lenan

Idag kom en sköterska och en läkare från ASIH hem till mig. Förkortningen står för Avancerad Sjukvård i Hemmet. Hur avancerad en hembesökande läkare nu kan vara, det återstår väl att se. Jag menar, de kommer åkandes hem till en i små personbilar eller på cyklar, så de kan ju knappast ha med sig all den utrustning som läkarna på sjukhuset har tillgång till…Hela konceptet ger onekligen associationer till kinesiska barfotaläkare.

Det som är fördelen är att jag tydligen kan ringa dem dygnet runt och det verkar tryggt. (Bara man inte får samma menlösa svar som jag ibland har fått från sjukhuset, när det varit stängt eller fullt. Nämligen tjat-mantrat om att ”Ta en Alvedon – Ta en Alvedon – Ta en Alvedon” oavsett vilken krämpa man plågas av.)

Nackdelen med ASIH är symbolisk för mig. De sysslar mest med palliativ vård. Alltså smärtlindrande istället för botande. Sjukvården anser att jag i mitt nuvarande läge är så skruttig att jag själv inte kan ta mig till sjukhuset. Det är därför man får ASIH och därför känns det trist. Och visst, ibland är jag så dålig att jag inte kommer ur sängen. Men andra dagar är jag ju ganska pigg. Och jag vill liksom inte acceptera att jag blir sämre. Visserligen är t ex mathandling ett flåsande supersvettigt heldagsföretag för mig just nu, men det kanske blir bättre igen? Jag vill hoppas och tro det.

Vid lunch var jag på Radiumhemmets strålningsmottagning för inställning av ett nytt strålområde. Jag har fått en oval tumör, stor som en ägghalva, på vänstra bröstkorgen och nu ska den strålas bort. Jag fick ligga på en hård brits med huvudet på en rörelsefixerande plastlåda och en annan för benen. Sedan räknade de ut strålningsvinkel och djup samt ritade på mig. (Det låter kanske tossigt, men det är så det går till.) Strålningsfolket var jättegulliga och förklarade allting i detalj för mig, som om de trodde att jag var ängslig inför att strålas igen. Men jag är inte rädd och det sa jag till dem. Tvärtom. Kräma på med värsta maxdosen och skjut skallen av varenda cancercell, det är min inställning!

På hemvägen försökte jag parkera om bilen. Det är ganska hopplöst i mina kvarter. Cirka 65% av alla tillgängliga parkeringsutrymmen är redan reserverade för bushållplatser, lastplatser, återvinningsstationer och handikapparkeringar. Sedan försvinner ytterligare några platser för dessa eviga vägarbeten, bilar från de lokala företagen och byggjobbare som ständigt renoverar lägenheter häromkring. Stockholmspolitikerna verkar inte förstå problemet. De vill höja avgifterna, utöka P-tiderna och kräva P-avgift på helgerna också. Jag fattar inte hur de tänker. Att ha bil är redan jättedyrt. Förutom bensinpriset tvingas stockholmare dessutom också betala ”trängselskatt” . Och nu vill politikeridioterna minska antalet P-platser i innerstan och förbjuda dubbdäck! Hur i hela friden tänker kålrötterna i Stadshuset? Har någon sett hur illa plogat det kan vara på andra vägar än E4:an vintertid? Ska man stanna vid tullarna och byta däck, kanske?

Det borde vara förbjudet för politiker att bestämma ett enda skit, innan de själva varit ute och djupintervjuat en representativ mängd av alla de vanliga människor som påverkas av besluten. Och vad gäller biltrafik är utsläppet av en normal människas bilåkande sannolikt ändå bara en piss i Nilen, jämfört med genomsnittspolitikerns alla flygresor…

Såg att det var seriestart för Jonas Gardells AIDS-film idag. Historien om hur det läskiga mördarviruset drabbade Stockholms bögar när sjukdomen först dök upp i mitten av 80-talet. Men idag lever folk länge och ganska normalt, trots att de bär smittan. Jag kan inte låta bli att tänka att det är orättvist att inflammatorisk bröstcancer inte fått samma uppmärksamhet, forskarintensitet och läkemedelsutveckling. Inflammatorisk bröstcancer har ju funnits bra mycket längre än AIDS. Ligger förklaringen möjligen i att nästan enbart damer drabbas av inflammatorisk bröstcancer? Som drabbad kan man faktiskt inte låta bli att undra...

