Formsvacka eller fritt fall
Klockan är lunch och jag vill inte gå upp. Är hos föräldrarna för att ha extra övervakning efter senaste cellgiftsbehandlingen. Det är snällt av dem att orka ha mig på besök i detta skick. För jag känner mig inte sällskaplig. Det är för många tankar som snurrar i huvudet.
Ibland känns det som om sjukvårdens främsta mål är att använda alla sina väldokumenterade behandlingsrutiner för hur sjukdomar ska behandlas. Alla vill få guldstjärna i boken liksom...
Att man under den resan som patient kanske bara får försämrad livskvalitet verkar vårdapparaten inte bry sig om. Om man har en dålig prognos känns deras behandlingsstrategi väldigt sjuk. Varför skulle man vilja förlänga ett liv som bara blir sämre?
Det vanliga sjukdomsförloppet för trippelnegativ bröstcancer är att metastaserna sprider sig vidare ut i kroppen. Oftast till levern, lungorna eller hjärnan. Om jag i väntan på detta ska bli tuttlös, fortsatt vara hårlös samt gå omkring med bulan och slaktar-Olle-ärret på halsen pga venporten, plus vara beredd på fler minst lika obehagliga ingrepp, så kan man verkligen fråga sig varför. Om kurvan ändå bara pekar utför – vad är idén?
Det här tycker jag att läkarna borde ha upplyst mig om ifrån början. Då hade jag kunnat välja ett värdigare slut. Jag hade faktiskt hellre tagit ut mitt pensionssparande och stuckit ut i världen och rest upp pengarna, med morfin i kappsäcken samt hår och tuttar i behåll. Hellre action, brakmiddagar, skratt och nya äventyr, än att harva sig igenom ett veckoschema av mediciner, sjukhusbesök, förtvivlan och blodprov – som ändå bara verkar leda ännu längre in i mörkret.
Ja, så känns det faktiskt just nu. Måste fundera mer över det här. Och har väl inget annat val heller…
Med en dåres envishet undrar jag ändå om inte poängen är att det inte ska vara en konstant utförslöpa, utan en svinjobbig sträcka att ta sig igenom för att sedan få ork till brakmiddagar etc. Att livet inte bara ska bli sämre och sämre. Men så är det förstås inte jag som har att tampas med alla dessa vidrigheter på rad. Puss och kram!
Känns pissigt att ens bästa barndomskamrat har drabbats av detta.Vill klaga till högsta instans.Skämt åsido,följer din logg och tänker på dig varje dag ska du veta.Kram kram kram
Stå ut Lenan! Jag tror benhårt på att du ska segra och då jäklar blir det brakmiddagar, resor och allt du vill!
Efter ett antal år i sjukhuskorridorerna och då dessutom utan din tuffa diagnos kan jag fatta precis vad du pratar om. Kan tycka det verkar helt jävla logiskt. Bara att ösa så länge det går och kosta på sig det absolut bästa och skita i resten. Om du inte väljer att göra så beror det på att nått annat trots allt är viktigare för dig. Tids nog vet du. Under tiden är jag glad så länge du kämpar. Chansen är ju att botemedlet väntar runt hörnet. Det är ju det där med hoppet. Kram
Nej fy farao. Men visst tusan vill du väl ändå operera bort tumörerna? Kräv att dom opererar in ny tutte under samma operation. Det känner jag en annan som fick. De kanske har olika kriterier men som du säger att du inte vill vara entuttig så tycker jag du ska slå näven i bordet och KRÄVA det! Om det är möjligt att göra så. Och det verkar ju uppenbarligen så. Jag kan ge mer privat info om var och vem och så , som var kirurg. Puss på dig och ge nu för tusan inte upp hoppet! Du SKA vinna över detta. Kom ihåg vad du sa i början, MR C vet inte vilken böna han gett sig på. EXAKT! You are gonna kick his ass!
Din blogg får mig idag att gråta. Fast jag inte gråtit sedan jag var elva.
Din blogg får mig idag att gråta. Jag har inte gråtit sedan jag var elva.
tycker allt detta är fruktansvärt och jag lider med dig - men du har ju själv lagt upp en bild på ett bröst som borde opererats bort men av okänd anledning behölls - och vad är det för värdigt slut med ett varigt, blödande, smärtande och knögligt bröst? din värdighet sitter väl inte i tutten? bort med skiten och älska dig själv hur du än ser ut! av kommentarerna att döma så finns det många som älskar dig oavsett yttre - gör det du med!
är det faktumet att du faktiskt är beroende av andra för att orka/klara av en vanlig dag det som känns jobbigt? att du som stått på dina egna ben och är självständig plötsligt tvingas inse att man faktiskt behöver andra ibland?
alla saker du skulle kunna tänka dig göra för livförsäkringspengarna, är saker som om du inte fått en diagnos, kanske ändå aldrig gjort trots all tid i världen? och nu när du inte vet någonting om framtiden så känns vissa saker som måsten man borde göra innan man dör?
du har all rätt att känna dödsångest och maktlöshet - men att lägga sitt liv i läkarnas händer måste väl inte innebära att du förlorat ett slag på det här slagfältet som kallas livet?
jag går inte i dina skor och kan inte föreställa mig hur du mår, men låt inget ta din stolthet ifrån dig - inte ens cancern...
Mållös, ledsen och besviken men anar en guldkant på molnet. Vill krama Lenans vänner och kusin Linda. Och Lenan förstås.
eftersom jag är lika dålig på att göra mig förstådd i både tal och skrift (förutom i mitt eget huvud!) så vill jag bara förenkla vad jag menade i ovanstående inlägg. det är väl inte att behöva leva med bara ett bröst, eller ligga å må pyton i sängen som är problemet just nu? problemet är ju att det finns cancerceller i din kropp som äter och förgör allt i sin väg, så "vårdens" prioritet är att jobba på att få bort eländet - hur du mår under tiden är liksom sekundärt, även om det blir ditt första prio...
Jag beklagar att inläggen blir så dystra ibland. Det är så svårt att mentalt rymma från sin egen verklighet, fastän det är exakt vad jag vill nu. Såklart tar jag emot all cancerdödande vård jag kan få. Och mitt värde/stolthet sitter såklart inte i en tutte. Men det måste också finnas någonting att se fram emot efteråt och det är väl där skon klämmer.
klart du ska skriva precis som det känns, även när det är dystert. jag målade fan på väggen och trodde du var redo att kasta in handduken...
Min hustru, som också heter Lena, och jag följer din blogg. Du formulerar dig oerhört bra. Jag tror en blogg som denna kan vara en tröst för andra som är i samma sits som du och kanske ett verktyg för dig för att bearbeta och få ur dig den ångest jag kan tänka mig att du till och från kan känna. Jag har i kväll tipsat en f.d. arbetskamrat som fått en liknande diagnos som du om din eminenta blogg.
Vilka är då jag (Christer) och Lena? Vi lärde känna dina jättetrevliga föräldrar genom Uffe och Clary. Lena och jag har träffat dig 2-3 gånger såvitt jag kan minnas.
Goa, omtänksamma Lena. Det är dela dina känslor såväl dystra, negativa, geuppkänla och glada du ska göra och har förbaskad rätt att göra. Du behöver inte vara glad och hurtig i det du går igenom, du behöver inte beklaga att "du blir så dyster ibland" som du skriver. Jag känner inte dig jätteväl men det jag fångade tidigt var att du är en omtänksam person som "ser andra", får dom att känna sig betydelsefulla. Jag läser det du skriver och tar in det du skriver. Mitt hjärta gråter när du mår skit.
Omtanke och värme från mig.
Stor kram.
