så är det ju liksom ingen förbättring. Som singelpingla tycker jag att det trots slamrig sal var guld värt att vara inlagd på sjukhuset, eftersom jag kunde koppla av totalt när jag visste att jag fick mat, medicin och övervakning. Hemma får jag ju göra allt själv, vilket leder till att ingenting blir gjort när jag är väldigt sjuk. Det är ju inte vettigt...

2012-05-17 @ 13:51:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0