Usch, jag hade ju tänkt strunta i att skriva mer om bröstcancern, men nu måste jag. Sjukdomen är så lynnig och hittar på så mycket oväntade hyss, att chocken måste få pysa ut i bokstäver…

I förra veckan hade jag dålig ork. Jag kunde inte ens gå till köket och brygga kaffe utan att det kändes som om jag hade hårdjoggat. Men eftersom det var vecka 4 i min behandlingscykel med cellgiftet Eribulin och den veckan alltid brukar ge olika besvär, så bet jag ihop och tänkte att jag skulle må bättre efter nästa cellgiftsbehandling.

På onsdagskvällen började det gurgla i luftrören när jag la mig för att sova. Jag kunde inte andas in ordentligt, så jag testade mina allergimediciner. Ingen förbättring. Då testade jag astmamedicinerna. Funkade inte! Så under torsdagen bestämde jag mig för att jag bergis fått en förkylning och körde nässprej, hostmedicin och slemlösande piller. På fredagsmorgonen, samma dag som jag skulle få cytostatika, ringde min snälla kontaktsköterska och hörde hur jag lät. Åk bums till akuten, sa hon. Så det gjorde jag.

På akuten funkade allt perfekt. Jag kom in direkt, fick syrgas inkopplat och rullades iväg till en av Radiumhemmets avdelningar. Det blev lungröntgen som visade att lungsäcken var full av vätska. En väldigt skicklig läkare – bedömningen grundar sig på att han var snabb och jobbade utan att jag kände någon smärta – satte in ett rör mellan två revben in i lungsäcken. Röret kopplades via en slang till en påse. Sedan tömdes lungan under ett par dygn på cirka 3-4 liter vätska. Såklart att jag inte kunde andas med allt det vattnet i vägen!  

Proceduren tog sex dagar. Det var skrämmande men också intressant att vistas så länge på en avdelning med halvdöda cancerpatienter. Enligt min åsikt var 95% av personalen helt gudomliga. Empatiska, snabba, snälla och häpnadsväckande lyhörda för varje individs behov.

Sedan fanns det förstås några rötägg. Folk med samma inlevelse som rymdrobotar. Första dagen försökte en av dessa rymdrobotar bli kvitt min rumskamrat. Det var en gammal tant med äggstockscancer, som inte kunnat äta på en månad, eftersom hon inte tålde cellgiftsbehandlingarna. Tanten var klar i knoppen, men i så dåligt skick att hon inte hann till toaletten och varje andetag lät som morfars hembränningsapparat.

En rymdrobotläkare kom och förklarade att hon skulle flyttas till något äldrevårdsställe långt utanför stan. Beskedet fick tanten att gråta som en brandsprinkler och hon bad att få stanna, för vilka resurser har äldrevården att behandla en akut cancersjuk? Läkaren förklarade att det inte var någonting att diskutera eftersom Radiumhemmets avdelning hade platsbrist. Då gick mitt topplock. Jag hakade loss min lungvätskepåse och med den i hampan hoppade jag upp och la mig i samtalet. Inte fan kan man flytta på en så svårt sjuk gammal dam av en så dålig anledning?!! Sjukvårdens fokus bör väl vara att rädda människoliv – inte rädda felräknade landstingsbudgetar?

Läkaren försvann som en oljad blixt, men senare kom en sköterska och meddelade att tanten fick stanna tills hon klarade sig utan näringsdropp och kunde äta själv utan att maten kom upp eller ut direkt.

Ytterligare något senare kom en annan Stomatol-flinande rymdrobotläkare och sa att JAG inte kunde stanna på avdelningen! De hade platsbrist och jag kunde lika gärna åka hem, för jag skulle ändå få tillbaka vätskan i lungorna pga cancern. Återigen blev jag tvungen att ha ett utbrott. Att åka hem utan att kunna andas är ju fysiskt omöjligt! Läkaren försvann och tack och lov slapp jag återse denna medicinska gigant igen…  

Nu är jag hemma och njuter av att kunna andas. Att kunna fylla båda lungorna med syre är otroligt lyxigt. Tänk på det och ta ett djupt andetag. Det som är självklart för dig är lyx för mig.      

Höll på att trilla av stolen när jag slog upp DN i morse. Orsaken är den artikel som finns på http://www.dn.se/kultur-noje/kulturhusets-nya-chef-kastar-ut-tintin

Kulturhusets ledare för barn- och ungdomsverksamhet, Behrang Miri, vill nämligen kasta ut Tintinböckerna! Så här säger han i DN-intervjun:

– Det stämmer. Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar, det handlar om exotisering och orientalism.

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, men vi har alldeles för lite kunskap om dem, säger Kulturhusets nyvärvade chef som vill lyfta fram fler gestalter som människor från invandrartäta förorter som Rinkeby och Tensta kan ha som bra förebilder.

