lenan

Livet känns lite tungt just nu. Kanske för att jag, ända sedan jag fick cancerbeskedet i början av december, har trott att jag lagom till sommaren skulle ha skakat av mig alla sjukdomstråkigheter och fortsatt livet som en pånyttfödd fågel Fenix. Men så blev det dessvärre inte. Jag har ont i operationssåren, måste tömmas på sårvätska två gånger i veckan, det ilar av smärta i hela vänsterarmen pga de lymfkörtlar som tagits ut och allt är allmänt motigt...

Så för att skingra tankarna hälsade jag på några vänner som bland mycket annat bra, även har en otroligt charmig katt. Den är så mänsklig och har en miljard lustiga ansiktsutryck.  Se själv!




Jaha? Och med vilken rätt stör ni eders högvördigt mediterande sfinxkatt?




Jag blir faktiskt ganska irriterad. Sluta glo tack!




Men vänta lite, är det där du har i handen möjligen en räka?!?




Men kom tillbaka lilla mänskan! Titta vilken söt kickemick jag är. Hit med räkan nu!


Annars tänker jag mycket på tillståndet i dagens Sverige. Först var det prinsessdop som dominerade media någon vecka och nu händer samma sak med Loreen och schlagerfestivalen.  En sådan ensidig typ av nyhetsrapportering skrämmer skiten ur mig, för man missar ju allt annat, sannolikt också mycket viktigare, som händer. Jag tror faktiskt att det hänger samman med att majoriteten av all nyhetsbevakning har samma politiska utgångspunkt. Och varför skulle den politiska färgen spela någon roll?  Ja, det är ju inte konstigare än om du och din absolut högsta chef skulle berätta om senaste året på jobbet – ni skulle berätta två helt olika historier, med helt olika fokus på vad som är viktigt. Så av den anledningen borde det finnas fler tidningar och TV-program som utgår ifrån hur vanliga människor har det och skiter helt i alla överklassperspektiv. Men mediamässigt är Sverige tyvärr en enögd diktatur, enligt samma principer som Berlusconi och Murdoch. Trist. Hur länge ska vi orka bli så lurade?

Tuttarna bråkar med mig. Till vänster ser du den förminskade. Den är en halv liter mindre än den var innan operationen, men läker sakta och sköter sig fint. Tack för det!

Till höger satt däremot jättetumören och nu rinner det sårvätska utåt sidan, så det blir en knöl som gör ont. Har redan tömt den på 1,6 dl häromdagen och på fredag är det dags igen. Usch. Planen är att skinnet ska spännas ut så att ett konstgjort bröst ska kunna göras där istället. Det är en jättefin plan, fast just nu gör det så jäkla ont att jag inte kan leva utan Alvedon och knappast sova utan morfin. Det fåniga gummisnoddsbandet måste jag ha för att den expanderpåse som finns inopererad vid höger bröstet, inte ska åka upp och ge mig en tutte typ på halsen… ;-)

På grund av sårvätskan efter operationen etc så är strålningsbehandlingen drygt en månad uppskjuten. Det ser ut som om jag får tillbringa både juni och juli med sjukhusbesök. Så kan det gå.

Igår försökte jag göra upp med hårtrubblet. Jag tappar tyvärr fortfarande hår där jag vill ha det (t ex ögonfransarna, buhu…) men växtligheten är skrämmande god på ställen där jag helst skulle vilja vara hårlös. Som under armarna och persikofjunet på kinderna. Därför köpte jag vaxlappar. Det har man ju hört om hur himla effektivt det ska vara. Men det kommer jag aldrig mer att göra om. Vaxet smälte, dröp och kladdade fast överallt! Ett tag kände jag mig som en fluga på ett flugpapper och blev inte av med skiten – varken varmt vatten, tvål, diskmedel eller aceton funkade. Precis som vaxkluttarna sitter också samtliga hårstrån fortfarande kvar. Morr!

Idag läser jag i DN att man befarar att låtsas-medicin säljs som generika (det billigare alternativet) på apoteken. (http://www.dn.se/nyheter/sverige/falsk-medicin-riskerar-drabba-apotek) Sådan medicin är inte bara verkningslös för den som är sjuk och behöver fungerande medicin. För MC-ligor är den dessutom lönsammare att smuggla än knark! I USA och England har detta redan fått konsekvenser –sjuka människor hämtar ickeverksamma mediciner från apoteket. Vi kan räkna med samma läge här. Från att ha haft en av världens säkraste och mest seriösa läkemedelsöversyn, så är kontrollen nämligen inte längre så hård på läkemedelsimporten i Sverige.

