lenan

I väntrummen på Radiumhemmet och andra ställen som frekventeras av folk med min sjukdom på KS finns det gott om patientinformation och broschyrer. Många heter sådant som ”Behåll livsglädjen” och går ut på att man ska gå på föreläsningar, träningspass och kurser, för att lära sig ha ett bra liv trots aggressiv bröstcancer. Dessa skrifter får mig att bryta ihop.

För mig känns det upplägget som att fastna i den där scenen i Bergmans ”Det sjunde inseglet” där Max von Sydow spelar schack om sitt liv med döden. Dvs att låsa sig fast i insikten om att man inte kan vinna och att spelet egentligen bara är ett sätt att förlänga pinan av den vetskapen.

Skit samma om motspelaren riggat matchen, tänker jag. Det känns väl mer logiskt att antingen bestämma sig för att inte acceptera prognoserna och söka efter lösningar – eller också bara ge upp? Att frivilligt fokusera på ett utdraget ögonblick av dödspanik kan väl ändå inte ge färg och lust åt den vardag man trots allt måste ork ta sig igenom?

Tål att tänkas på.

Än så länge förbehåller jag mig rätten att försöka vara mig själv. Trots att sjukdomen hittills plockat av mig håret, orken, hälsan, vardagsrutinerna, månadslönen och framtidsdrömmarna, så försöker jag vara jag. En individ med högst vanliga önskningar, reflektioner och behov. Och högst ovanliga erfarenheter, tankar och infall. Dvs någon som har haft livsglädje och försöker behålla den. Inte bara vara någon jäkla patient!