Han nämner Habib-böckerna som ”fantastiska, något att relatera till” och Katarina Taikons böckers betydelse för romska barn.

HARREGUUUUUUU! Vad i hela friden är det som händer? Behrang Miri har uppenbarligen inte fattat ett smack om vad svensk kultur innebär. Nämligen att allt är okej. Sverige är en demokrati med yttrandefrihet, tryckfrihet och utrymme för det mesta. En bok kan i sig aldrig vara farlig och alla åsikter är tillåtna. Vi litar på läsarna har tillräckligt med bildning och intelligens att bilda sin egen uppfattning om vad de läser! En serietidning är ju dessutom bara på skoj – det ingår liksom i serietidningars uppgift. Det vet alla svenskar. Och att en serie som Tintin innehåller de karikatyrer och stereotyper som gällde för 70-80 år sedan, det förstår vi! Precis som Emil i Lönneberga eller Madicken gör det, med sina korkade pigor, elaka fattighusföreståndare och galna godtemplare. Vi vet t ex också att poliser inte är efterblivna, som Kling och Klang i Pippi, trots att vi växte upp med dessa böcker.

Dessutom – att kunna använda sig av karikatyrer och generaliseringar är en förutsättning för all slags populärkultur, där du måste kommunicera snabbt för att få fram din poäng. Titta bara på reklamen. Hur många gånger har vi sett töntig oteknisk svensk man med överseende iskall svensk kvinna? Klumpig husvagns-Svenne kontra smarta barn? Och inte fan går vi svenskar i taket för det. Vi förstår att det enbart är karikatyrer som används för att snabbt kunna berätta en historia och komma fram till en poäng. Det är bara ett uttryckssätt, alltså…

Att förbjuda och förbanna böcker är den typen av intolerant och odemokratisk fanatism som hör hemma i Nazityskland eller hos jihad-muslimer. Det är alltså lååååångt under Sveriges värdighet. Skicka nu genast iväg den här Kulturhusledaren på någon kurs i demokrati och svensk lagstiftning – ska han jobba med kultur i Sverige, så måste också svenska värderingar och svensk kultur vara hans utgångspunkt för vad som är tillåtet. Ett mångfald av åsikter och böcker är förutsättningen för att individen ska kunna utveckla sin kunskap och tillfredställa sin nyfikenhet. Så ge fan i att "se över" både barnböcker och vuxenlitteratur! Censur är odemokratiskt.

Förutom vad gäller övertygelsen om allas lika människovärde, är jag inte särskilt intresserad av ekonomi. Men när jag såg en liten annons om att min enda nuvarande politiska favorit, fd utbildningsministern Bengt Göransson, skulle prata med ekonomiprofessorn Assar Lindbeck om dennes nyutgivna memoarer, så linkade jag iväg till ABF-huset.

Där behövde jag knappast skämmas över mitt fysiska cancerförfall. Salen var nästintill fullsatt av gråhåriga människor i full färd med att utbyta barnbarnshistorier och övertrumfa varandra med hur mycket de njöt av sina pensionärsvardagar.   

Här är min korta sammanfattning av evenemanget: Varför i hela friden var denne Assar så inflytelserik i svensk politik under så många år? Hur kunde någon tycka att han passade in i socialdemokratin? Han verkar ju rätt och slätt vara ganska bollo.

Löntagarfonderna ogillade han med motivering att facket inte kan representera både arbetsgivare och anställda på en arbetsplats. Varför inte, undrar jag? Jag tror tvärtom att löntagarfonderna hade varit ett bra sätt att få mer dynamiska arbetsplatser och långsiktiga företag. Det skulle kanske ha varit en marknadsekonomiskt anpassad och smart vidareutveckling av den Saltsjöbadsanda som genom ”arbetsfrid” medverkade till Sveriges expansiva ekonomi kring mitten av 1900-talet.

Och istället för att bara bli efterhandsinformerade om förändringar, kunde facket som delägare i ett företag kunna komma med utvecklingsförslag som man bara snappar när man jobbar ”på golvet” i en verksamhet. Samt kunna parera eventuella personalnerdragningar i god tid och medverka till realistiskt hållbara satsningar vad gäller produktutveckling, work flow och fördelning av vinsten.

Assar tycker skrämmande nog att privata företag sköter det mesta bättre än staten. Upphandlingar och utförsäljningar är finemang. Men du och jag är ju staten – varför skulle inte vi kunna äga och driva företag? Det fattar jag bara inte! Och vad har vanligt folk vunnit på alltsammans? Ta till exempel skötseln av gator och snöskottning. Nog fasiken var det bättre skött förr, när det var i offentlig regi, än det är nu när ett upphandlingsvinnande företag lägger ut det verkliga jobbet på ett virrvarr av lägstbjudande underleverantörer!