Hur kan Sverige ha förvandlats från att ha varit ett ganska rättvist och mänskligt ställe, till att ha blivit ett sådant genuint korkat land? När det gäller medicin så började det med ”Kloka Listan” – en bok som myndigheterna sammanställde i syfte att minska läkemedelskostnaderna, genom att tvinga läkare att skriva ut det billigaste läkemedlet istället för det bästa.

Resultatet av detta borde inte vara svårt att lista ut, ens för politiker. Speciellt inte för de politiker som säger sig älska de fria marknadskrafterna! Svenska skattepengar och läkemedelssubventioner började rulla ner i piratpillertillverkarnas fickor. Och vad tjänar vi vanliga svenskar i längden på det? Piratpillertillverkare investerar aldrig sina vinster i att forska fram nya läkemedel. ”Kloka Listan” blev alltså starten för stölden av den seriöst forskande och utvecklande läkemedelsindustrins patent. Så självklart började dessa företag dra sig bort från Sverige.

Och eftersom även apoteken numera är avreglerade har varje apotekskedja fullt upp med att överleva genom att skaffa sig lojala kunder och sälja mer. För dem är det inte längre viktigast att kunna expediera alla slags recept – de vill hellre att du spenderar så mycket som möjligt hos dem! Därför ökar utbudet av hårspännen, sexleksaker och läppstift, medan det blir allt krångligare att försöka köpa riktiga ickegeneriska läkemedel. Ofta finns de inte ens i lager, utan måste beställas. Så nu är min fråga - vad har blivit bättre för DIG, när du är sjuk och behöver medicin, efter alla dessa förändringar?  

Har det blivit smidigare att skaffa läkemedel när du är sjuk? Nej. Kan vi vara säkrare på att få bra mediciner? Nej. Har utvecklingen förbättrat förutsättningarna för dem som jobbar med att ta fram ännu bättre läkemedel för dina krämpor? Nej!

Allt som har hänt är att det välfungerande systemet, som försåg Sverige med en av världens bästa och mest demokratiska sjukvård, har slagits sönder i de unkna 1900-talsideologernas namn. Som konsekvens har det blivit krångligare och dyrare för den som är sjuk att få bästa tänkbara medicinen. Vem tjänar i förlängningen på det? Att vissa inte har råd att medicinera sin sjukdom? Att vissa får icke-verksamma piratpiller? Det är varken humanistiskt eller samhällsekonomiskt.

Alltsammans är så dumt att jag återigen bara kan sammanfatta det hela i följande: Ge mig genast en hoper politiker att slå!

Läs nedanstående och fundera lite över vad innebörden egentligen betyder i praktiken för dig, som svensk skattebetalare och potentiell SL-resenär:

Regeringen riskerar en ny förlust i riksdagen då en majoritet i trafik- utskottet sannolikt kommer begära att underhållet av järnvägarna om möjligt ska samordnas av Trafikverket. Enligt trafikutskottets ordförande Anders Ygeman (S) är en grundorsak till tågförseningar att ansvaret för järnvägarna är splittrat då underhållet är uppdelat på för många aktörer. Men vice ordförande i utskottet, Jan-Evert Rådhström (M), tycker att det är galet "återsocialisera" järnvägsunderhållet.

Jag hittade den korta notisen bland TV4:s nyheter. Innehållet gör mig upprörd. Här har du alltså en människa som vill återfå ordning på den kapsejsade svenska tågen. Felens orsak beror på att underhållet är uppdelat på för många aktörer. Och då svarar den andra människan att man inte får ändra den saken! Uppenbarligen är hans lilla svartvita värld av 1900-talsideologier viktigare än att vi ska kunna lita på våra tåg!!!

Hjälp – vad är det här för sandlådepolitiker? Varför välja bort det som funkar bara för att det stör ens politiska världsbild? Snälla ni, kan man få slå politiker? Jag vill och måste snart få göra det!  

