Hurr...
Jag är så himla rädd för att cancern ska sprida sig. Så rädd att jag inte vet om jag känner någonting, eller om jag bara inbillar mig att jag känner någonting. Igår började metastasen i vänster nyckelben värka. Det känns som om jag sprungit in i någonting och fått en rejäl tackling. Nu undrar jag om det beror på att skiten expanderar eller krymper? Två veckor efter varje cellgift känns det som om tumörerna mjuknar, men så här i sista veckan innan nästa behandling är det som om de hårdnar en aning igen. Betyder det att de är så aggressiva att de växer så fort de inte är förgiftade av cellgifter? Hur ska jag i sådant fall klara mig när cellgiftskurerna är över? Eller måste jag fortsätta med den här tuffa behandlingen för alltid? Orkar kroppen med det? Orkar jag med det?
Tusen frågor. Som ständigt surrar omkring mig, som ett moln av maniska knott. Vad jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan, så att jag inte hade missat mammografin i somras.
Igår var jag så orolig att jag somnade, knall och fall, vid halvåttasnåret. Vaknade 15 timmar senare och har fortfarande ont inne i nyckelbenet. Usch, att inte veta hur det står till… Ska jag ta det lugnt, eller ringa Radiumhemmet och fråga om det här? Åka in akut eller intala mig själv att jag bara är pjåskig? Jag känner mig ungefär lika frisk, normal, pigg och snygg som Elefantmannen.
Lena, när jag gick på Radiumhemmet fanns det uppgifter om patientföreningar för cancerpatienter. Jag tror att du behöver prata med några som redan gått igenom det du nu drabbats av. Där kan du nog få svar på många frågor, det är de som sitter inne med kunskapen! Håller alla tummar. Kram/Clary
Tack, ja, jag pratade med någon på en cancerförening. Fast det är svårt för mig att prata. Jag börjar bara grina då. Det går lättare att skriva för mig...
Vad är det för fel med att grina! Ingen blir nog chockad av det, särskilt i en cancerförening. Grina på av bara sjutton!