Det gamla pensionssystemet – där man var garanterad en summa som inte hängde ihop med den epileptiska världsekonomin – har Assar också varit med om att skjuta i sank. Fick han månne provision av de pensionssäljarföretag som vunnit betydligt mer än pensionärerna på försämringen, eller är han så skadad av de fina elit- och överklasscirklar han umgåtts i, att han inte hade egen anledning att bry sig om rättvisa för alla?  

Bengt Göransson var störtskön som i en elegant formulering ställde frågan om vad Assar anser vara upphov till den etiska brist och egoism som numera verkar vara gängse standard för många myndighets- och företagsledare. Det hade den klyftiga professorn Assar ingen teori alls om! Otroligt att en människa som kallas professor har så svårt att koppla ihop trådarna. Det var ju den ideologiska knivmordet han bidrog till, som gav upphov till dagens armbågssamhälle, där alla tyvärr tvingas leva efter Brechts kloka devis ”Först kommer maten och sedan moralen”. Dvs man ser först till att ordna det finfint för sig själv. Sedan kan man eventuellt bry sig lite om att bli fadder för afrikanska schimpanser, tigrar eller AIDS-barn…

Det som förbryllade mig mest var dock en man i publiken som fick mikrofonen för att ställa en fråga. Han undrade varför ingen politiker är villig att diskutera de 60 miljarder som varje år går till EU, invandring och SIDA-projekt, utan att ge Sverige särskilt mycket tillbaka? Då slet Bengt ifrån honom mikrofonen och jag var absolut helt ensam bland publiken om att applådera mannens fråga. Vad är problemet? Är Assars ekonomiska tokteorier mer värda än alla människors lika värde?  

Dessutom tog de 60 kronor i inträde. Det är väl första gången någon har den dåliga smaken att ta betalt för sin bok-release? I fortsättningen håller jag mig nog hellre till seriehjälten Assar, dvs den sura korven från Nollberga.

Jag har förstått att det undras lite över min hälsa. Under omständigheterna hyfsat. Men ingen av läkemedlen jag får verkar hjälpa ordentligt. Detta är läget:

• Vänster arm och hand är jättesvullna pga lymfödem. Handen ser oftast ut som en arg krabba. Armen är dubbelt så stor som den bör vara och svider undertill, som om det brinner i den.

• Vänster nyckelben har slutat göra ont, tack och lov. Istället har jag ont i magen och i levern, där det tydligen är värsta metastaspartyt…

• Håret är på fallrepet. Jag har fått fyra centimeter nytt svartgrått hår, men det nya cellgiftet gör att det lossnar en rejäl tuss varje dag. Inte kul!

• Fler metastaser har poppat fram i vänster armhåla, i bröstet och längsmed sidan på bröstkorgen. Det gör ont. Kan inte sova på mage eller på vänster sida.

• Har fått också ont i vänstra ljumsken och det är svårt att stödja på vänster ben. Trillar därför ofta omkull när jag ska sätta på mig strumporna. Det känns ju ganska löjligt faktiskt.

Ja, alltsammans är trist, men förväntat med tanke på prognosen. Men jag föredrar att inte frossa i det. Jag tänker så här; livet är som poker. Man får spela med de kort man fått. Därför skriver jag hellre om omvärlden än det som händer med min kropp. Det finns redan så många ”sjukbloggar”, där folk dokumenterar varje detalj i sin väg mot graven, så jag behöver inte bidra med mitt elände. Det blir jag ju ändå varken gladare eller friskare av.

Däremot tycker jag att världen jag lever i är intressant. Lever man i en demokrati är det ju också ens förbannade skyldighet att bry sig om vad som händer omkring en. Ordet demokrati betyder folkstyre eller folkmakt. Folks engagemang i styrandet och maktutövandet är alltså grundförutsättningen för att ett samhälle ska vara verkligt demokratiskt!

Skulle dock inte vilja säga att jag sprider politisk propaganda, eftersom jag inte förespråkar något särskilt parti. Däremot kan jag tycka att det Sverige vi lever i idag, är en enda stor obehaglig propagandaapparat. Ta t ex tidningarna. 95% av dem är borgerliga, så vad är det för ”sanningar” de serverar oss? När TV-licensen nu ersätts av skatter riskerar vi också att få en ännu mer okritisk omvärldsrapportering, eftersom de som för tillfället har makten knappast kommer att storsatsa på Uppdrag Granskning och liknande undersökande TV-program, som sysslar med att tvätta politisk byk, oavsett vilket parti som skitat ner den.