Igår blev jag ÄNTLIGEN av med dränageslangen och magpåsen. Härligt! Däremot fick jag en smärre chock när jag tog av mig plåstret som satt på min nysköljda venport. Se själv!



Ja, det ser baske mig ut som om blodet föreställer en svastika. Skickligt av mig att kunna blöda fram symboler, även om just den symbolen är mindre trevlig. Fast ganska passande för att komma ur kroppen på den som har cancer förstås…

Idag cyklade jag till KS för att besöka min bror på neurologen. Jag tog med jordgubbar och han verkar tack och lov mycket piggare nu, fastän han är fortfarande lite snurrig och sängliggande. Det är fullt förståeligt efter den tuffa operationen! Själv känner jag mig ohyggligt nöjd med att jag orkade trampa fram och tillbaka utan större ansträngning. Det gör väldigt ont i höger bröst när jag cyklar över trottoarkanter och dylikt, men annars gick det fint. Jag tänker tillbaka på hur jag nästan kollapsade av trötthet när jag försökte transportera mig samma sträcka för bara någon månad sedan. Härligt att vara piggare. Härligt att inte längre ha ont i alla leder! Däremot måste jag fortfarande ta morfinpiller för att kunna sova på nätterna.

Igår fick jag VIP-besök av den lilla lågstadie-illbattingen Matilda. Flickan ifråga vet exakt hur man charmar en adopterad låtsasmoster – jag fick en äkta gammal ungersk kommunistmedalj och en Plopp som hette Kram i krya på dig-present. Klockrent!

Matilda är dessutom härligt lillgammal. På min artighetsfråga om huruvida hon ville ha sig en kopp kaffe efter maten, svarade hon ”Nä tack, jag försöker faktiskt dra ner på det där.” Roligt, för jag kan slå mig i backen på att hon ALDRIG har druckit kaffe! Matilda är nämligen inte mycket för starka drycker. Faktum är att hon fortfarande föredrar ett glas vitt (dvs mjölk) framför läsk.

Däremot blev jag inte av med den rosa kängurupåsen igår. Den tas bort imorgon kl 9. Fortfarande värker vänstertutten så jag vaknar av smärtan. Och det ilar i vänster arm, vilket gör mig lite orolig, men det är tydligen en vanlig bieffekt av lymfkörtelsborttagning.

Pappa ligger hemma med feber och lillebror ligger på KS efter sin hjärnoperation. Stackars alla! När ska vår familj få bli frisk igen?   

Det känns ganska märkligt att vara hemma, trots att jag fortfarande har medicinsk utrustning hängandes på kroppen. Dränageslangen fastnar precis överallt där den hittar möjligheterna och den fula rosa tygkängurupåsen, som innehåller den uppsamlade dränerade sårvätskan, har en gammeldags knapp- och resårbandsupphängning som gärna vill trilla av så det rycker till i "anslutningen" så fort jag går på toa. Aj! Så nu ska jag strax åka iväg till KS och få dränaget borttaget. Fast jag undrar hur klokt det är, för det senaste dygnet har det runnit ut 2 deciliter orangefärgad sårvätska. Ska även få hjälp med att skölja ur venporten, så det inte blir problem, stopp eller inflammation i halsen/bröstet. Jag förvandlas mer och mer till en reservdelsmänniska, en slags cyborg, verkar det som. Jaja, läkarna bestämmer och jag lyder…

Idag vaknade jag upp med jätteont i vänster bröst och i vänsterarmen. Smärtan i armen hör säkert ihop med alla lymfkörtlar som opererades ut ur vänster armhåla. Ska fråga om det finns något sätt att minska ilningarna, när jag ändå är på sjukhuset idag.

En annan konstig grej: Jag har känsel i det bortopererade bröstet! Det kliar ofta i bröstvårtan som inte längre finns kvar på mig, utan istället förvaras i någon plastpåse för undersökning på KS . Likt förbannat känner jag tydligt att det kliar där i luften, där bröstvårtan brukade sitta. Det är en otroligt underlig känsla!!!

Annars är jag nervös för brorsans operation. Hoppas verkligen att den gick bra! Den borde vara klar när som helst nu. Kanske kan jag halta iväg till neurologen och kolla läget med egna ögon när jag är färdig med mina ärenden. Fast man får kanske inte besöka folk som opererats i hjärnan? Måste ju vara extra farligt att få in basilusker där.

