Nationaldagen, ett skavsår
Det känns helt surrealistiskt nu, men idag för precis ett år sedan, bodde jag ihop med en fästman. Jag vaknade upp den morgonen, dagen innan hemkommen från en veckas vila i Grekland som enbart resulterat i hög feber och envis hosta, och då säger den fjantiga mannen ifråga att han vill ”gå skilda vägar”. Vår vardag var som ett stort skavsår sa han. Han sa också att han inte hade vänstrat för att komma fram till detta omdöme. Trots att det var exakt vad han hade gjort i drygt ett halvår, medan jag hade jobbat som en slav för hans firma och hemma för att hans vardag skulle funka. Jag blev iskall inombords och föll 20 mil i mitt undermedvetnas skräckravin.
Det var andra gången han svek mig så rejält och han hade fått denna andra chans att svika därför att han gråtande hade lovat att det aldrig skulle upprepas, efter att jag hade kommit på hans första svek.
Det var vackert väder. Alla hade hissat svenska flaggan och jag körde febrig och avgrundshostande till landsortsjukhusets akutmottagning med min hosta. Jag var så trött, sjuk och chockad att tårarna porlade fram utan att jag riktigt märkte det.
På sjukhuset tog de prover och lungröntgade mig, utan att hitta något fel. Alltså var jag enligt deras bedömning frisk? De sa att jag borde stanna till sängs en vecka. Jojo, det var väl smart? Att avsluta undersökningen innan de hittade felet, dvs min bröstcancer! Jag åkte tillbaka till vårt, eller snarare, det ljugande ärslets hus. Han låtsades som ingenting, som om jag inte fanns där och var enbart irriterad på att jag hostade och febersnurrade så att han inte kunde sova i dubbelsängen.
Han la sig i sin dotters rum. Antagligen så att han kunde sms:a martyrmeddelanden till sin nya subba hela natten. Jag tänkte att jag kände igen hans beteende från när han inlett vår affär. Hur påstridigt han uppvaktat mig, trots att han då var gift. Vilken mängd av passionerade kärleksförklaringar han sms:at mig med ständiga små PS om hur olycklig han var inlåst i huset med den där vidriga frun som inte förstod honom. Trist karma. Nu var jag själv förvandlad till den frun.
Raden av hans löjligt uppblåsta egospel, som han kallade kärlek, fortsatte. Jag hade bara varit en tillfällig birollsinnehavare i hans livs drama, men var alldeles för sjuk och besviken för att orka konfrontera den samvetslösa ljugpitten igen. Jag åkte hem till Stockholm, men hans äldsta dotter hyrde min lägenhet, så jag fick sova hos en kompis. Det var för ett år sedan. I ett annat liv. Där han är min själs och livsglädjes skavsår.
Grattis till att du blivit av med den j-a knölen. Sådant beteende straffar sig alltid.
När du blir frisk kommer du att vara lättad över att han är väck!
Tack Clary! Ja, jag hoppas att det där beteendet kommer att straffa honom. Jag hoppas också att jag kommer att bli frisk. Men kan man bli det, när man har obotlig cancer? Det är frågan...
Lena, vad är obotligt? Skälva livet är ju en sexuellt överförd sjukdom som ofelbart slutar med döden... Skönt att du blev av med honom. Kram
Kackerlackor krackilerar inifrån och ut. Vi ser inget. För det syns inte. Men om man hade vett att inte bli fascinerad av deras konstiga konstruktion och överlevnads instinkt hade man antagligen gjort det ena rätta från början. Att sätta en hår fot på dom för inse senare att dom är gjorda av papp. Finns liksom ingen äkta livsvätska i det. Luft och tomma ord och ett snabbt rasslade efter nytt. Kan det va så?
Men vilken impotent loser till gubbe! Hur kunde du ödsla ens en sekund på ett sånt rövhål i femtio gångers förstoring?
Men vilken impotent loser till gubbe! Hur kunde du ödsla ens en sekund på ett sånt rövhål i femtio gångers förstoring?
