Tuff dag = Calzone-middag
Det blev Calzone till middag efter en emotionellt uppslitande dag på sjukhuset. Jag klarade av fyra besök. Träffade kirurgen, anestesiläkaren, kuratorn och en sjuksyster på avdelningen, där jag kommer att ligga i fem dagar efter operationen. Jag vill vara stark och klara det här, men det blev en himla massa tårar ändå. Tror jag snöt slut på två paket näsdukar.
Det känns hemskt att ta bort bröstet. Och det kommer inte att bli sådär fint som när folk plastikopererar sig. Läkarna kan nämligen inte spara så mycket av huden, eftersom tumören var så stor, så det blir att försöka lappa ihop ett litet konstgjort bröst av det skinn som blir kvar. Huden ska töjas ut gradvis, men det konstgjorda bröstet blir ändå bara hälften av min nuvarande storlek. Och så måste det friska bröstet förminskas för att bli symetriskt med det konstgjorda. Äckligt, sorgligt, hemskt.
Jag har ingen ångest för att få mindre bröst – det är inte där skon klämmer. (Tvärtom kan jag tänka mig att det finns fördelar, som t ex att man kanske kommer i flera slags kläder i sin korrekta storlek. Hittills har jag ofta blivit tvungen att köpa storlek 42 på överdelen fastän jag är storlek 38 i resten av kroppen.) Det känns bara otroligt vidrigt att amputera det som är JAG och ersätta det som är äkta med något konstgjort. Det känns som om paniken centrifugerar hjärnan när jag tänker på det. Det känns också ofattbart hemskt att den behagliga droppform som mina bröst har av naturen ska ersättas med en artificiell form, så gott det nu går, med det skinn som finns att tillgå.
Bröstrekonstruktionen görs i etapper och det kan ta ett och ett halvt år innan det är helt klart. Hädanefter kommer jag också att vara konstant på helspänn för minsta krämpa, eftersom det kan vara ett tecken på tumörspridning… Fattar inte hur jag ska orka igenom det här!
Sommaren blir nog lagom munter. När bröstet har läkt efter operationen så blir det en månads strålning. Därefter måste jag troligtvis läka igen, eftersom många får sår av strålningen… Ja, det är väl ungefär så långt jag förstår att planerna sträcker sig hittills. Jag har haft gladare dagar.
Fan va sopigt! Nu är det jävligt synd om dig! Och jag menar det. Önskar att det fanns nått annat. Det här är inte rättvist... Kram
Åh Lena! Vilket helvete du genomlider. Styrkekramar all mass!
Usch, usch, usch. Stackars dig. Hemskt att mista kroppsdel.Kram!
Stackars dig, det är fan inte rättvist det som har hänt.. Men jag hoppas ändå att du såsmåningom ska ta dig igenom mörkret och se fördelarna med operationen: att du blir frisk igen! Fattar att det är mentalt och emotionellt helt dränerande och jag vet inte hur jag själv skulle reagera vid ett liknande besked. Däremot vet jag att så här från "utsidan" har jag ett annat perspektiv och det är att det inte finns nåt viktigare än att du blir frisk och glad igen. Och då är ett bröst mer eller mindre inte så viktigt, eller hur? Du är ju fortfarande Lenan, oavsett vad som händer eller hur du ser ut. kram
Vi tänker på dig här hemma. Fy för dessa dagar. Kan förstå att du känner dig stympad i och med detta. Och det är ingen tröst men det är fortfarande du som är kvar som Nina skriver. Kram!
