lenan

Min synnerligen luttrade kompis Börje är en av dem som gjort mig sällskap till Radiumhemmet ända från början. Tack och lov för det! För Lenor är relativt små och tankspridda, medan Radiumhem är stora, läskiga och fyllda av informationsskyltar som jag ständigt missar.

Stopp och belägg, säger Börje. Va, säger jag. Jamen du kan inte åka i den där hissen, den är bara för sängtransporter, säger min observanta vän Börje. Jag ursäktar min temporära blindhet med att hela stället är så jämntråkigt att man inte ser det viktigtrista för allt normaltrist. Noll fancypants liksom.

Visst, säger Börje syrligt. På 80-talet hade vi medlemskort på svartklubbar, på 90-talet var det VIP-kort på Spybar och prova-på-kort hos menlösa gym utan rökrum. Men nu är det frikort på Radiumhemmet. Och såklart det är störande med allt sjukt folk som hänger här. Men det skulle kanske gå att ordna om man fick dem som driver haket att införa någon övre åldersgräns i insläppet? Rodnande inser jag att jag måste sluta se mig själv som normal. Jag är sjuk. Inte en människa med udda infall och preferenser, utan bara en patient. Svårt att ta sig dit mentalt bara. Att tvingas inse allvaret. Att inte få skoja, busa, driva med alltsammans…

Vårt resonemang avbryts av att vi plötsligt tycker oss se ljuset! Förhoppningsfullt stannar vi båda hänförda till vid skylten. Nukleärmedicin, står det. Våra ögon möts och leende vet jag att vi tänker samma sak: James Bond 1976. Typ specialgjorda portföljer med inbyggda fack för tandborste och laserstrålar, paraplyer som sprutar aceton i ögonen på styggisar och en hemtrevlig dator av gulnad hårdplast som står i förbindelse med en Spectras sattelit i rymden. Generösa groggar med pinglande isbitar i händerna på genialiskt galna vetenskapsmän i sällskap med raffiga bönor i tokmönstrade rymddräkter. Så välbekant, humoristiskt, hoppfullt och retrotryggt! Det är såklart dit vi är på väg. Där passar vi in perfekt!

Fel. I rummet sitter en fundersam yngling bredvid ett jättestort plaströr. Jag ska gå uppför trappan och lägga mig i röret. Sedan åker det sakta in och ut, lite menlöst fram och tillbaka, medan det surrar. Antiklimax. Försöker ändå liva upp stämningen när jag gör rör-sorti. ”Hoppas verkligen inte att du tog några bilder ovanför nacken, för jag hann inte kamma mig idag” säger jag. Mmmm, säger ynglingen. Roligare än så är det inte med scintigrafi, att röntga skelettet.