lenan

Jag sätter mig vid en TV. Det finns 63 kanaler. Just det. SEX-TIO-TRE KANALER!!! Helt fantastiskt lyxigt för alla oss som vuxit upp med bara två kanaler, varav den ena mestadels visade testbilden, medan den andra körde långa Televinken-monologer om barn i trafiken… Och likt förbaskat finns det inget att titta på, direkt. Det är ju samma jäkla program hela tiden, fast i flera kanaler!  Förutom sport, nyheter och tröttsamma såpoperor, sänds i princip enbart följande tio program:

   1. Någon lagar, äter eller skäller om mat.
   2. Någon vill bli upptäckt.
   3. Någon är väldigt rik och korkad.
   4. Någon vill bli gift.
   5. Någon letar hus, har förstört ett hus, eller gör om sitt hus.
   6. Någon känd människa pratar om sig själv.
   7. Någon okänd människa pratar om sig själv.
   8. Någon har mördat någon.
   9. Någon försöker lista ut vem som har mördat någon.
  10. Någon tillgjord jänkare säger sardoniska saker, slår i dörrar och ironiserar över sina komplex och sitt proppmätta men meningslösa liv, till ackompanjemang av inspelade men glädjelösa skrattsalvor.  

Gäsp. Vem blir lycklig av det här? Exakt samma sak, i hela sextiotre kanaler? Det är baske mig roligare att lägga sjubitars barnpussel… Och alla de här kanalerna, som man förväntas betala extra för, har dessutom mage att plåga sina tittare till vanvett med en massa enfaldig reklam. Hujedamig så dumt! Reklamfria stats-TV, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Värst av allt är alla reklamfilmer som syftar till att skapa akut dåligt samvete hos mig. En gravallvarlig djävul stirrar mig rakt in i ögonen och berättar samtidigt sakligt hur inibängen oerhört synd det är om en himla massa olika varelser. Jag förväntas kräkas upp mina TV-snacks av pur ångest och genast bli världsförälder, adoptera en indisk flicka, rädda gorillor, bygga en skola i Afrika etc. Varför då? Ska man inte sopa rent i sin egen farstu, innan man börjar fiffa i andras?

Sverige har enligt EU 800 000 fattigpensionärer och bara i Stockholm finns just nu drygt 8.000 uteliggare. De flesta av dessa är förvisso inte lika söta som utrotningshotade gorillor eller afrikanska barn. Men de behöver likt förbaskat hjälp, även om ingen brytt sig om att göra en reklamkampanj för att hjälpa dem.

Det är alltså bara att gå ner till Drottninggatan, lyfta på något av skynkena och lämna sina middagsrester, en gammal täckjacka eller en hundring till vederbörande. Eller be att få betala eller bära hem en pensionärs matkasse, nästa gång man hamnar bakom samhällets seniorer i affären. Sådana direkta och spontana hjälpinsatser går snabbare, blir billigare och gör mer konkret nytta. U-landshjälp från folk till folk, liksom…