Jag anser att samtliga etablerade svenska partierna numera trängs om att hoppa i samma galna och inhumana tunna, där pengar är det enda gemensamma värdesystemet. Politikerna har inga andra visioner än att roffa åt sig och behålla sina egna positioner. Därför ägnar de alltför mycket tid åt att kopiera samma menlösa rävspel som vi ser i amerikansk politik. Det är personvalsproblematiken, där varje intervju förvandlas till ett fredagsmysigt ”hemma-hos”-reportage, istället för att ge svar på vad och varför politikern ifråga driver olika frågor.

Ingen av dem tar därför någonsin något personligt ansvar för konsekvenserna av deras handlingar. Det är vidrigt, men tyvärr fakta. Som bevis kan vi ta Tillväxtverkets fd vd, som efter avslöjandet av hur groteskt mycket skattepengar hennes ”verk” spenderade på personalfester och representation, inte hade tillräckligt moralisk insikt för att krypa på sina knän och be Sveriges skattebetalare om ursäkt. Istället var hennes analys att verket ”måste bli bättre på att kommunicera” och därför använde hon ytterligare skattepengar för att upphandla en PR-byrå. Sådana saker är betydligt mer spännande än min bröstcancer, eftersom det är så oerhört mycket sjukare än vad jag någonsin kommer att bli…

Otroligt. I Stockholm byggs det nya bostadsområden på alla hörn och kanter – och i somras hade Karolinska sjukhuset samtidigt en sådan överbeläggning att fem-sex personer dog på kuppen, enligt DN. Pga platsbristen placerades många i fel rum eller på fel avdelningar, vilket tillsammans med personalbristen, ledde till dödsfallen.

Det är HEMSKT. Ja, det är till och med totalt ovärdigt och oacceptabelt i ett civiliserat land. Och likt förbannat kommer det bli värre när Filippa Reinfeldts skrytsjukhus ”Nya Karolinska” ska ersätta det befintliga Karolinska sjukhuset i Solna. Filippas Nya Karolinska har nämligen 500 sängplatser FÄRRE!

Ja, du läste rätt. Trots Stockholms alla nybyggda bostadsområden och det därmed svällande innevånarantalet i huvudstaden, samt att 40-talisterna börjar åldras och därmed behöva mer vård, trots detta tycker tydligen Filippa att det är finfint läge för att minska stans sjukhusbäddar. Funderar man på denna texts inledning igen, så förstår man förskräckt konsekvenserna av det hela.

Jag hoppas innerligt att Filippa själv drabbas, både hårt och personligt, av konsekvenserna.

Vidare har hon minskat antalet strålbehandlingsrum för cancersjuka på sitt nya skrytsjukhus. Det är idag, på det befintliga sjukhuset KS i Solna, redan ett rejält tryck i behandlingsrummen. Personalen jobbar som vänliga änglar, fast på speed, och försöker lindra följderna av patientmängden med ett sk ”drop-in”-system. Men eftersom akut sjuka måste få gå före i kön, kan man som patient lätt bli tvungen att vänta bort ett par timmar.

När man mailar frågor till politiskt ansvariga för planeringen av Nya Karolinska så finns dels ingen som riktigt verkar vilja vara ansvarig. Dels svarar inte heller många på mailen man skickar. Det bekräftar, anser jag, att Alliansen inte förstår vad begreppen ”fötroendevald” och ”demokrati” bör innebära i praktiken. Det är deras jäkla ansvar att kommunicera med medborgarna som betalar deras löner!

Bland de få svar jag lyckats få ingår argumentet att Nya Karolinska inte ska vara ett vanligt sjukhus. Det ska vara ett specialistsjukhus. Om de med detta menar att sjukhuset ska bemannas av specialister, enbart ta emot speciella vårdfall eller mycket speciella patienter – det har jag inte fått svar på. Den riktigt akuta frågan är dock vart vi vanliga människor ska ta vägen framöver när vi behöver vård? Det är ju trots allt våra skattepengar Filippa använt för att bygga sitt nya sjukhus. Alliansen påstår att det "bara" handlar om 52 MILJARDER kronor, oppositionen tror snarare att prislappen är 70 miljarder. Komiskt nog ska Stockholms läns landsting äga byggnaden, men de utreder redan möjligheten att bryta avtalet eftersom driften av det nya sjukhuset blir alldeles för dyr. Sjukt, va?!

