Keff-söndag
Jahaja. Det blev ju minst sagt en alternativ avslutning på helgen. Först trekvarts kö på akuten med en nervös grabb som bänkgranne. Han är säkert en trevlig prick i normala fall. Men nu satt han och sällskapade sin krassliga polare, medan han målbrottsbabblade högljutt på något främmande språk och smaskade i sig den ena Gott och Blandat-påsen efter den andra med öppen mun. Samtidigt som benet gick sådär nervöst upp-och-ner som en skenande symaskin på honom. Hela bänken skakade!
Många grabbar gör sådär. Jag tror inte ens att de märker det, eller ännu mindre, förstår hur irriterande det är för andra som försöker sitta still eller läsa, ofrivilligt guppandes på samma bänk. Det är nog något mystiskt stress-ticks. Jag borde kanske ha slagit honom med handväskan, men istället tittade jag honom stint i ögonen och tog av mig mössan. Det fick honom ur symaskins-tickset en stund. Äntligen kom min flint till någon användning.
När det blev min tur var det samma procedur som vanligt. Ett gäng blodprov, in med en liten blodkran i armvecket och så, efter någon timmes väntan, blev det röntgen. Därefter fick jag ligga ensam i ett litet undersökningsrum ytterligare någon timme i väntan på svaren. (Tack Nenne, Bådde, Ann och Britt-Mari för SMS och distanskramar!)
I handväskan hade jag tack och lov glömt några påsar lakrits som blev alternativ söndagsmiddag. (Tack Kirsi!) Och tack och lov syntes varken någon fraktur i nyckelbenet eller fler metastaser. Läkaren tyckte att jag borde få förebyggande strålbehandlingar som smärtlindring lokalt i nyckelbenet, men hade inga lediga sängar uppe på Radiumhemmet. Han trodde att jag kanske fått någon inflammation efter vävnadsprovet som togs i nyckelbenet för några veckor sedan och gav mig Citadon och Voltarénpiller.
Annars var det enda underliga att jag hade höga värden på vita blodkroppar, vilket inte är vanligt när man behandlas med cytostatika. Jag tolkar det som en bra sak. Kanske har mitt immunförsvar nu återhämtat sig så pass efter 2011 års alla tråkigheter, tokstress och sorgligheter, att det äntligen orkar fajtas och ta kål på varenda cancercell i min kropp!?!
Som Grand Finale på söndagen körde jag omkring i en hel timme och letade parkeringsplats. Natten till måndag är stora städnatten i mina kvarter. Mardröm… Man borde nog egentligen ha med sig en liten potta i bilen, så man klarar den typen av maratonexpeditioner utan att behöva avsluta alltsammans med att svärjande rusa hem mot sin egen ljuvt hägrande toa.
Nu avslutar jag denna keff-söndag med en liten C-vitaminsorgie. Apelsin, kiwi och granatäpple. Surt och jäkligt i munnen, men bergis bra för kroppen. Mitt immunförsvar ska få mer kraft att slå skallen av fientliga celler.
Vi män gör sådär med benet för att vi inte kan tala om våra känslor.
Har ngn sagt till dig att smärtan kan komma av att nerverna kan bli förstörda av cellgifterna på ngt sätt? Mustafa förklarade mkt bättre och mkt mer avancerat än vad jag kan göra men smärtan i sig kan alltså vara krånglande nerver. Det var ngnting om neuroner som dör av cellgifterna.
Ett annat trick för trilskande pojkvaskrar är slöja. Då behöver man också liksom du bara stint ge ett ögonkast så lugnar de snabbt ner sig. Ngt speciellt på huvudet verkar vara nyckeln...
Gubbe: Så listiga män verkar vara... Hrm.. harkel, host, hehe...
Nimrah: Shit, är det sant? Dör nerverna? Jag vill att cancern dör, men nerverna hade jag ju hoppats få ha kvar i behåll! Allvarligt talat så tycker jag att informationen man får som patient är ganska skral. Den är mer instruerande om när man ska ta vilka piller, än om vad som händer inne i kroppen. Det känns ofta som om man bara är en av alla patienter som snabbt svindlar förbi vårdgivarna på det löpande bandet i sjukhusfabriken, på nåt vis... Och det kan man väl acceptera när man bara har en förkylning, men när man får en livshotande sjukdom känns det ofta surrealistiskt.
Det löpande bandet, det maskinmässiga, inom sjukvården beskrev P C Jersild, kanske en smula överdrivet, redan på 1970-talet så här. Hört på akuten: "Hur var det här då? Och hur var namnet? Ja, ja ser det jag. Jag heter Blom". "Hur var det här då? Och hur var namnet? Ja, ja ser det jag. Jag heter Blom". "Hur var det här då? Och hur var namnet? Ja, ja ser det jag. Jag heter Blom".
Det borde inte få vara så. Längre.
