Hellre bygga flotte än att låtsas gilla läget

Idag börjar den förebyggande cellgiftsmedicineringen. Trettiotvå små piller ska sväljas ner, varje dag i tre dagar. Och imorgon är det dags för cellgiftsbehandling nummer 5 av 6. Soppan de häller in i mig nu verkar bättre än den förra. Det gör ont i hela skelettet en vecka efteråt, men det verkar värt det. Har knappt känt någon smärta alls från tumören i armhålen eller nyckelbensmetastasen sedan förra behandlingen.

Fetingtumören på 7-8 cm i vänstertutten känns nästan helt uppmjukad. Jag känner att det bara finns en pingpong-stor något hårdare boll mitt i därinne nu. Men den är inte så stor och hård som den var förut. Det verkar bra. Frågan är dock vad som händer efteråt, när jag slutar med cellgifterna och har klarat av strålningen. Tar cancern ny fart när ingenting hindrar tillväxten, eller ger den äntligen upp och drar åt helvete?

Jag har varit hos kuratorn idag. Det är nog inte min grej att lyckas må bättre av att prata, hur man än vänder och vrider på det. Det finns någonting självömkande och destruktivt med hela prylen. Som om man går dit och får sina tankar godkända eller underkända av en annan person. Och som om man prompt måste vara så jävla idiotoptimistisk hela tiden, för att få full pott i bedömningen. Vad har jag för nytta av det?

Att lära sig stå ut och må bra med sin cancer är i min bok detsamma som att ge upp och acceptera den. Efter att ha tillbringat julaftonsnatten på Radiumhemmet bland folk som höll på att dö av denna skit, så känns acceptans inte som ett alternativ för mig. Det är inte vettigt på sikt. Visst ska man försöka må bra för stunden, gilla sitt ”nu” och på något vis uppskatta varje ny dag, men man måste också vara realist. Man kan inte sitta på Titanic, lyssna på orkestern som spelar för att lugna paniken och tänka att man i alla fall hade tur som lyckades hitta en sittplats så nära orkestern. No way! Det funkar inte för mig. Som jag ser det verkar det vettigare att snabbt som fan försöka hitta plats i en livbåt eller snickra ihop en egen.

Det enda som får mig att må bättre är faktiskt just det – att försöka hitta lösningar. Som igår. Förutom ett himla omtänksamt telefonsamtal från Erik, så mailade jag en docent som sysslar med en viss typ av cancerforskning som jag tror på. Och han svarade att jag kanske kan få testa hans metod till hösten, om de får fortsatt goda resultat på försöken som görs just nu. Sånt ger hopp! Jag tänker fortsätta leta fler lösningar, men nu ska jag tvätta. 

Bättre låt för dagen: http://www.youtube.com/watch?v=ea3WR2ZPwio

 


Kommentarer
Postat av: Kirsi

Jaaa...bra med forskningsprojekt...hoppas det är de där dendriterna...dendroiterna...sorry om jag inte kommer ihåg exakta benämningen som du skrev att Steinmann kommit på...Men jag håller tummarna för att det är just det. Eller förstås något annat lika bra!

Allt gott och trudeluttar till dig.

2012-03-13 @ 18:48:21
Postat av: Britt

2012-03-13 @ 18:56:01
Postat av: Britt-Mari

Djävla enterknapp, så gick ett märkligt meddelande iväg..........typiskt mig.



Tänk att få kämpa så hårt för lösningar som du gör trots allt eller kanske p g a allt. Hoppas med dig att du kommer med i cancerforskningsprojektet.



"Man kan inte sitta på Titanic, lyssna på orkestern som spelar för att lugna paniken och tänka att man i alla fall hade tur som lyckades hitta en sittplats så nära orkestern. No way! Det funkar inte för mig"



Kan bara säga att jag gillar dig och ditt sätt att sätta ord på tanke och känsla.



Nu håller jag tummarna för projektet och dig.



Kram

Gilla läget? Det behöver man inte alls göra men man vet att läget finns.

2012-03-13 @ 19:02:58
Postat av: ann

De forskar hela tiden, mot flotten!

2012-03-13 @ 19:23:59
Postat av: Lena

Japp, finns det ingen segelbar flotte så får man väl snickra en själv...

2012-03-13 @ 22:02:56
Postat av: Arne G

Jag känner mig lite skyldig eftersom jag för en tid sen gav dig rådet att "Lev så gott du kan". Men jag menade inte "ge upp, acceptera, sluta kämpa". Har man den glöden klart man ska följa den, leta lösningar osv precis som du gör.

Själv tyckte jag detta "kämpa,kämpa på" var tjatigt och tröttsamt när det kom från omgivningen. Vad fan trodde idioterna?, att man ville dö? Men folk är ju olika, och det ska sägas att jag inte hade det så illa som du har nu. Sen är det ju upp och ner olika dagar och perioder.

Nåt som låter väldigt bra är att din dunderbehandling tydligt verkar ta skruv, och att du sen är på väg att fixa annat till hösten ifall det skulle behövas.

Titanic-jämförelsen är fyndig men jag gillar den inte. Jag hoppas att du kan ha lust även för musik, fika och liknande även mitt i (den självklara) kampen. Och frisk luft varje dag.

Blev det nån buff förresten?

/ Arne G

2012-03-14 @ 00:30:49
Postat av: Arne G

2012-03-14 @ 00:36:37
Postat av: Lena

Arne: Nej, du skrev bra, mänskliga och ovanligt fina råd tycker jag!!! Jag kanske använder samma uttryck, men inlägget ovan handlar till 110% om frustrationen jag oftast känner efter att ha snackat med folk på sjukhuset. Det finns en likgiltig uppgivenhet mellan väggarna. Kanske måste folk skaffa sig sådana försvar för att orka med den typen av patienter? Jag ogillar bara känslan av att vara uträknad på förhand. Om vården bara ger tröst, men inget hopp genom att föreslå lösningar, så blir man ju ganska skraj!



No worries mate, sköt om sig!

2012-03-14 @ 08:37:00
Postat av: Arne G

Ok, känns skönt att höra! Sköt om dig själv! Nu ska jag läsa dina senaste.

2012-03-16 @ 00:30:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0