Biverkningar
Cellgifter är starka grejer. Behandlingen påminner lite om uttrycket ”Ibland är boten värre än soten”. Visst är jag glad över att denna medicinering finns tillgänglig och att jag får den, men behandlingen är tuff.
Så hur känns det att få cellgift? Vad jag förstår har jag haft tur. Trots att jag hittills fått cellgiftet FEC av högsta dos, så har jag tydligen klarat mig ganska lindrigt undan. T ex har jag sluppit några illamåendeorgier. Tjoho! Biverkningarna kan tydligen variera ganska mycket individuellt, men här är en kort redogörelse av de biverkningar som stör mig mest, om du nu råkar vara nyfiken.
Trötthet. Direkt efter första behandlingen kändes det som om sömnmässigt förvandlades till en gammal trött katt. Jag somnar ungefär varannan timma. Ibland känns det som om någon hällt knäck i alla mina sinnen. När jag blir trött segar liksom hörseln, energin och minnet ihop. Bara att gå och lägga sig en timme eller tre…
Synstörningar. Ibland har jag bara klar syn rakt framåt. Runtomkring ser jag svarta ”spökprickar” som studsar omkring. Omöjligt att läsa eller försöka titta på en film. Bara att gå och lägga sig.
Hårförlust. Ganska traumatiskt. Stora tussar började trilla av från huvudet ungefär två veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Nu är jag flintis. Man vänjer sig hjälpligt, men det känns väldigt sorgligt att titta sig i spegeln… Diaboliskt nog försvann däremot inte det hår jag väldigt gärna hade velat bli av med! Som näshår, persikoluddet på kinderna, trasslet i armhålorna… Typiskt.
Mental oskärpa. Jag tänker trögt. Otäckt, för jag har alltid haft mycket glädje av min egen hjärna, med ett ganska snabbrörligt intellekt och en spontan och ständig produktion av galna och komiska tankar. Nu kan jag liksom bara tänka en enda tanke i taget! Och det är ingen automatiskt självgående process, utan någonting jag måste hjälpa till och pressa fram. Ganska otäckt. Ibland känns det som om det är helt tyst därinne i knoppen. I perioder vågar jag inte köra bil. Jag fattar för långsamt för att det ska kännas tryggt med mig själv vid ratten.
Minnesproblem. Jag går hemifrån utan att stänga av kaffebryggaren. Vart är nycklarna förresten? Visakortet glömde jag i en P-automat innan jul. Räkningar försvinner eller glöms bort. Kort sagt, jag kan inte längre lita på mig själv. Läskigt!
Torra slemhinnor. Ett stort sår inne i näsan och ett annat på läppen vägrar att läka. Irriterande! Om jag förstått saken rätt, beror det på att cellgifterna tar kål på de vita blodkropparna. Insidan av munnen är också ur balans, vilket ger sig till känna i form av svidande blåsor i tandköttet och en hysterisk plackbildning.
Magont. Mellan 6 och 10 dagar efter varje cellgiftsbehandling får jag akut magont. Det känns som magkatarr. Allt jag äter eller dricker gör ont! Jag rapar, vill spy och har svid i magen. Efter några glas filmjölk har jag märkt att det lugnar sig några timmar.
Klåda. Av och till kliar det intensivt över hela kroppen. På nyår fick jag till och med nässelfeber. Ingen höjdare… Fast det berodde kanske på medicinen jag rekommenderades att ta mot magkatarrsymptomen?
Infektionskänslighet. Trots att jag undviker förkylda människor har jag ofta förkylningssymptom. Lätt feber, snuva. ELler beror det på något annat kanske? Jag vet inte...
Ångest. På nätterna ligger jag ofta och snurrar över alla känslor som väller fram i mörkret. Varför hände det här mig? Hur ska det gå? Jag vet - det är helt kontraproduktivt att tänka så. Men det är svårt att styra över sina tankar när man är rädd.
Feberkramp. Ja, det har jag redan skrivit om. Att jag på julafton fick feberkramp och tvingades tillbringa två dagar på sjukhuset. Hurr. Hoppas det inte händer igen. Fast det berodde antagligen på att jag fick för hög dos av medicinerna mot illamåendet.
Tumörvärk. När cellgifterna börjar verka inne i kroppen hugger det ibland till, som om en pygmé vrider om en liten kniv därinne i kroppen. Fast smärtan gör mig egentligen bara glad, för det är cellgifterna som ger sig på tumörerna. Syftet är att de ska krympa så mycket som möjligt, inför operationen.
Ja, det finns en hel del andra udda saker också, men nu ringde sovklockan. Se biverkning nr 1. Kraften tog slut. Zzzzz…
Älskar dig, ungjävel. Du är för bra för att vara sjuk.
Jag tycker att ingen i hela världen borde få den här dumma sjukan. Skitsjuka! Älskar er också.
Stå på dig syster. För egen del räckte det gott med de light-cellgifter jag fick en gång i forntiden.
De värsta av de relativa lyxproblem som den medicinen förde med sig var dels tröttheten, men framför allt att man blev så totalt mentalt labil. Man kunde deppa ihop för vilken skitsak som helst. Många gånger förvånades jag av att finna mig gråtandes för att det regnade på morgonen, eller för att jag missat någon sketen tunnelbana, eller något annat totaltrivialt.
...så inte fan är det konstigt att det även innebär ångest när man upptäcker att medicinen förändrar en själsligen. Men är det till godo för kroppen finns väl inga andra val än att bita ihop och förbli tapper - och känner jag Lenan rätt så är det utmärkt virke i dig att agera ställföreträdande envis jävel!
Pussapåre!
JJ
Ånej Johan, har du också haft cancer? Usch. Det borde heta cnacer, för man blir ganska knasig av medicinerna. Gråtmild.
Men även med all denna skit måste jag säga att din hjärna verkar funka skrivmässigt bättre än många ocellgiftades...
