lenan

Hej Anette! När jag röjde bland alla mina gamla papper hittade jag just ett vykort som jag glömde att posta till dig, min gamla barndomsbästis. Det här var våren 1984 och du bodde fortfarande på Hjortronvägen i Linköping, tror jag. I alla fall står det den adressen på vykortet. Här är den jättefina framsidan, varsågod.



Jag hade varit på klassresa till Berlin. Vi bodde på pensionat på Kudam och jag delade rum med några tjejer. Jag minns att det inte var så kul. Någon spydde i duschen en kväll. Om själva stan minns jag mest att jag, förutom en tallrik carbonara, inte hade råd att köpa något. Överdådet på KaDeWe, Kaufhaus des Westens, var bara irriterande. Uttråkade feta tyska pensionärer som drack champagne mitt i shoppingen och hävde ostron, var ju inte direkt överensstämmande med en tonårings bild av lyx eller avundsvärda privilegier på 80-talet. Klädmodet var dessutom skrattframkallande på båda sidorna av muren, så det var väl inte så att man plågades av att inte kunna handla något.

De flesta av mina resekamrater hamnade på turistfälle-discot Eden på nätterna. Själv träffade jag en kille från Bremerhaven som jag gick på långpromenad med en av dessa vårkvällar. Oj, vad vi gick. Gick, gick och gick. Och han babblade, men min gymnasietyska räckte inte så långt att jag minns att jag fattade något av allt han sa. Så jag log och kedjerökte ett paket Rote Händel som jag hade köpt i en automat på någon husvägg. Och så gick vi. Gick, gick och gick. Jag fick skavsår i mina nya snygga lejongula mocka-boots. Töntigast av allt: När jag bestämde mig att det fick vara nog med gåendet och sa ajöss till grabben, så kramades vi och då kände jag hur det gick för honom i brallan! Jag minns att jag skämdes å hans vägnar, tyckte att det var äckligt, samtidigt som jag också blev chockad. Varför smetade han ner sig själv? Vi hade ju inte ens hånglat! Han hette William och skrev sedan brev som jag aldrig svarade på i flera år efteråt. Vilken sjukt livlig fantasi, att kunna krama sig till en orgasm? Usch. Grabben var sannolikt överkänslig eller galen. Jag sprang hela vägen tillbaks hem till pensionatet.

Dagen efter fick vi åka in till Öst-Berlin. Vi föstes som boskap i kö upp till TV-tornet på Alexanderplatz och fick oätligt äcklig mat däruppe. Allting var grått, trasigt, stelt eller draperat med röda flaggor och banderoller. ”Arbeta mera, Karl Marx-året 1984” stod det. Att vara som i en svartvit TV-värld var både själsligt renande och lite skrämmande. Värst var alla kontrollpersoner, poliser och myndighetspersoner. Samt alla vanliga människor som uttryckslöst bara fogade sig. Som betedde sig som om deras verklighet var normal.

När jag satt och fikade vid Welt-Uhr kom det en ful snubbe och ville köpa mina boots! Det verkade sjukt. Jag sa nej. Det fanns ändå ingenting, förutom hemgjorda mintgodisar av negerkysstyp, att köpa för de östtyska pengarna som var lika lätta som kapsyler. Jag minns att jag var imponerad av att se ett SS-knyckigt vaktavbyte någonstans på Under den Linden och sen gick jag på konstmuseum och såg alla egyptiska konstskatter som tyskarna har knyckt genom åren. Hur som helst. Mitt i allt detta köpte jag ovanstående vykort till dig, Annette och på baksidan står följande meddelande:

Hej. Nu är jag faktiskt i Berlin. Kortet är ifrån öst. Jag måste berätta sedan om hur det var där, annars knycker de kanske kortet i tullen. Väst är iallafall ösa, men alla killar är fula så man ryser. Typisk stadsstad. Lika exotisk som Stockholm. Nåja… Lena

Jag hajar faktiskt ingenting! Här bor jag mitt på Kudam i samma spännande och delade Berlin som fick Iggy Pop och David Bowie att explodera i innovativ musikalisk kreativitet och mitt omdöme är att det är lika exotiskt som Stockholm?!? Hjälp! Vem är jag egentligen? Och vad betyder stadstad samt ”ösa”? Så skönt att man inte längre är så där… ung. Nåväl, nu fick du äntligen ditt vykort i alla fall, Anette.

