Äntligen!

I åratal, eller åtminstone cirka 3 år, har jag retat mig på min läckande kökskran. Det rinner ut vatten på sidorna av själva kranmanicken och sedan letar sig vätskan in i kakelfogarna och köksbänken. Icke bra. Äntligen gjorde jag något åt det. Jag åkte iväg och hittade en hantverkare, som både var himla duktig och snabbt kunde dyka upp för att göra jobbet. Det tog bara en timme, trots att hela skiten är felmonterad av någon hemmafuskare och trots att alltsammans dessutom hade kalkat igen så till den milda grad att det var nästintill omöjligt för rörmokaren att få isär krandelarna. Han bytte packningar i badkarskranarna också. Bra! Drippdropp-ljud från badrummet är verkligen en onödig irritation. Så vad det än blir för faktura för rörmokeriet så var det verkligen värt det!

Skönt att ha fått problemen åtgärdade, trots att jag har haft ungefär lika mycket kraft i kroppen som en död silverfisk idag. Jag hasar fram, har ont i kroppen och flåsar andfått som en pensionär. Jag hade feber i natt, vilket antagligen är orsaken till kraftlösheten. Funderar på om jag inte borde gå på massage? För det känns som om de senaste månadernas smärta fastnat i kroppen så att den låst sig och stelnat. Jag är så himla trött på att vara sjuk! Sjukhuset försökte ringa mig en massa gånger igår, men jag svarade inte. Jättedumt av mig, jag vet. Men jag unnar mig en rast från allt ledsamt. Det känns som om jag måste bort från hela sjukhusvärlden för att få känna mig som en person istället för en diagnos.

Igår åkte jag för att titta på ”Kråkan”. Ett yttepytte-litet torp i Rotebro där pappas mamma växte upp. Huset är omgärdat av motorvägar, järnvägsspår och en stormarknad, vilket är en rejäl kontrast mot den rödmålade soldattorps-idyllen. Konstigt att veta att en del i ens eget upphov har levt i just det där huset. Människorna är borta, men huset är kvar och likt förbaskat tänker man vanligtvis inte på hus som mer långlivade än sig själv till vardags. De är bara adresser. Säng- och matplatser under tak. Kanske lite som hur jag tänkte om DN-huset på 80-talet jämfört med hur jag uppfattar det nu.

Aftonen avslutades trevligt med att mamma och pappa kom förbi med en korvgryta. En underlig maträtt. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att laga den själv, trots att den är ganska god. Men lagerblad, kryddpeppar och nejlika existerar inte riktigt matkryddor i min referensvärld. Det är nog en generationsfråga...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0