Trots att det inte går att köpa biljett till denna destination, har de flesta tåg gått åt helvete det senaste decenniet. Eller också har de varit inställda, försenade eller stått still några dygn ute i skogen till de hungriga, frusna och arga passagerarnas förtret.

Alla som har ett minne, vet vad det beror på! Någon gång på 1990-talet lyckades statens rykte som företagsägare snackas sönder så till den milda grad, att organisationen för fungerande tågtrafik började säljas ut eller läggas på entreprenad. Resultatet blev att ingen direkt samarbetade – dels därför att de som var entreprenörer egentligen skulle kunna vara konkurrenter och dels därför att EN organisation som egentligen består av 100-tals mindre organisationer såklart inte kommer att gå åt samma håll.

Det fanns säkert många som tjänade stora pengar på det här. Passagerarna fick betala priset genom ständigt ändrade biljettpriser, köprutiner, löjliga medlemsklubbar med medlemserbjudanden som inte alls svarade mot deras största anledning att överhuvudtaget bry sig om tåg överhuvudtaget: De ville bara färdas från punkt A till B till rimligt pris, med avgång och ankomst enligt utlovad tidtabell. Denna klockrena och miljövänliga önskan lyckades det utförsäljningskåta Statens Järnvägar inte förvalta. Kanske för att ökända hatare av statligt ägande och företagande styrde alltsammans!

2011 fick en av dessa statshatare, fd moderatpolitikern Ulf Adelsson sluta sitt jobb som SJ:s styrelseordförande eftersom han påpekat för sin blå regering att det inte längre gick att få tågtrafiken att fungera. Vilka skärpta hjärnor och mysiga typer, va?

I tågets barndom, i slutet av 1800-talet, fanns flera mindre aktörer inom järnvägen. De största av dem slogs ihop till en enda och det blev statligt. Orsaken var att det inte funkade särskilt bra för passagerarna med flera mindre tågnät som inte samarbetade särskilt villigt. Så tänka sig – är man villig att lära av historien så kanske till och med en blå hjärna inser att det finns en stor finess med statligt ägande! SJ:s slaktare, Ulf Adelsson, lärde sig tyvärr för sent – när han redan hunnit förvandla det som byggt upp av våra skattepengar till kaos och klagan…

Ovanstående historia är anledningen till att det vänder sig i min mage när samtliga partier jublar över att Alliansens budget innehåller en stor satsning på järnvägen. Tanken bakom är välbeprövad. I kristider ska en nation satsa på egen infrastruktur för att öka sysselsättningen i landet och indirekt behålla pengarna inom nationen. Hitler gjorde samma sak genom att bygga motorvägar på 30-talet. För Sverige är trubblet bara att vår infrastruktur inte längre är vår! Och varför i hela helvete ska våra skattepengar satsas på det som är förutsättningen för att privata och utländska aktörer ska kunna tjäna pengar i Sverige?  Staten förväntas trots detta stå för tågdrift på de olönsamma sträckor som de privata aktörerna inte vill befatta sig med.

Socialdemokraterna är så oerhört sorgliga som inte påpekar detta. Istället ingår de bland dem som applåderar Alliansbudgeten. Oavsett partifärg är det dags att lära sig av historien. Sluta leka bort våra skattepengar! Kollektivtrafik är ett statligt ansvar.

I England, som fick sin järnväg privatiserad under monstertanten Thatcher, har man för övrigt återgått till statligt ägande. Varför? Problemet med privat drift av en sådan ekonomiskt och logistisk apparat som en järnväg är just detta - att det inte funkar!      

Jamen, skärpning fingrarna! Sluta skriv. Sluta, sa jag! Nä, dom rackarna lyder inte. Fingrarna vill skriva när skallen tänker. Så är det bara. Så jag bloggar väl lite nu igen, efter sommaruppehållet.

Sommaren hade sina glada upplevelser, men jag fick ett läskigt återfall, trots pågående cellgiftskur. Alltså blev jag tvungen att intensivstrålas och nu testar jag om cellgift nr 5 kan hjälpa. Vi får se...

Men det är nog just detta ämne som fick mig att sluta blogga! Hur intressant är min sjukdom att gotta sig i när hela Sverige är ännu sjukare? Att jag är svårt krasslig är ju jobbigt, men alla kommer ju förr eller senare att kasta in hatten, så vad har jag för rätt att sätta ett sånt kompakt fokus på just min hälsa? I mitt fortsatta skrivande blir det därför mindre bröstcancervardag och mer samtidsiakttagelser. Jag är så jäkla trött på att bo i ett Sverige som styrs av kompakt vanvett, omänsklighet, egoism och de fetaste plånböckerna!

