Sluta krysta, vi har rast.
Igår kväll blev jag faster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt! Speciellt som om barnet påminner mer om mig, än om sina långhåriga föräldrar. Det blev en pojkvasker på drygt 4,5 kilo med samma halvfestliga cytostatikafrisyr som jag har. Han kanske kan heta Lena?
Hela processen tog mer än 70 timmar, från att vattnet gick, till att den unge herrn behagade kliva ut.
Precis när han äntligen stack ut huvudet försvann dock personalen! Det var skiftbyte. Märklig planering/arbetsmoral… I kritiska lägen gör man väl klart jobbet innan man drar? Nej, tydligen inte på Danderyds sjukhus. Där fanns smoothie, finkaffe och Vasastansskadade tidningen Plaza. Trevligt. Men jag misstänker att personalens engagemang och kunnande gör mer för vårdkvaliteten ur ett patientperspektiv… Men nuförtiden förväntas man kanske vara pigg, kry och medicinskt utbildad för att få hjälp av vården?
Jaja. Allt gick bra tillslut och om jag inte hade haft den här jämrarns cancern, så hade jag baske mig bjudit dig på en fet cigarr nu!
Grattis Faster! Häftigt med en pojke! Följer din blogg och tror som du på mirakel. Kämpa på Lenutten! Stor kram!
Hej du där Gitte!
Jorå, jag försöker kämpa på, mot alla små biverkningar och dystra tankar. Man får ta en dag i taget... Vilka härliga bilder du har på din blogg - jag borde också flytta ut i naturen - att se och känna årstidsväxlingarna redan på farstutrappen är baske mig livskvalitet på riktigt! Kraaam!
Guu vad bra du skriver Lena! Du är vår alldeles egna Michael Moore juh! Grattis också till att du blivit faster igen! Kram!