Det är mycket tröttsamt med så mycket sjukdomar i familjen. Både jag, katten och brorsan också… Nu börjar väl oron ta ut sin rätt på föräldrarna, som efter att ha hälsat på för att ge mig middag igårkväll, förtvivlade kunde konstatera att deras bil blivit stulen. Ända tills de, efter att ha ringt och polisanmält saken, upptäckte att de bara hade parkerat bilen på ett annat ställe än de hade fått för sig. 100 poäng. Så härligt pinsamt virrigt! ;-)

Nej, nu är det bäst att jag sätter fart. Att försöka klä på sig så att plaggen maskerar en meter dränage-slang samt en rosa kängurupåse på magen lär kräva lite mer tid än vanligt. Och ska jag ha smecken? Håret har visserligen blivit cirka en centimeter och många blonda fjun har ersatts av ljusbrunt fjun, men jag tycker ändå att flinten lyser igenom på ett tråkigt sätt. Det blir nog smeck på...

Så var jag hemma igen efter att ha spenderat ett par dagar på KS. Operationen gjordes i torsdags. Jag var jätterädd, men det gick över efter ett par Stesolid plus sprutor och nedsövning och när jag vaknade upp igen var det klart. Jag hade turen att få ett eget rum över helgen, men annars får man ligga i en sal för fem personer, vilket verkligen är irriterande. Precis när man slumrat till ringer någons mobil, eller så kommer det en sjuksyster med medicin till någon, eller så händer någon annan störande sak. Och så är det precis dygnet runt, utom när det är besökstid för då är bullret mångdubbelt. Jag fattar inte hur sjukhuspolitiker tänker. Att få vila, sova och ha lugn och ro omkring sig är ju en av de viktigaste förutsättningarna för läkningsprocessen! De flesta av sköterskorna var jättesnälla, men man kan bli tokig på medpatienter som pratar så högt med sin släkting i Gnesta att de inte skulle behöva någon mobiltelefon. Och på folk som kräks när man äter och hostar oavbrutet när man försöker sova.

Att vakna upp utan ena tutten och med den andra förminskad var precis så skrämmande som jag hade misstänkt. Jag känner mig stympad. Återigen gör kroppen ont och det är ju trist när jag precis hade börjat njuta av att inte känna mig som en 200-åring efter cytostatikan. Jaja, det är bara att ta en dag i taget tills jag blir smärtfri igen.

Det bästa på sjukhuset var att få vila i eget rum. Att kunna läsa och sova så mycket jag ville, utan att ens behöva laga mat, det var toppen. Det var faktiskt så skönt att jag inte ens tittade på TV. Jag ville inte missa en sekund av lugnet.

Kirurgen sa att det hade gått bra att plocka bort tumörerna, men att de verkade ha växt i rekordfart och blivit inflammerade efter att sista cellgiftsbehandlingen klingat av för ett par veckor sedan. Otäckt! Det tar ca 3 veckor innan labbet har analyserat vad det är för slags elak cancer jag drabbats av. Det känns nervöst att vänta på det beskedet.

Samtidigt som jag låg på sjukhuset togs min bror också in pga ett cavernom. Det innebär att blodkärlen har trasslat ihop sig i hjärnan och blivit sköra. Så han opereras imorgon. Och nu känns det faktiskt som om det räcker med elände i min familj!

Ska man å andra sidan till varje pris försöka vara tokpositiv, så har katten Linus tillfrisknat. Och vad gäller mina tuttar så är det ju intressant att kunna se sin mage uppifrån för första gången på 35 år.    


Sista titten på tutten... Kirurgen klottrade på mig, som om jag vore en busskur i Bålsta.

Jag får ingenting skrivet här längre. Jag är för rädd och nervös inför operationen på torsdag. Det känns hemskt. Dels för att jag blir av med brösten. Men mest för att ingreppet är stort. Jag är också orolig för vad som händer sedan med sjukdomen. Som sagt – svårt att blogga när tankarna snurrar som knott i skallen… Återkommer när det har sansat sig. Må gott, njut av våren och ha det bra så länge!