Samtidigt förstår jag självklart att vanliga människor knappt hinner reagera. Vi sitter ju fast i en vardag där tid och energi är lika inmutad som månadslönen. Men jag har lite tid och ibland energi. Så hädanefter tänker jag göra något vettigare än att berätta om cellgifter, blodprov och metastaser. För vad är det, i jämförelse med att ett helt land just nu ligger dödsryckningar?

Tjollahopp!

Det har varit tyst här ganska länge. Orsaken är besvikelse. Mest med bröstcancern. Jag hade hoppats få en sommar med lite strålbehandling, vila och sedan någon slags långsam återgång till ett normalt mående. Jag började på sjukgymnastik för att få tillbaka rörligheten i vänstersidan och minska det lymfödem jag fått i vänster arm. Träningen gav en enorm kick och jag kunde minska smärtlindringsmedicinerna. Allt verkade för första gången på sju månader en liten gnutta härligt hoppfullt och jag fick känslan att jag var ganska frisk och pigg, så kanske skulle jag snart slippa alla sjukhusbesök och kunna fortsätta leva som förr? Kanske var det äntligen var slut på alla de osannolika eländen som stått i kö för att drabba mig det senaste året? Ja, jag började faktiskt tro att det kunde bli lite sol, bad, utflykter, skratt och ljusnande framtid även för mig... Men så blev det inte.

Först fick jag nämligen beskedet att jag innan strålning måste igenom ännu en cellgiftskur på 12 veckor för att minska risken för återfall. Och trots att jag påbörjade kuren upptäcktes för ca en och en halv vecka sedan ett canceråterfall i samma bröst som jag redan opererat bort!

Smärtan är tillbaka. Det gör ont i nyckelbenet, amen, nacken och i resterna av mitt bröst, som blivit knallhårt och fått en läskig lilablå färg. Jag har en ny knöl i armhålan också. Läkarna funderar nu på om jag bör opereras igen, så akut som möjligt i dessa semestertider, eller om jag dessförinnan bör få några månaders behandling med starkare cellgifter. Suck. Tillbaka på ruta ett, liksom… Inte kul. Jag orkar därför inte blogga så regelbundet som förr.

Jag har haft ont i vänster nyckelben några dagar och nu har det blivit värre. Trots att jag tar Voltaren, morfin etc. Det värker till varje gång jag försöker andas in, så jag kan inte ta riktiga djupa andetag. Och onkologen kommer inte tillbaka från sin semester förrän den 20:e… Sablarns!  Allting blir så jobbigt när jag tvingas fundera över om det bara är någon vanlig sträckning jag känner av, eller om det är cancern. Jag är så trött på den!

Imorgon ska jag på koll/omplåstring av brösten. I vänstra bröstet sitter det fortfarande ett stort cerom (en bula fylld av sårvätska) som troligen måste tappas ur av ultraljudsdoktorns kanyl. Under det högra bröstet rinner det ut var, eftersom såret inte vill läka och det har kommit in stafylokocker, som inte verkar ge upp trots att jag fått antibiotika. Enligt den sjukgymnast jag träffade för några dagar sedan, har jag haft maximal otur med operationen. Jajajmen! Det måste jag tyvärr skriva under på.

Frågan är om jag kan få hjälp. När jag ringt och frågat så har folket på Radiumhemmet enbart sagt att jag ska ta Voltaren och Citadon mot värken. Javisst, det lindrar lite. Men jag skulle hellre vilja ha hjälp med det som orsakar smärtan.  

Jag får försöka fokusera tankarna på något positivt. Som att jag inte har något mer akut ärende än att parkera om bilen idag. Det är ju tur, för det är nog max vad jag klarar av.     

1.       Svek och lögner.

2.       Världens orättvisor, elakheter, våld, dumhet och övergrepp.

3.       När mina nära och kära har det svårt.

4.       Frustrationen och oron för den här vidriga cancern. 
          Jag vill att den ska dö och försvinna för alltid ur mitt liv!

5.       Att jag har förplanterat kålrötter och purjolökar i små lådor,
          men inte fått ner plantorna i marken ännu. Slappt av mig.

6.       Känslan av ett lågt engagemang samt brist på driv och
          framåtriktning från mina vårdkontakter.

7.       Försäkringskassehandläggaren som fortfarande säger att hon 
          ”hjälper mig att bedöma min rätt till sjukpenning” när jag har
          obotlig cancer! Så vad fan finns det att ”bedöma” om det?

