Hackeböff...
Struntar jag i operationen så blommar sannolikt cancern upp i hundraåttio igen efter cellgiftskurerna, eftersom jag har den aggressiva sortens cancerceller. Och då förvandlas tutten till ett månkraterlandskap av vätskande varbölder som spricker och stinker.
Alltså måste jag opereras, men guuuuu vad jag inte vill! Speciellt som onkologen anser att det är bäst att jag går omkring enpattad något år innan man ens överväger rekonstruktion. Tack och lov håller inte kirurgen med om den saken. Bara att hålla tummarna för att kirurgen har veto över beslutet.
Fan att min bröstcancer inte upptäcktes i tid. Fan för mitt ex som fick mig att offra precis allt, till och med min egen hälsa occh framtid, för att han ansåg att hans behov och sketna vardag var det enda viktiga.
Bilderna nedan, som jag hittade på nätet, är otroligt nog lindrigare än dem jag tittade på idag. Här är vad som anses ett fint operationsresultat. Suck...
Här är före och efter-bilder, från borttagning till rekonstruktion.
Och så här läckert blir det om jag vägrar operera mig...
Vad ska jag säga, inget av alternativen vill man ställas inför, den sista bilden och alternativet ser så fruktansvärt ont och jobbigt ut. Bra att du har en kirurg du trivs med, det är skitviktigt. Google är bra men inte alltid för man lyckas ju alltid hitta det värsta av allt man googlar på.
Som jag skrev sist, morgondagen vet ingen något om fast man känner att man är lyckligt lottad idag. Jag känner mig ödmjuk inför andra människor och det de går igenom av svårigheter, sjukdomar o s v i livet.
Jobbar i en "bransch" där jag stöter på en del tragedier men också riktiga guldkorn och glädje.
Guldkorn finns men i det svåra ser man inte alltid det.
Kram
Jovisst finns det guldkorn här i livet. För min del är det dock svårt att se dem eftersom det inte finns något ljus om kan få guldet att gnistra. Bilderna ovanför hittade jag när jag googlade, men bild 1 och 2 är tyvärr inte lika hemska som de rekonstruktionsbilder jag såg på sjukhuset idag.
Kram