Det var en muggigt regnig dag idag och föräldrarnas katt Linus är dessutom krasslig. Han måste ha klöst tidningsbudet inatt, eller stångat bilar och fått sig en rejäl smäll, för nu haltar den lilla stackaren omkring som en gammal sjörövare utan att kunna stödja på höger bakben. Det finns inget sår och inget verkar vara brutet, men Linus mår inte riktigt bra och måste nog till doktorn imorgon tyvärr.

 

Det är väldigt deppigt. Så för att liva upp oss skjutsade jag in föräldrarna till Kungsan för att titta på ett av de vackraste Stockholmsfenomen jag vet. Nämligen de japanska körsbärsträden, precis när deras knoppar exploderar i blomning. Att titta upp under trädgrenarna och se driljarders blommor på varje gren, är som att vara omgiven av ett rosa moln av ofattbart magisk skönhet. 



Finns det något finare? Ja, det ska möjligtvis vara Berns kak- och bakelsebuffet då, vid vilken vi avslutade vår promenad. (Man måste ju vara rädd om sina trivselkilon…) Bryllépudding, chokladmousse, hallongrotta, chokladtårta, vispgrädde… Häääärligt. Kom in i munnen små kakelser!

Som grädde på moset råkade jag tyvärr göra bort oss. Big time. Pappa var nyfiken på hur det ser ut inne i Jacobskyrkan, så jag tog täten, men blev stoppad i dörren av någon förbaskad dam som sa att det tyvärr var stängt för turister. Vi är inga turister, sa jag otåligt och rundade irriterat fru Stockholms-stropp, så vi kunde slå oss ner i bänkarna. Bara för att upptäcka att den ceremoni som pågick var en begravning! Hurr. Pinsamt. Bara att smita ut igen. Hehehehe. Typiskt mig på nåt vis... ;-)         

Jag gick till affären, fram och tillbaka typ tio kvarter, utan att stanna en enda gång för att hämta andan. Inte ens när jag bar matkassarna. Fantastiskt. Känner mig nästan som en olympisk atlet! Det är första gången sedan i december som jag nästan kan promenera i den fart och kläm som jag brukar föredra när jag är frisk. Ingenting gjorde särskilt ont någonstans. Toppen! Det känns skönt och hoppfullt. Jag har fortfarande lite mjölksyrekänsla i vader och lår som stör mig när jag promenerar, men att i alla fall ha själva ”flåset” tillbaka är jätteskönt! Jag har verkligen saknat friheten i att kunna röra mig som jag vill. Det är hemskt att jämt känna sig som en flåsande, orkeslös och fetrumpad Buddha, så jag hoppas den här förbättringen är permanent. Jag gillar att ha orken att kunna knalla omkring och svirra runt precis som jag vill.

Och nu är det bestämt. Under andra veckan i maj ska jag operera bort tumören. Jag blev uppringd av kirurg och onkolog nu på morgonen. Bra samtal. Plötsligt känns det väldigt klokt, tryggt och bra att gå igenom allt det här jobbiga. Jag litar på den nya kirurg jag nu har fått. Och den plastikkirurg som också ska hjälpa till, ska jag få träffa innan operationen, så det känns också bra. Det ska bli skönt att äntligen bli av med den här läbbiga stora brösttumören. Dessutom ska 10-15 sjuka lymfkörtlar tas bort. Hoppas jag kan behålla den här positiva magkänslan ända fram till, och varför inte också efter, operationen. För plötsligt känns det konstigt nog hoppfullt, som om allting faktiskt kan bli bättre för mig! Peppar-peppar…     

Det var kanske bra att grina några liter, som jag gjorde igår? Idag känns allting faktiskt lite lättare. Lite mer Dr Alban, alltså stabilt. Jag somnade till och med utan sömnpiller i natt. Det är bra. Sömnen blir djupare och jag känner mig mer utvilad när jag somnat naturligt.

Idag tänker jag annars på den nya centerledaren som vill ha billtullar i fler städer. Så komiskt! Centern som alltid pratat om att hela Sverige ska leva, om att decentraliseringen av jobb och innevånare måste öka och om att landsbygdens avfolkning måste stoppas. Och så vill de ha biltullar i fler städer än Stockholm – moahahahahaha!

