lenan

Att efter 2-3 timmar bland hostande medpatienter äntligen rullas upp genom kulvertarna till Radiumhemmet, som för övrigt bara ligger tvärs över gatan från Karolinskas akut, kändes som att äntligen finnas till igen. En läkare kom och SÅG MIG I ÖGONEN när hon frågade om hur jag mådde. Bara det, att äntligen bli pratat till och sedd, som om jag vore en människa, var så emotionellt lugnande. Fortfarande var dock min kropp långt ifrån lugn. Jag kallsvettades av feber, det ryckte i mig så att min säng skallrade mot väggarna och käken var fortfarande i stel okontrollerbart bitande kramp. Det kom blod innifrån munnen och tårarna sipprade fram utan kontroll. Men läkaren tittade mig ändå i ögonen och det var som om jag äntligen kunde hoppas på att få hjälp mot all smärta. Hon gav mig några lugnande plus febersänkande piller. Jag rullades in i en sal hos två äldre damer som mådde betydligt sämre. På Julaftonsnatten var jag så lättad över att krampen släppt och samtidigt så ledsen över att mina rumskamrater gnydde och stökade med sina morfindoser, att jag mest låg under täcket och försökte grina utan att höras. Jämfört med grannarna hade jag det ändå ganska bra, tänkte jag, så jag borde inte grina... 

Tankarna började sortera sig. Vilken misslyckad julafton! Fortfarande förstår jag dock inte mottagandet på Karolinskas akutmottagning. Den enda "behandling" jag fick var en öron- näsa- halsläkare som försökte få mig att sitta still eftersom han påstod att min käke hoppat ur led och behövde brytas tillbaka. Han varken såg eller lyssnade när jag viftade med mina papper från Radiumhemmet och försökte berätta att jag kanske bara led av biverkningar från min cellgiftsbehandling! Så märkligt... Varför inte lyssna på den man jobbar med att försöka hjälpa? han hade sparat en del tid på att göra det. Tid som han kunde spenderat på andra patienter. Tur ändå att jag fick hjälp till slut.