lenan

I helgen har jag struntat i bloggen. Istället har jag läst mina journaler, försökt förstå vad det egentligen står där och funderat. Och så har jag googlat en massa. Bland annat har jag hittat en del andra bloggar av folk som har min diagnos. Det är ingen munter läsning. Socialstyrelsens riktlinjer för försäkringsmedicinskt stöd är inte heller kul. Under rubriken Bedömd tid för återvunnen funktion och läkning, står det:

Sjukdomsförloppet varierar från patient till patient. Patienten kan ha perioder med normal funktion, men förloppet är alltid progredierande (tilltagande).

Vadå ALLTID tilltagande? Ena sekunden säger läkarna att varje cancer är unik och att man aldrig kan förutsäga någonting säkert. Och nästa sekund är det alltså "alltid tilltagande"?

Läskigt att läsa. Visst, alla ska vi dö någon gång, det är ju allt man kan vara säker på här i livet. Men min sjukdom ska försvinna. På något sätt hade jag ju tänkt klara mig! Att läsa sådant där skrämmer skiten ur mig och likt förbannat vill jag ta reda på fakta. Jag kan inte sluta leta efter sanningen. Folk på sjukhuset säger att jag inte ska googla och att jag istället måste tänka positivt. Varför då? För att det blir jobbigare för dem att hantera mig annars? Visst försöker jag tänka positivt, annars skulle jag ju bli galen, men jag vill också ha en objektiv bild av läget. På en svensk sajt läser jag att överlevnaden för normal bröstcancer är 90%. Men det gäller inte min sort, där bara 20-33% lever fem år efter diagnosen... Det här gör mig rädd och jäkligt deppad.

Jag är också deppad över att jag inte fått svar när jag mailat frågor om min diagnos till ännu en sjukvårdsinrättning. Det ger mig signalen att allt är hopplöst, vilket är frustrerande, för hopp är precis vad jag behöver.

Att vara rädd och orolig hela tiden är jäkligt jobbigt. Och det går inte att ta rast från eländet heller. Cancern hänger liksom som en blyhatt på mig hela tiden. Till och med när jag sover drömmer jag om oro och frågor. Deppdepp…