lenan

Idag kom en sköterska och en läkare från ASIH hem till mig. Förkortningen står för Avancerad Sjukvård i Hemmet. Hur avancerad en hembesökande läkare nu kan vara, det återstår väl att se. Jag menar, de kommer åkandes hem till en i små personbilar eller på cyklar, så de kan ju knappast ha med sig all den utrustning som läkarna på sjukhuset har tillgång till…Hela konceptet ger onekligen associationer till kinesiska barfotaläkare.

Det som är fördelen är att jag tydligen kan ringa dem dygnet runt och det verkar tryggt. (Bara man inte får samma menlösa svar som jag ibland har fått från sjukhuset, när det varit stängt eller fullt. Nämligen tjat-mantrat om att ”Ta en Alvedon – Ta en Alvedon – Ta en Alvedon” oavsett vilken krämpa man plågas av.)

Nackdelen med ASIH är symbolisk för mig. De sysslar mest med palliativ vård. Alltså smärtlindrande istället för botande. Sjukvården anser att jag i mitt nuvarande läge är så skruttig att jag själv inte kan ta mig till sjukhuset. Det är därför man får ASIH och därför känns det trist. Och visst, ibland är jag så dålig att jag inte kommer ur sängen. Men andra dagar är jag ju ganska pigg. Och jag vill liksom inte acceptera att jag blir sämre. Visserligen är t ex mathandling ett flåsande supersvettigt heldagsföretag för mig just nu, men det kanske blir bättre igen? Jag vill hoppas och tro det.

Vid lunch var jag på Radiumhemmets strålningsmottagning för inställning av ett nytt strålområde. Jag har fått en oval tumör, stor som en ägghalva, på vänstra bröstkorgen och nu ska den strålas bort. Jag fick ligga på en hård brits med huvudet på en rörelsefixerande plastlåda och en annan för benen. Sedan räknade de ut strålningsvinkel och djup samt ritade på mig. (Det låter kanske tossigt, men det är så det går till.) Strålningsfolket var jättegulliga och förklarade allting i detalj för mig, som om de trodde att jag var ängslig inför att strålas igen. Men jag är inte rädd och det sa jag till dem. Tvärtom. Kräma på med värsta maxdosen och skjut skallen av varenda cancercell, det är min inställning!

På hemvägen försökte jag parkera om bilen. Det är ganska hopplöst i mina kvarter. Cirka 65% av alla tillgängliga parkeringsutrymmen är redan reserverade för bushållplatser, lastplatser, återvinningsstationer och handikapparkeringar. Sedan försvinner ytterligare några platser för dessa eviga vägarbeten, bilar från de lokala företagen och byggjobbare som ständigt renoverar lägenheter häromkring. Stockholmspolitikerna verkar inte förstå problemet. De vill höja avgifterna, utöka P-tiderna och kräva P-avgift på helgerna också. Jag fattar inte hur de tänker. Att ha bil är redan jättedyrt. Förutom bensinpriset tvingas stockholmare dessutom också betala ”trängselskatt” . Och nu vill politikeridioterna minska antalet P-platser i innerstan och förbjuda dubbdäck! Hur i hela friden tänker kålrötterna i Stadshuset? Har någon sett hur illa plogat det kan vara på andra vägar än E4:an vintertid? Ska man stanna vid tullarna och byta däck, kanske?

Det borde vara förbjudet för politiker att bestämma ett enda skit, innan de själva varit ute och djupintervjuat en representativ mängd av alla de vanliga människor som påverkas av besluten. Och vad gäller biltrafik är utsläppet av en normal människas bilåkande sannolikt ändå bara en piss i Nilen, jämfört med genomsnittspolitikerns alla flygresor…

Såg att det var seriestart för Jonas Gardells AIDS-film idag. Historien om hur det läskiga mördarviruset drabbade Stockholms bögar när sjukdomen först dök upp i mitten av 80-talet. Men idag lever folk länge och ganska normalt, trots att de bär smittan. Jag kan inte låta bli att tänka att det är orättvist att inflammatorisk bröstcancer inte fått samma uppmärksamhet, forskarintensitet och läkemedelsutveckling. Inflammatorisk bröstcancer har ju funnits bra mycket längre än AIDS. Ligger förklaringen möjligen i att nästan enbart damer drabbas av inflammatorisk bröstcancer? Som drabbad kan man faktiskt inte låta bli att undra...