Dagens nyheter
Jahaja. Måndag. Ännu en sorgset sjuk dag i seg väntan på hälsoförbättringar. Måste nog tänka på något annat. Varför inte DN-huset, t ex?
Jag har hört att det finns en galen dam som anser sig vara gift med Berlinmuren. För min familj skulle DN-huset nästan kunna spela samma roll. Alla har vi band till detta jättelika hus i gammal skyskrape-romantisk byggstil från tidigt 60-tal.
För egen del var jag där som barn, eftersom min pappa jobbade på tidningen DN. När jag sedan blev tonåring fick jag sommarjobb som vaktmästare i huset. Den enda färdighet jag utvecklade var att skjuta gummisnoddar, så min anställning var nog ingen större vinst för familjen Bonnier, som ägde företaget. Men för mig var det spännande att vara mitt i tidningens produktionspuls.
Jag minns att jag på den tiden tyckte att huset var ganska Lilla Fridolf-töntigt. Kontorsarkitekturen stank i uttrycket sent och skitnödig 50-talsfunktionalism och de modernistiska utsmyckningarna var underligt alienerande för en tonårstjej.
Jag föddes på sensommaren 1964 och den 24:e september samma år invigdes DN-huset, så vi är relativt jämngamla. I jämförelse med mitt eget fysiska förfall måste jag dock säga att DN-huset har vunnit i längden. Lilla Fridolf-stilen känns redan som en tidlös klassiker.
Utanför huset hänger denna underliga ikonbild. I mitten en utrotad yrkesgrupp, en tidningspojke, troligen omgiven av andra utrotade specialistkunskaper som behövdes, innan datorerna tog över allt från ”räutt st- aving” till layout och produktion.
I entrén finns ett konstverk som föreställer en enorm bunt tidningar. Tråkigt men lämpligt som konstverk just där. Tillsammans med marmorväggen och tidningar i jätteformat, ville konstnären eller konstbeställaren sannolikt ta i och skryta: Vi är här för evigt! DN är störst, bäst, snyggast och viktigast! Men tidningen har för länge sedan tvingast flytta från sitt eget skrythus... 
Dessförinnan, vid de snurrande dörrarna finns något mer färgexplosivt och naivt. Små blaffor som, med en välvillig tolkning, möjligen påminner mig om värmekamerabilder från cancerröntgen. Säkert mycket dyrbart och finkulturellt på den tiden konstverket beställdes. Men med dagens perspektiv tror jag faktiskt att det hade varit mer kostnadseffektivt och framförallt vitalt, om min 6-åriga brorsdotter Greta hade anlitats som konstnär. 
Hissarna minns jag som heliga. De var väl fem stycken, gick varma i ett hus med över 20 våningar och de hade ett väldigt enerverande men energiskapande ping-ljud, som nu är utbytt till något dovt, uthärdligare och helt ointressant. Men när jag jobbade på DN i början av 80-talet var de husets centrala nervsystem. De var portalen mellan att oss små grå, som bara gjorde det vi skulle, och alla de som påverkade, skrev eller brann för tidningen. Som t ex chefredaktörer, utrikeskorrespondenter och fackföreningsfolk. 
Det kändes mycket speciellt utvalt och spännande att hamna i samma hiss som Christina Jutterström, eller fart- och flängjournalisten Ulf Nilsson. En glimt av den stora världen! Och därifrån släntrade jag in på vaktmästeriet och sköt gummisnoddar…
Jag förstår varför, när jag besöker DN-huset i eskort av brorsdöttrarna, som mest av allt fascinerades av de roterande entrédörrarna. Så är det att vara människa. Man noterar inte alltid det man borde, utan hellre det man har kapacitet att förstå. Kanske en konsekvens av den mänskliga tvångstankeliknande egenskapen att alltid söka mening och mönster i allt vi ser omkring oss?
Damen som ansåg sig gift med Berlinmuren kände sig inte bara gift med den, den har också en sexuell känsla för henne........om det nu är möjligt, för mig verkar det riktigt udda, såg ett progam på TV om henne. Det är väl inte illa att ha tränat upp färdigheten med att skjuta gummisnoddar och skjuta rätt, det kan vara nog så knepigt. Tidningspojkar och på det sätt man fick sin tidning har idag tappat sin charm men är mer ekonomiskt annars hade dom inte försvunnit.
Vet inte när DN-huset byggdes men får jag gissa på typ 70-tal? Gör jag bort mig nu?
Det där med viss konstnärsutsmyckning har du helt rätt i, små barn kunde ha skapat väldigt mycket vackert för en billigare peng. Jag har fått lite känslan av att barn på ett bra sätt kan få ihop färger och harmoni i det dom gör men de tjänar inget på det som konstnärer tyvärr.
"Det kändes mycket speciellt utvalt och spännande att hamna i samma hiss som Christina Jutterström, eller fart- och flängjournalisten Ulf Nilsson. En glimt av den stora världen! Och därifrån släntrade jag in på vaktmästeriet och sköt gummisnoddar…"
Förstår att du kände dig utvald, dessa personer var ju stora genom att synas i TV-rutan.
"Kanske en konsekvens av den mänskliga tvångstankeliknande egenskapen att alltid söka mening och mönster i allt vi ser omkring oss?"
Är det inte det man fokuserar för mycket på ibland istället för att släppa och leva? Lättare sagt än gjort förstås.........mest en kvinnlig grej tror jag men det är vad jag tror.
Lite mina tankar kring det du skrivit bara.
Tidningsbunt? Nä, det föreställer väl valsarna i en tryckpress?
Enligt wikipedia invigdes DN-huset 1964. Precis som jag. Den sk konsten står det inte mycket om. Det finns kanske någon anlending till det? ;-)
Mitt försvar: Såg lite 70-tal ut ler. När det gäller konsten har du förmodligen rätt......finns kanske ingen anledning.
