Tillfälligt avbrott
Usch, jag hade ju tänkt strunta i att skriva mer om bröstcancern, men nu måste jag. Sjukdomen är så lynnig och hittar på så mycket oväntade hyss, att chocken måste få pysa ut i bokstäver…
I förra veckan hade jag dålig ork. Jag kunde inte ens gå till köket och brygga kaffe utan att det kändes som om jag hade hårdjoggat. Men eftersom det var vecka 4 i min behandlingscykel med cellgiftet Eribulin och den veckan alltid brukar ge olika besvär, så bet jag ihop och tänkte att jag skulle må bättre efter nästa cellgiftsbehandling.
På onsdagskvällen började det gurgla i luftrören när jag la mig för att sova. Jag kunde inte andas in ordentligt, så jag testade mina allergimediciner. Ingen förbättring. Då testade jag astmamedicinerna. Funkade inte! Så under torsdagen bestämde jag mig för att jag bergis fått en förkylning och körde nässprej, hostmedicin och slemlösande piller. På fredagsmorgonen, samma dag som jag skulle få cytostatika, ringde min snälla kontaktsköterska och hörde hur jag lät. Åk bums till akuten, sa hon. Så det gjorde jag.
På akuten funkade allt perfekt. Jag kom in direkt, fick syrgas inkopplat och rullades iväg till en av Radiumhemmets avdelningar. Det blev lungröntgen som visade att lungsäcken var full av vätska. En väldigt skicklig läkare – bedömningen grundar sig på att han var snabb och jobbade utan att jag kände någon smärta – satte in ett rör mellan två revben in i lungsäcken. Röret kopplades via en slang till en påse. Sedan tömdes lungan under ett par dygn på cirka 3-4 liter vätska. Såklart att jag inte kunde andas med allt det vattnet i vägen!
Proceduren tog sex dagar. Det var skrämmande men också intressant att vistas så länge på en avdelning med halvdöda cancerpatienter. Enligt min åsikt var 95% av personalen helt gudomliga. Empatiska, snabba, snälla och häpnadsväckande lyhörda för varje individs behov.
Sedan fanns det förstås några rötägg. Folk med samma inlevelse som rymdrobotar. Första dagen försökte en av dessa rymdrobotar bli kvitt min rumskamrat. Det var en gammal tant med äggstockscancer, som inte kunnat äta på en månad, eftersom hon inte tålde cellgiftsbehandlingarna. Tanten var klar i knoppen, men i så dåligt skick att hon inte hann till toaletten och varje andetag lät som morfars hembränningsapparat.
En rymdrobotläkare kom och förklarade att hon skulle flyttas till något äldrevårdsställe långt utanför stan. Beskedet fick tanten att gråta som en brandsprinkler och hon bad att få stanna, för vilka resurser har äldrevården att behandla en akut cancersjuk? Läkaren förklarade att det inte var någonting att diskutera eftersom Radiumhemmets avdelning hade platsbrist. Då gick mitt topplock. Jag hakade loss min lungvätskepåse och med den i hampan hoppade jag upp och la mig i samtalet. Inte fan kan man flytta på en så svårt sjuk gammal dam av en så dålig anledning?!! Sjukvårdens fokus bör väl vara att rädda människoliv – inte rädda felräknade landstingsbudgetar?
Läkaren försvann som en oljad blixt, men senare kom en sköterska och meddelade att tanten fick stanna tills hon klarade sig utan näringsdropp och kunde äta själv utan att maten kom upp eller ut direkt.
Ytterligare något senare kom en annan Stomatol-flinande rymdrobotläkare och sa att JAG inte kunde stanna på avdelningen! De hade platsbrist och jag kunde lika gärna åka hem, för jag skulle ändå få tillbaka vätskan i lungorna pga cancern. Återigen blev jag tvungen att ha ett utbrott. Att åka hem utan att kunna andas är ju fysiskt omöjligt! Läkaren försvann och tack och lov slapp jag återse denna medicinska gigant igen…
Nu är jag hemma och njuter av att kunna andas. Att kunna fylla båda lungorna med syre är otroligt lyxigt. Tänk på det och ta ett djupt andetag. Det som är självklart för dig är lyx för mig.
usch det var värst. lungelände. tur du har ditt humör kvar, det kan flytta berg! ja tänk vad mycket man tar för givet. att kunna andas. cykla. gå fort. äta själv. slänga sig ned i en soffa och fultitta på hollywoodfruar. jag ska andas djupt, sträcka på mig och tänka på dig. skicka styrka. så du orkar fortsätta stå upp mot mr c och robotläkarna. kram.
Skönt att höra att du kommit hem.Bra att du har ett så jävla anama,du borde bli landstingspolitiker med inifrånperspektiv!!!
Vilket elände du fick, inte konstigt att du inte kunde andas ordentligt med så myckt vätska i lungorna. Man måste ryta till när något inte är bra och det gjorde du för tantens räkning, man ska inte bråka på det här sättet mot någon men absolut inte mot sjuka som är utlämnade till andra på det här sättet. Bra att du orkade ryta till. Nog finns det många änglar i vården men där finns några som kanske borde tänkt över sitt yrkesval, helt klart, de är en skam för sjukvården. Skönt att du kan andas ordentligt igen, det är som du skriver en riktig lyx att kunna få göra det igen när man inte kunnat och något som är så självklart för dom som inte upplevt detta, verkligen något att tänka på.
Kram
Hej och tack för hälsningarna Anette, Nina och Britt-Mari. Ja, detta har varit omtumlande och jobbiga dagar. Och extra jobbigt att behöva bli arg för att få den vård man inte kan överleva utan. Var det verkligen så förr i tiden?
Tyvärr är det nog så Lena att det var värre förr i tiden, minns min pappa tidigt 1980-tal. Jag kan faktiskt säga att det har gått framåt väldigt mycket men skitstövlar blir man nog aldrig av med, det är det värst. Alla orkar inte bli arga, vågar kanske inte heller när de är så utlämnade, usch säger jag, så får det inte vara. Jag kommer att vara en vakande anhörig så att min mamma inte blir illa behandlad för då kommer jag att "bråka".
Skönt att du röt till om stackars lilla tanten. Gud vad bra du är! Heja! Och skönt att du är hemma! Stor kram!
Du är fantastisk, Lena! Saknar dig! Kramar!!
Tack Lena för 48 år med gasen i botten och hjärtat i halsgropen. Vi vet inte ännu hur vi ska tackla en verklighet utan dig. Finns någon mening, sans och vett i tillvaron så ses vi igen. Älskar dig för alltid...