Fattar de inte att folk nätt och jämnt står ut med biltullar till Stockholm, därför att det som landets huvudstad erbjuder det största utbudet av nöjen, arbetsplatser och shopping. Men varför i hela friden skulle man vilja betala ett enda spänn för att åka in i Downtown Flen, Sorsele City eller Landskrona innerstad? Biltullar till de flesta andra svenska städer skulle verkligen ta kål på både städerna och affärsidkarna samt slutgiltigt avliva intresset för alla under 70 år att bo på landsorten.

Ur vilken sopcontainer har Centerpartiet recyklat denna alternativa ”tänkare”? Med sådana ledare behöver det fd bondepartiet knappast anstränga sig inför valet 2014, för då har de ändå varken medlemmar eller väljare. Centern är sin egen största fiende.

Mitt fjunhår växer som tusan nu, men det är så vitgrått att jag ändå ser flintis ut. Undrar om man bör raka av det för att få riktigt hår istället för mjuka fjun?

Nä, nu måste jag knata iväg och proviantera. Slut på ost, mjölk och det mesta…

Det blev Calzone till middag efter en emotionellt uppslitande dag på sjukhuset. Jag klarade av fyra besök. Träffade kirurgen, anestesiläkaren, kuratorn och en sjuksyster på avdelningen, där jag kommer att ligga i fem dagar efter operationen. Jag vill vara stark och klara det här, men det blev en himla massa tårar ändå. Tror jag snöt slut på två paket näsdukar.

Det känns hemskt att ta bort bröstet. Och det kommer inte att bli sådär fint som när folk plastikopererar sig. Läkarna kan nämligen inte spara så mycket av huden, eftersom tumören var så stor, så det blir att försöka lappa ihop ett litet konstgjort bröst av det skinn som blir kvar. Huden ska töjas ut gradvis, men det konstgjorda bröstet blir ändå bara hälften av min nuvarande storlek. Och så måste det friska bröstet förminskas för att bli symetriskt med det konstgjorda. Äckligt, sorgligt, hemskt.

Jag har ingen ångest för att få mindre bröst – det är inte där skon klämmer. (Tvärtom kan jag tänka mig att det finns fördelar, som t ex att man kanske kommer i flera slags kläder i sin korrekta storlek. Hittills har jag ofta blivit tvungen att köpa storlek 42 på överdelen fastän jag är storlek 38 i resten av kroppen.) Det känns bara otroligt vidrigt att amputera det som är JAG och ersätta det som är äkta med något konstgjort. Det känns som om paniken centrifugerar hjärnan när jag tänker på det. Det känns också ofattbart hemskt att den behagliga droppform som mina bröst har av naturen ska ersättas med en artificiell form, så gott det nu går, med det skinn som finns att tillgå.

Bröstrekonstruktionen görs i etapper och det kan ta ett och ett halvt år innan det är helt klart. Hädanefter kommer jag också att vara konstant på helspänn för minsta krämpa, eftersom det kan vara ett tecken på tumörspridning… Fattar inte hur jag ska orka igenom det här!

Sommaren blir nog lagom munter. När bröstet har läkt efter operationen så blir det en månads strålning. Därefter måste jag troligtvis läka igen, eftersom många får sår av strålningen… Ja, det är väl ungefär så långt jag förstår att planerna sträcker sig hittills. Jag har haft gladare dagar.     

Idag har jag legat och grunnat eller sovit nästan hela dagen. Är svinrädd för operationen. Vill inte. Tanken kittlar min spyreflex. Alltsammans känns som en mardröm jag omedelbart skulle vilja vakna ur. Jag svettas i små chockomgångar så det bara strilar om mig, men konstigt nog luktar svetten nästan ingenting. Inte ens under armarna! Det är lite förnedrande. Som om man inte riktigt finns.

Mina ögonbryn lossnar fortfarande och håret är bara fjun. Deppigt. Tänkte gå iväg en stund på en kompis fest igår, men jag kände mig för trött och ful, så jag stannade hemma och försökte tänka på annat än mig själv och cancer. Gick väl halvbra...  

Fick ett tips från min svägerska idag om att relationsexperten Eva Rusz på Radio 1 hade konstaterat samma sak som jag – nämligen att Breivik troligen är psykopat och att han njuter hejdlöst av den medieuppmärksamhet han får. Intressant att fler än jag känner igen hans människotyp. Utan äkta känslor eller medlidande för andra än sig själv. Eva var inne på samma tanke som jag. Att han bör nonchaleras. Jag tror att omvärldens totala ointresse, eller rättsalens hånskratt, skulle göra honom mer illa än ett dödsstraff.          