8.       Folk som fortfarande tror att den nuvarande regeringen vill vanligt folk väl.

9.       Ont i metastasen trots Voltaren, Citadon och morfinpiller.


10.     Att se mig själv ur ett barns ögon. Som den här teckningen 
          av min brorsdotter från i vintras, innan jag hunnit tappa håret 
          pga cellgiftsbehandlingarna. Sorgligt!

Idag tänker jag skälla lite på den ekonomiska diktatur vi tyvärr numera lever i. Som ord- och reklammänniska förstår jag mig nämligen inte på alltsammans pga dess komplett ologiska resonemang.

Exempelvis vet alla affärsintresserade att sk mellanhänder är ett bra sätt att fördyra en tjänst eller produkts slutpris. Samtidigt väljer högerpolitikerna, som påstår sig försvara affärsvärldens ideal, alltid att köpa tjänster och produkter från myriaders underleverantörer, än av en stor och välkoordinerad statlig leverantör. Det blir alltså fler mellanhänder och dyrare slutpris, vilket bevisas av t ex väg- och järnvägsunderhållet som idag är utlagt på tusentals underleverantörer, som pga sina låga priser inte anser sig behöva ta något ansvar på tjänsternas kvalitet. Det är lika konstigt som ologiskt.

Samma sak med pensionsförsäkringar. Alltsedan detta med centralt administrerad pension idiotförklarades till förmån för olika individuella pensionsförsäkringar, så har en myriad mellanhänder tillkommit. Alla ska ha sin del av kakan och efter att ha pensionssparat privat sedan 90-talet och betalat olika förvaltningsavgifter för det, så är det skrattretande lite kvar till mig.

Varför har all grundtrygghet gjorts om till ett stort pyramidspelslotteri? Vad är finessen med det?

Själv blir jag galen av ilska av att Försäkringskassan numera kallar dig och mig för sina ”kunder”. Hur i hela friden kan vi vara det? De förvaltar ju bara de skattepengar som vi betalat i syfte att få extra stöd i form av socialförsäkringar när vi behöver det! Alltså är vi snarare Försäkringskassans UPPDRAGSGIVARE än deras kunder.

Dagens Sverige gör mig ofta förbannad eller olustig till mods. Det verkar som om det är meningen att vi alla ska acceptera att någons ekonomiska vinst alltid är viktigare än det humana samhälle Sverige brukade vara, förr i tiden. Varför tolererar vi det?

Ytterligare ologiska idéer i ekonomins diktatur är att den fria marknaden ska ge mer konkurrens som leder till att vi får billigare tjänster och produkter, vilket i sin tur garanterar valfrihet. Men vem har någon nytta av det? För en annan sanning i ekonomins diktatur är ju som bekant att man får precis det man betalar för. Och vad är det för valfrihet att den som har minst pengar ska få sämst valuta för dem? Vem fan vill ha skräp? Det är banne mig inte vad man kan kalla ett ”val” att tvingas nöja sig med skräp, därför att anständig kvalitet fördyrats så mycket att alla inte har råd med den. Ingen vill egentligen behöva handla på Liedl, men alla har inte råd att låta bli. Det är skandal!

Louise, du har helt rätt med det du skrev som kommentar till föregående inlägg. Det är något allvarligt fel på mitt X. Han passar klockrent in på åtminstone 85% av kontrollfrågorna i Hare´s lista. Jag var bara så dumjävla kär, så jag vägrade se det! Trots att jag anade att han var onormal redan efter 6 månaders relation – under vilken han både hunnit övertala mig att köpa och sälja ett hus som vi aldrig flyttade in i. Och dessutom mailade han kärleksbrev till min svägerska! Hon är en härlig tjej, så det är inte där skon klämmer. Men att verkligen skicka det, är så träskaktigt bottenlöst osmakligt vanvettigt, att han borde få redogöra för sitt tilltag i Jerry Springers TV-show för debila trailer trash-människor.

Trots hans upptåg under våra 6 första månader förlät jag honom och vi var ihop i 3,5 år, tills hans vänstrande exploderade igen. Då hade vi hunnit förlova oss. Jag känner mig jävligt dum och lättlurad när jag tänker på alltsammans. Jag var en idiot som struntade i mina egna behov för att passa in i hans liv.

Nuförtiden försöker jag därför se framåt istället. Efter alla behandlingar och om jag blir någorlunda återställd utseendemässigt, måste det väl finnas någon normal, snäll, sansad, ärlig och humoristisk man därute som vill leva med mig? Jag skiter i status, inkomst, titel, utseende etc. Huvudsaken att han inte är en tom, falsk och energislukande kackerlacka, som Annan skrev i en kommentar till ett föregående inlägg. En helt vanlig, empatisk och uppriktig människa som inte ljuger, det räcker för mig.