Uj, aj, oj.
Det känns som om jag tillbringat påsken på den ursprungliga ”korsfesten” för typ 2000 år sedan. Jag har knappt orkat ta mig ut ur lägenheten på fem dagar. Är fortfarande helt mör efter senaste cellgiftsbehandlingen i onsdags: yr, svettig, andfådd och seg med värkande leder, plötsliga näsblodsattacker, svidande mun och svullen tunga. Jag vill städa, fixa till lite hemma och göra en massa saker, men jag orkar knappt resa mig upp!
Har svårt att sova också, oavsett om jag testar med eller utan tabletter. Jag svettas och fryser om vartannat nätterna igenom. Och sen är det som om det emotionella och psykiska traumat av de senaste fem månaderna plötsligt gör comeback. Jag tänker på cancerbeskeden, cellgiftsbehandlingarna och grinar minst tre-fyra gånger om dagen. Eller beror det på blodtransfusionerna? Har hemoglobinet ännu inte riktigt kickat in? Jag vet inte och känner mig inte riktigt trygg med att inte ha grepp om alltsammans.
Nu ska resultatet av giftkurerna hur som helst kollas. Det blir bröströntgen och ultraljud. Jag är så himla rädd och orolig. Och trött på att bli stucken i armarna. Har stora blåmärken i båda armvecken, men misstänker att det måste injiceras kontrastvätska om jag ska röntgas.
Tänk, vilken härlig dröm! Om jag kunde vakna en dag och så var allt som innan cancern. Att jag kunde röra mig utan att ha ont. Och utan att ha en kompakt oro centrifugerandes i magen. Det är min högsta önskan.
usch, jag lider med dig lena. kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig smärtan och oron men får en liten inblick i helvetet när jag läser dina ord. stackars, stackars dig. men en liten tröst i eländet är väl trots allt att det bara kan bli bättre? du är just nu inne i den största helvetesfasen av dem alla och sakta men säkert kommer du att få tillbaka dina krafter. ett steg i taget. keep on going. kram
Du är en sån kämpe! Hoppas alla jobbiga provtagningar och behandlingar går så bra (?) de kan. Tänker på dig och skickar massor av kramar!
Instämmer med det Nina så väl beskriver.
Kram och varm omtanke
Hej Lena,
Jag har läst din blogg och fy farao vad hemska saker du måste gå genom. Nej, du är värt så mycket bättre än det här. Jag har redan ritat en cancergubbe och stuckit brevkniven genom den minst 5 ggr. Han har absolut inget i dig att göra, därmed basta!
Försök tänka på något annat ibland, som t.ex. vårt filmprojekt i skolan för länge sen, när vi nästan eldade upp Torsten Wahlund iklädd en tomtedräkt. Jag jobbade ju med Torsten i flera år efter det när han var Gillette rösten. Dock vet jag inte om han kom ihåg att jag var med på hissprojektet med tomten. Och jag vågade heller aldrig berätta... Ha-ha...
Jag kommer fortsätta läsa din blogg och tänka på dig!!!
Kramar från
Espen :-)
Det är faktiskt min högsta önskan också! Kram, du tappra kvinna!
Espen: jag såg den där filmen! haha helt oförutsägbar handling men jag minns inget av en brinnande tomte - ni hann tydligen släcka honom i tid.
Lena: kommer du ihåg när vi satt i Kungsträdgården med varsin brun papperspåse som vi försökte dölja våra vinflaskor i på picknicken? gick inte så bra, sa polisen.
Ja, han med bomullskrutet i skägget. Minns att syrran ville ha massa nitrocellulosa kokat. Tomteskägg ska brinna tycker jag. Här är en liknande film jag gjort på samma tema: http://www.youtube.com/watch?v=09C13_0FC0I&feature=youtube_gdata_player
Tack allihop för alla snälla kommentarer. Och hej Espen, vad skojsigt att du har hittat hit!
Ja, jag minns bekymret med skägget. Hur skulle vi få det att brinna tillräckligt snabbt men säkert? Minns att vi köpte ämnet vattenglas i en färgaffär på Östermalm som vi sedan dränkte bomullsskägg med. Det fick torka på min balkong och etsade sig komiskt nog in i fönsterglaset! Var det inte kameramannens händer som brann när vi väl filmade, eller minns jag tokigt? Det var kul hur som helst!!! Och Thorsten, vad coolt att han ställde upp för ett par reklamskoleelever. Och att vi, eller snarare du, lyckades snacka till oss en riktig hiss, mobiltelefoner och en filmstudio att vara i. Otroooooligt! Kram pårej
