Bubbla
Idag har jag varit i en bubbla. Av tankar. Igår när jag handlade på ICA skrek en unge ”Mamma, hon ser läskig ut” åt mig. Jag tänkte att det lilla barnet borde mötas av samma rättframhet i reaktionen, som den rättframhet hon tydligen uppfostrats med, så jag sa åt barnet att jag har en farlig sjukdom som heter cancer och då kan man tappa håret. Barnet såg ut som om det skulle svimma och skita på sig samtidigt. I don’t give a shit, faktiskt. Men ännu värre var det med barnets mor som högröd sprang efter mig och förklarade att hon uppmuntrar barnets reaktioner och frågvishet och jag blir väl frisk snart och då växer väl håret ut?
Vem fan bryr sig om hår? Jag vet inte hur länge jag lever, sa jag. För så är det ju. Man vet ingenting. Jag lever 4 månader ECB. Fyra månader Efter Cancer Beskedet. Stackars den där puckade curling-morsan när ungjäveln börjar kommentera negrer, zigenare, uteliggare och postpunkare med samma tutande änglaröst…
Jag kollar på Once upon a time in America. James Woods och Al Pacino. Jag minns att jag åkte in till stan från Väsby. Det var i mitten av 80-talet och filmen gick på Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Oj, vad jag ville bli en gangster efter att ha sett den filmen! Det finns någon sorglig livsglädje mitt i alltihop som påminner om hur det är att växa upp i Upplands Väsby som någon slags underdog. Innerst inne känner man att man har kraften, att man kommer att överleva, att man kan ta sig igenom vad som helst, för att man vet att man inte ska vara en underdog. Man vet att man är starkare än så. Bra påminnelse när man laddar för cancerbehandling nr 5. På onsdag är det dags för cellgift igen. Jag har precis piggnat till efter den senaste för drygt två och en halv vecka sedan. Jag har kraften, jag måste överleva...
Det är intressant att fundera över sambandet mellan den ökande roffarmentaliteten och föräldrars uppmuntran till jag-jag-jag-mentalitet. Undrar när folk kommer att fatta att empati, hänsyn och ett öppet sinne för människors olikheter är viktiga egenskaper vi kan försöka lära våra barn. Lära dom genom att föregå med gott exempel...
May the force be with you!
Det är väl bra om lär barnen livets olika realiteter men man måste också lära dom i insikter om olika sjukdomstillstånd o s v, en diabetiker kan ju ragla som en full o s v. Viktigt att barn också lär sig att vissa saker beror på sjukdom, då skulle man slippa dessa onödiga och påfrestande situationer för den som blir utsatt.Allt förstår inte barn men de förstår mycket mer än vi tillåter dom. Mycket bra gjort Lena.
Vilken idiot till morsa! Det kanske var någon form av missriktad tröst, fast det är svårt att avgöra för vem. Skickar styrkekramar till dig!
kan inte sluta tänka på det här och att det är ju att lära ungen att peka på det som avviker - och hur kan det vara bra? visst kan barn bli skrämda men med rätt ord från en trygg förälder så slutar allt det annorlunda att bli en så stor sak. ser så illa ut sen när de vuxit upp och fortsätter blänga och tappa hakan över något som inte tillhör normen, typ en sån petitess som en kvinnas orakade armhåla i tv-rutan...
Erik och Linda: Jamen exakt! Det är himla konstigt att jag-jag-jag-menatilteten breder ut sig, samtidigt som curlingföräldern ersatt uppfostringen. Man tycker ju att de åtminstone kunde berätta för barnet att såna här omvärldsobservationer gärna meddelas i förtroende i örat på närmast sörjande, dvs föräldern. Att vråla ut sina funderingar med megafonröst trots att man är ca 7 bast är ju knappast vettigt för någon. Minst av allt för barnet självt.
