lenan

Mitt liv känns just nu extremt melodramatiskt. Ständigt motsatser som frontalkrockar. Känslomässig berg- och dalbana. Praktiska måsten. Lycka och tårar – all mixed up in a bucket – som en trist pjäs av Radioteatern…

I förrgår skrev jag mitt testamente/sista vilja, efter att ha utvärderat alla mina besök hittills hos Radiumhemmet. Igår tröstade jag min kurator som underligt nog bröt ihop efter sessionen. Och i natt försökte jag sova hos brorsdöttrarna, eftersom deras föräldrar är upptagna av att föda fram barn nummer 3. Inte lätt, någotdera.

Bäbisen trivs alltför bra inne i magen. Hoppas den kommer ut och är frisk och förtjusande idag!

Att försöka få två små söta och fnissiga brorsdöttrar på 6 och 8 år att sova var ingen lek. De hävdade med bestämdhet att de minsann aaaaalltid brukade vara uppe sent, varje kväll minst till elva, vilket fadern bestämt dementerade efter att jag krävt verifikation av påståendet via SMS. Efter att ha spöat dem i kort, haft allsång med Popcorn-sången och studsat runt i en stunds sängdisco, så törnade dock småtjejerna in.

Och där låg jag i mörkret medan kvällen glada skratt sakta förvandlades till sorgsna tårar. Hur mycket av deras liv kommer jag att få hinna uppleva? Trippelnegativ, spridd, aggressiv, snabbväxande och obotlig bröstcancer. Blir det fler metastaser? I nästa steg brukar det sprida sig till hjärnan, lungorna eller levern, berättade onkologen... Usch så tröttsamt det är att alltid ha dödsångest och självömkan som mentalt bakgrundsbrus.

Ändå har jag ofta en sådan stark känsla av att jag kommer att få vara med om ett mirakel! Att jag kommer att besegra det oövervinnerliga. Är det bara ett utslag av varje levande varelses medfödda oförmåga att acceptera sin egen ofrånkalleliga död? Eller kan mirakel ske i vår sekulariserade tid?