Om…

Jag kan inte låta bli att tänka om. Om jag inte hade förlovat mig med den mannen. Om jag inte hade kommit ifrån min post när han gjorde slut och jag inte hade någonstans att bo i juni. Om jag hade fått mammografi-kallelsen som kom med posten då. Då hade min bröstcancer kunnat upptäckas och botas, innan den gick in i nyckelbenet och blev obotlig. Men nu är det inte så…

Ultraljud och mammografi visade att den lilla tumören i armhålan hade krympt från 3,3 centimeter till 2,5 efter de sista månadernas cellgiftsbehandling. Vävnaden i den stora tumören på 7-8 centimeter hade mjuknat och minskat i täthet, vilket betyder att cancercellerna dör. Bra. Den 22/2 träffar jag onkologen och får höra vad det innebär. Men egentligen, vad spelar det för roll?

Jag har lyckats förtränga att jag likt förbannat har cancercellerna kvar i blodet. Det betyder att jag kan ta emot mer cellgift, operera bort bröstet, strålas, men sedan kommer det ändå bara vara en fråga om tid tills cancern börjar växa igen. På något annat ställe.

Så ska man vara krass, är det kanske dags att börja fundera på hur jag vill göra med den tid jag kan tänkas ha kvar. Ska jag gå med på att bli tillfälligt friskförklarad och återigen bli bedrövad, när det blir dags för cellgifter och flintskallighet nästa gång – och igen och igen, tills jag kastar in handduken i morfindimman på någon av Radiumhemmets avdelningar? Eller ska jag lägga av med den här tuffa medicinen, all oro och bara låta sjukdomen ha sin gång?

Jag vet. Det här är deppigt skrivet. Men så här tänker jag just nu. Och jag tycker synd om mig själv, faktiskt. Jag hade väl hoppats på ett mirakel. I stil med att sköterskorna och läkarna skulle säga ”Va, vadå cancer? Du skojar, damen. Vi hittar banne mig inga tumörer att undersöka!”

Men så sa de inte. Och nu är jag deppig och rädd. Orkar jag fortsätta hoppas på att någonting kan bli bättre? Orkar jag leva med ständig oro? Orkar jag fortsätta med alla dessa jobbiga läkarbesök? Och ett liv som ständigt krasslig, enbröstad, med ständiga återbesök, kontroller och rädsla för vad Försäkringskassans påhitt?

Jag vet inte.

Det enda varje människa vet till 100% säkert om sitt liv, är ju att det kommer att ta slut. Ändå är det lika omöjligt att föreställa sig att man inte skulle finnas, som det är att försöka föreställa sig universums oändlighet. Beklagar att jag skriver det här. Ingen rolig läsning. Men det är precis så jag tänker just nu. Ska jag upprätthålla charaden om att jag kommer bli frisk? Eller acceptera fakta och göra något vettigare av min tid än att fortsätta utsätta mig för plågsamma tantförsök?

Jag kanske borde strunta i bröstoperationen, låta håret växa ut, sälja min lya och köpa en enkel resa med Transibiriska? Har drömt om att åka med det tåget ända sedan 1986. Och det vore betydligt roligare att smälla av med en drink i handen i värmen vid havet på en strand än på Radiumhemmet…

Hoppas jag inte deppade sönder din dag nu. Ber om ursäkt i sådant fall. Bäst jag vilar en stund. Kanske vaknar jag laddad med mer ork och optimism?


Kommentarer
Postat av: Nina

Verkligen deppig läsning som väcker en massa tankar och känslor. Klart du är förtvivlad. Och rädd. Och trött. Såklart. Men du är även full av liv. Ta vara på det. Lev, Lena, lev! På ditt eget bästa sätt. Oavsett om det är en tågresa, en operation eller en blogg. Varför inte kombinera alltihop? Och skriv. Fortsätt skriv. Jag läser. Kram

2012-02-14 @ 16:36:59
Postat av: ann

Tungt för dig och många svåra frågor. Att behöva fundera i dessa banor. Men du, idén med de plågsamma tantförsöken är väl att du sedan kan palla Transsibiriska, med mera?

2012-02-14 @ 17:37:28
Postat av: Britt-Mari

Ingen rolig läsning men be inte om ursäkt för det, det är ditt liv, dina känslor, dina tankar, din oro o s v som du beskriver. Du har all rätt i världen att tycka synd om dig själv utan att be om ursäkt.



Ger dig av min ork.



Kramar



Britt-Mari

2012-02-14 @ 17:51:33
Postat av: Kusin Nimrah

Vad tycker läkarna du ska göra? Säger de "det är nu upp till dig" eller har de hopp?



Det är i alla fall helt klart förståeligt att du mår som du gör. Be ingen om ursäkt för det. Klart du är orolig och rädd.



Kramar Nimrah

2012-02-14 @ 20:58:21
Postat av: Lenan

Hej! Läkarna säger att min sjukdom är obotlig. Att man bara kan hoppas att den inte sätter fart igen efter denna cellgiftsbehandling. Statistik och prognoser visar tyvärr att två tredjedelar av dem som drabbats inte överlever särskilt länge. Efter den här perioden ska jag kollas 4 ggr om året. Alltsammans skrämmer skiten ur mig... Fattar inte att jag kunde strunta i att jag mådde ruttet så länge. Hela vintern, våren och sommaren 2011 var jag sååå trött, men jag sket i att lyssna på kroppens signaler. Mitt ex och hans dagliga agenda tog allt fokus. Jag bet ihop och gnetade på. Dumt. Borde ha gått till läkare redan i våras.

2012-02-14 @ 21:25:50
Postat av: Annan

Nu är det så här, att den här bloggen är inte till för att roa oss som läser, vald av dig att skriva det du behöver för att kunna handskas/stå ut/ roa dig... vad du än behöver för att göra din dag bättre och passar det inte oss kan vi skita i att läsa. För min del får du göra precis som du vill. Jag tänker läsa, bli berörd, tycka vad jag vill och skicka vita änglar när jag kan. Jag har gjort den här resan förut. Med en annan vän. En bästa vän. Det tig 4 år innan det gick åt helvete men det var inte cancer. Hon skulle bli 25. Hon lärde mig en del om livet. Om det är ok hänger jag med här på andra sidan skärmen och om du vill så ses vi när du eller jag pallar. Puss. För övrigt tror jag fortfarande på mirakel. Men jag tror inte att potatisar kan vara nått annat än potatisar. Så jävla korkad har jag slutat vara för länge sen. Kram!

2012-02-14 @ 23:15:43
Postat av: Nenne

Jag är tacksam över att du skriver, Lenan! Dels är du en fena på kluriga och finurliga formuleringar som gör det till en språklig njutning att läsa. Dels för att det gör att jag kan hänga med på din resa och processa dina och mina egna känslor och rädslor så jag förhoppningsvis kan vara stark om du behöver mej. Hojta i så fall! Jag finns här för dej, kompis!

2012-02-15 @ 12:17:42
Postat av: Kirsi

Lenan! Det är ditt liv, ditt hjärta, din hjärna...det här handlar om dig och det skall det göra. Och vi som är här, vi vill vara med dig! Love you!

2012-02-18 @ 11:54:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0