Och vad ska jag skriva om idag? Moderaternas politikerturbulens förtjänar ett hånskratt. Å andra sidan blir man rädd för att den ena faktiskt kan vara dummare än den andra. Arkelsten åker på mutresa och hyllar oljekatastrofsmakarna Shell som miljöhjältar, samt hävdar att Moderaterna alltid slagits för fri och lika rösträtt. Hur kom en sådan historielös bängbula i fråga för ett politiskt ledarjobb från början? Svårt att förstå. Allesammans verkar vara den där typen av människor som anser sig mycket skickliga men likt förbannat stavar kompetens med två T…

Själv försöker jag förbereda mig mentalt inför veckans besök hos kirurgen. Hon är trevlig, men ingreppet hade jag gärna sluppit.  

Igår fick jag frågan om jag hatar något. Cancer och mansgrisar svarade jag. Fast efter att ha läst mer om Breivik, som verkar ha mansgriseri som en av sina ideal, så måste jag nog säga fanatiker också. Jag avskyr fanatiker! Nu är bara frågan om denna avsky förvandlar MIG till fanatiker? Hua… Hoppas inte. Det vore ju snopet…  

Vaknade av att det ringde på dörren i morse. Det var målaren. Utsidan av ytterdörren ska bli mörkgrön, så han plingade på för att kunna komma åt hela dörren, även på kanterna under dörrkarmen. Fattar inte var det är för färgblind människa som valt mörkgrönt i mitt lilla trånga trapphus. Det blir mörkare än i satans ärsle av att byta från ljust brunrött till mörkgrönt på alla dörrar. Dessutom ska hissen tydligen bli svart istället för ljusblå! Festligt värre.

Jag lyckades somna en stund till efter att målaren var klar, men vaknade återigen av att det ringde på dörren. Denna gång var det brevbäraren som inte fick in ett större kuvert i mitt brevinkast. Det var en rolig överraskning. Min polare Ian från urskogen i Göteborgstrakten har skickat en underlig men mycket vacker hatt! Frågan är om han stickat den själv? Det är som små blad runt själva toppknoppen, effektfulla valkar längsmed skulten och glittrande pärlor frampå. TACK! Den är jättefin!!! Perfekt för en perukvägrande fjunflintskallebrutta...

   

Min Leninbyst mannekängar här den stiliga hatten som Ian skickat till mig. Tack!  

Det sticker och bubblar som sockerdricka i fingertoppar och tår. Har dålig känsel. Det är en ny biverkning, tror jag. Har inget minne av att det känts så förut. Är dock tacksam för att domningen i tungan och munnen har släppt. Det är en vidrig biverkning.

Tittade en del på Breivikrättegången i morse och funderar på om inte det han gjorde också är en slags biverkning. Snubben verkar vara ett jävla stolpskott. Fast samtidigt tror jag att folk i allmänhet är ganska irriterade på invandrarpolitiken. Eller framförallt på att man inte får diskutera eller ifrågasätta den, utan att anklagas för att vara rasist. Jag kan på något plan förstå att många känner sig extremt frustrerade och är beredda att slåss för att även nordisk kultur ska få finnas i vår mångkultur.

Missförstå mig rätt nu! Jag är absolut inte emot folk från andra länder eller kulturer och mord är såklart aldrig en okej lösning. Men jag tycker att det är dåligt att man t ex kan åka ut till Husby eller Rinkeby och upptäcka att man är ensam svensk, nästan ensam kvinna och att männen man möter på gatorna fnyser, väser ”Hora” eller spottar efter en. En enda gång innan har jag känt samma förvånande rädsla och det var när jag gick vilse i en basar i Marrakesh. Som turist i Marocko kan jag dock acceptera det. Jag bör anpassa mig efter de värderingar som råder där. Men i Sverige blir jag faktiskt förbannad om inte de svenska värderingarna får vara normen. Och jag tror att det är där skon klämmer för både Sverigedemokraterna och Breivik. Att de som kommer hit faktiskt måste godta de regler och värderingar som gäller här. Annars kan inte det här samhället fungera. Frågan är bara varför inte de etablerade stora partierna vågar ta i problemet. Det är ett svek mot väljarna, tycker jag.

