lenan

Trots att det inte går att köpa biljett till denna destination, har de flesta tåg gått åt helvete det senaste decenniet. Eller också har de varit inställda, försenade eller stått still några dygn ute i skogen till de hungriga, frusna och arga passagerarnas förtret.

Alla som har ett minne, vet vad det beror på! Någon gång på 1990-talet lyckades statens rykte som företagsägare snackas sönder så till den milda grad, att organisationen för fungerande tågtrafik började säljas ut eller läggas på entreprenad. Resultatet blev att ingen direkt samarbetade – dels därför att de som var entreprenörer egentligen skulle kunna vara konkurrenter och dels därför att EN organisation som egentligen består av 100-tals mindre organisationer såklart inte kommer att gå åt samma håll.

Det fanns säkert många som tjänade stora pengar på det här. Passagerarna fick betala priset genom ständigt ändrade biljettpriser, köprutiner, löjliga medlemsklubbar med medlemserbjudanden som inte alls svarade mot deras största anledning att överhuvudtaget bry sig om tåg överhuvudtaget: De ville bara färdas från punkt A till B till rimligt pris, med avgång och ankomst enligt utlovad tidtabell. Denna klockrena och miljövänliga önskan lyckades det utförsäljningskåta Statens Järnvägar inte förvalta. Kanske för att ökända hatare av statligt ägande och företagande styrde alltsammans!

2011 fick en av dessa statshatare, fd moderatpolitikern Ulf Adelsson sluta sitt jobb som SJ:s styrelseordförande eftersom han påpekat för sin blå regering att det inte längre gick att få tågtrafiken att fungera. Vilka skärpta hjärnor och mysiga typer, va?

I tågets barndom, i slutet av 1800-talet, fanns flera mindre aktörer inom järnvägen. De största av dem slogs ihop till en enda och det blev statligt. Orsaken var att det inte funkade särskilt bra för passagerarna med flera mindre tågnät som inte samarbetade särskilt villigt. Så tänka sig – är man villig att lära av historien så kanske till och med en blå hjärna inser att det finns en stor finess med statligt ägande! SJ:s slaktare, Ulf Adelsson, lärde sig tyvärr för sent – när han redan hunnit förvandla det som byggt upp av våra skattepengar till kaos och klagan…

Ovanstående historia är anledningen till att det vänder sig i min mage när samtliga partier jublar över att Alliansens budget innehåller en stor satsning på järnvägen. Tanken bakom är välbeprövad. I kristider ska en nation satsa på egen infrastruktur för att öka sysselsättningen i landet och indirekt behålla pengarna inom nationen. Hitler gjorde samma sak genom att bygga motorvägar på 30-talet. För Sverige är trubblet bara att vår infrastruktur inte längre är vår! Och varför i hela helvete ska våra skattepengar satsas på det som är förutsättningen för att privata och utländska aktörer ska kunna tjäna pengar i Sverige?  Staten förväntas trots detta stå för tågdrift på de olönsamma sträckor som de privata aktörerna inte vill befatta sig med.

Socialdemokraterna är så oerhört sorgliga som inte påpekar detta. Istället ingår de bland dem som applåderar Alliansbudgeten. Oavsett partifärg är det dags att lära sig av historien. Sluta leka bort våra skattepengar! Kollektivtrafik är ett statligt ansvar.

I England, som fick sin järnväg privatiserad under monstertanten Thatcher, har man för övrigt återgått till statligt ägande. Varför? Problemet med privat drift av en sådan ekonomiskt och logistisk apparat som en järnväg är just detta - att det inte funkar!