lenan

Här sitter jag, toksvettas av och till och glor ut i ingenting, som ett störtat UFO. Det blixtrar till inne i skelettet av smärta då och då. Det är tydligen cellgiftet som ger sig på nerverna, var det någon som berättade för mig. Jag vet inte. Tycker bara att det är obehagligt när det vips rycker i en arm eller ett ben när det onda ilar till. 

Det gick bra hos ultraljuds- och röntgenläkaren igår. Han berättade att tumörerna som förr sett ut som svarta hål på hans bilder, nu bara var gråa strimmor, vilket betyder att cytostatikan funkat bra och tagit kål på cancercellerna. Dock kan det finnas kvar en och annan surcell i vävnaden och därför måste jag ändå opereras och strålas. Av den anledningen lyckas jag inte känna mig lika positiv som läkaren. Jag är dessutom fysiskt och emotionellt utmattad. Och eftersom min sjukdom är kronisk/obotbar kan jag inte jubla. Det får varje liten framgång att kännas tillfällig och därmed relativt värdelös.

Gårdagens sjukhusbesök var dessutom udda av en annan anledning. Jag bad om hjälp med den äckliga venporten som opererades in i halsen och bröstet i december. Efter avslutad cellgiftsbehandling borde den inte längre behövas. Fast sjukhuset vill inte ta bort den ännu, men inte heller sköta om den, trots att den måste spolas ur var 6:e vecka. Det måste jag tydligen gå till distriktssköterskan för att få hjälp med. Vem fan är det? Jag har inte träffat någon distriktssköterska sedan grundskolan! Och om jag får tag i den personen, vet han eller hon hur min venport funkar?

Det hela känns hur som helst som ett klent omhändertagande av KS/Radiumhemmet. Taskig info, noll engagemang. Jag har inte heller fått särskilt mycket information om den fortsatta behandlingen med operation och strålning. Jag känner mig som en menlös skit som ingen bryr sig om… Svårt att känna förtroende för dem i detta läge faktiskt.

Mentalt borde jag nu starta jättejobbet med att övertyga mig själv om att bröstamputationen är bra och nödvändig. Men än så länge har jag inte lyckats lura min hjärna. Den tänker fortfarande att ingreppet känns lika primitivt och barbariskt som medeltida rumphuggning. Min magkänsla säger dock att kroppen är mitt tempel och därför vill jag vara intakt. Har till och med fasat för tatueringar av den anledningen. Jag antar dock att jag måste fortsätta försöka tvinga mig till att tänka annorlunda… Inför strålningen tatueras man på bröstkorgen för att instrumenten ska kunna riktas rätt. Usch. Vill inte!!!     

För första gången sedan i julas börjar det nästan kännas som om jag har hår igen. Ibland tar vinden nämligen tag i fjunen, vilket känns ända ner till hårrötterna. Precis som när man har ett riktigt hår. Så här såg det ut när den strandade fjunflintskallevalen fick blodtransfusioner i onsdags.