För mig var dagens aktivitet annars att åka till Radiumhemmet för att ta ett blodprov. Hon som stack mig konstaterade att det minsann var stor skillnad mellan fotot på min legitimation och på hur jag ser ut i verkligheten nuförtiden. Hon har tyvärr rätt, men det är inte bara utseendet som är annorlunda. Framförallt kände jag mig innan cancern som en individ, som en människa med egna preferenser och val. Nu känner jag mig bara som en kraftlös patient. En vandrande diagnos. Ingen bra känsla. Hoppas kraften snart kommer tillbaka så jag orkar bli en människa igen.             

Harreguuuu vad jag är trött på att läsa och höra om Titanic nu! Det har varit som en enda lång och utdragen olycksorgasm i tidningarna de senaste veckorna. Javisst var händelsen en hemsk katastrof för hundra år sedan. Men många andra båtar har sjunkit till botten med sina passagerare sedan dess, utan att ens ha fått en promille så mycket intresse eller utrymme i media. Jag tänker t ex på Estonia, där färre passagerare överlevde procentuellt sett. Och detta trots att eländet hände mer än 80 år senare, med modernare räddningstjänst och betydligt närmare land.

Vad är det då som kittlar så extraspeciellt med Titanic? Kan det vara det ironiska i att fartyget lanserades som osänkbart? Det vill säga ett frosseri i fenomenet att våra ingenjörer alltid glömmer att kalkylera med ”den mänskliga faktorn” när de skapar sin fantastiska teknik? Eller är det tragedin i att rika, trots sina väldiga tillgångar, dränktes tillsammans med inlåsta och fattiga tredjeklasspassagerare?  Eller är det den där jäkla filmen med Leonardo di Cappricciosa? (Ja, jag är besatt av pizza, jag vet…) 

Jag minns att jag var otroligt konfunderad efter att ha sett filmen Titanic. På vägen ut från bion grät folk som galningar. Varför då? Att båten skulle sjunka var ju det enda man visste säkert när man köpte biljetten… Jag är nog för krass av mig.

Jag har inte skrivit något på ett par dagar. Har varit för sorgsen och jag vill inte skriva något som kan oroa eller deppa ner någon i onödan.

Kanske hänger humöret ihop med behandlingen, som gör mig så trött att det blir ett dagsprojekt att gå ett par kvarter till affären. Eller snarare, att orka släpa hem mig själv med påsarna, det känns som en olympisk bedrift.

Ibland tänker jag tillbaka på mitt liv och det känns bara som en räcka av präktiga nitlotter. Inget blev som jag trott eller hoppats. Speciellt inte det här med kärleken och mitt eget skapande. Tankarna ger mig panik, jag blir förtvivlad och börjar grina när jag tänker tillbaka. Det blev så fel och dåligt, fastän jag kämpade så otroligt hårt för att åstadkomma motsatsen. Det känns sorgligt. Fast kanske är det jag som överskattar livet? Kanske har det aldrig någon större mening för någon? Kanske är varje liv i grunden lika surrealistiskt menlöst som t ex valsång?  ”Huuu-uuit?” Ett komiskt, vilset och obesvarat tutande i natten…

Det enda jag har haft tur med är vänner. Jag känner lyckligtvis många väldigt trevliga, spännande och genuint vänliga människor. Idag gick jag en snigelpromenad med en av dem. Ann. Det var härligt att komma ut ur deppkokongen och gå ut i snöblasket. Vi gick från Hötorget till Gamla Stan, där vi drack färskt mintte på ett kondis. Min sko läckte. Det var bra, för det tvingade mig att tänka på annat än sorgliga saker. Konstigt att jag är så tankspridd trots att jag tänker så mycket hela tiden. Men det är jag. För några veckor sedan hittade jag t ex en pizzasallad i handväskan. Där måste den ha legat i en åtta eller nio dagar. Skumt.

För övrigt har tre små ögonfransar börjat växa fram på vänster ögonlock. Det är bra, för den här ansiktsobehårade Tjernobyl-looken skrämmer folk.  Jag testade olika kepsar i en affär idag, så jag kan fortsätta gömma min flint när jag går ut, men jag ser ut som Povel Ramel i allt. Ingen idé att köpa en ny keps som gör mig lika ful som den jag redan har.