lenan

Det var någon av sista dagarna i november 2011. Jag satt på jobbet och panikskrev någon liten reklamtext när jag upptäckte att det högg och stretade i vänster nyckelben. Kunde inte sitta rakt upp, eller still i samma ställning längre än någon minut åt gången. När jag klämde och kände lite i kroppsregionen upptäckte jag att det plötsligt fanns en hård knöl av vindruvsstorlek i vänster armhåla! Underligt… Fast jag hade inte riktigt tid att bry mig. Jag skrev ju på en superduperviktig reklamtext! Ända tills någon dag senare, när yttersidan av vänster tutte hårdnade, blev varm, rödflammig och också började göra ont. Då ringde jag till en privat bröstmottagning, eftersom jag inför ett eventuellt läkarbesök inte ville slösa ett enda uns väntetid i onödan från mitt reklamtextarbete.

Gör det ont, undrade den kvittriga receptionisten som svarade när jag ringde privata bröstmottagningen. Ja, det meddelade jag att det gjorde. Skitont. Det var därför jag ansåg mig nödsakad att ringa en bröstmottagning…

Jamen då är det ingen fara, kvittrade telefonsvarerskan. Enligt henne gör bröstcancer nämligen aldrig ont och dessutom är hon ganska trött på alla orolig människor som ringer henne helt hysteriskt efter Bröstcancergalan varje höst...

Finemang, tänkte jag. Så bra och effektivt med privatvård. Att man kan få en diagnos direkt i telefonen, av den som svarar. Skönt…  

Men på fredagskvällen samma vecka var jag krokig, haltande och febrig av smärtan. Jag kunde inte ligga på sidan eller på magen för bröstet kändes som en zeppelinare fullpumpad av ONT. Så jag gick till min närakut på Sabbatsberg. Tänkte att någon smart läkare kanske hade tid att punktera cystan, eller vad det nu var för trubbel jag hade. Han bad mig ta av tröja och BH. ”Okej” sa jag tillkämpat käckt, eftersom jag skämdes över att jag klätt mig så fult ”då hoppas jag du är redo för lite bonna-striptease”!

Läkaren gav mig ett snett leende, som försvann i takt med att undersökningen utfördes. Jag försökte ändå ha gott mod. Jag hade ju ringt bröstmottagningen och de hade ju sagt att det inte var så farligt. Kanske var det bara någon liten sketen cysta vi kunde knipsa bort? ”Mja, du ska nog bereda dig på det värsta” sa läkaren.

Jag kunde inte ta in vad han sa sedan. Minns bara att hans mun rörde sig och att hans ögon såg rädda ut under vårt korta samtal. Jag kom ut från sjukhuset och satte mig på en bänk i kylan. Tårarna rann, fastän jag inte grät. Försökte förstå vad han sagt till mig. Vad hade mina öron hört? Kunde inte minnas... Underligast av allt var dock min hjärna. Vi har haft mycket kul tillsammans, jag och den lilla grå klumpen. Och jag har alltid varit fascinerad av hur den tar in så mycket information och intryck och blixtsnabbt kommer fram med intressanta slutsatser, spännande idéer och ibland helt gapskrattsframkallande analyser, ungefär som en miniräknare på lustgas! Men nu var det som om något hade gått i baklås. Ekvationen "Bröstknöl + läkare + besked" ledde inte fram till något annat svar än ”Pizza”. Min hjärna hade tydligen drabbats av syntax error.  


Som en zombie hasade jag in i närmaste pizzeria och beställde en Capriccosa med tårarna rullande utefter kinderna. Pizzabagaren blev orolig och undrade om det var nåt på tok. Nej, jag är lite sjuk bara, sa jag. Måste ha pizza.