Hälsningar från DDR.

Jag gräver vidare i mina gamla pappershögar. Det är mycket pinsamma små berättelser jag skrivit. Dikter, aldrig postade kärleksbrev, dagböcker… Ibland får jag gåshud av att möta tankarna från en 30 år yngre version av mig själv. Det är som om jag var en fågelunge som satt i boet och drömde men aldrig riktigt flög iväg. Har slängt åtminstone tio kassar fulla med pinsamma tankar, texter och skisser.

Hur som helst gjorde jag just ett historiskt fynd. Bland alla refuseringsbrev jag lyckats få genom åren hittar jag ett från den legendariska Ebbe Carlsson! Känd vivör, AIDS-patient, minglare, konspirationsteoretiker och Palemordsspanare. Fast mitt brev måste Ebbe ha skickats innan hela Palmegrejen bröt ut efter 1986. För enligt Wikipedia var Ebbe på Tidens förlag mellan 1980 och 1985. Här är brevet. Hoppas det syns - det var lite svårt att scanna in:




Undrar var det var för trevlig text jag hade skickat honom? Sannolikt någon av alla mina deprimerande fjortisdikter. Stackars honom. Usch, jag skäms postumt!

Jag hittade dock ett undantag. En dikt som inte är helt sketen. Helt klart influerad av den tidens punkiga jovisst-alla-kan-idealism:

Såg en gammal tant
Skrattade
Såg vad hon gjorde
Satte mig
Tittade
Försökte stoppa ner
En stor mager hund
I en bag
Alltid ett ben ute
Tanten ger sig inte
Hunden ska vara i väskan
Skrattade
Lika dumt som att försöka
stoppa tillbaka en nyfödd. 

Eller hm, Ebbe hade kanske rätt iallafall...

Det var 1995 jag första gången skrev en reklamtext som handlade om det papperslösa kontoret. Har för mig att min uppdragsgivare var Tieto Enator. Enligt resonemanget var datorerna så fantastiska att folk inom några decennier skulle klia sig i huvudet och undra vad i hela friden en pärm var för något. Så rejält och pinsamt fel vi hade! Datorn har snarare förvandlats ett informationssökningsverktyg och tack vare printern finns det väl fler ”viktiga papper” än någonsin förr både på kontor och hemma hos folk. Kort sagt, jag är en sketen spåman.

Å andra sidan tar jag rakryggat mitt straff för att ha skrivit ljugiga reklampåståenden, genom att faktiskt gräva igenom och rensa i mina egna pappershögar. Oj, vad jag hittar mycket konstigt, sorgligt och bra papper som jag sparat. Vissa papper gör mig nostalgisk. Som t ex ett programblad för Die Klaviertrio Würtzburg som spelade Dvorak och Smetana på Monbijou-bron utanför Bode-Museet mitt i Berlin MItte förra sommaren. Brorsan och jag hamnade där av en slump, kom helt av oss i våra middagsplaner och blev länge stående, lyssnande i solnedgången som speglade sig i Spree. Det var en vacker kväll!

Andra papper gör mig arg. Till exempel all min årliga revväxling med Skattekontorets Nathalie Engman som aldrig tycker att jag får göra avdrag för resor till arbetet. Skit samma att jag jobbat i Östergötland och mestadels bott i Stockholm. Jag har inga kvitton och Nathalie vill varje år att jag skickar in allihopa! Men när det kommer till kvitton är jag otroligt papperslös av mig. Jag hatar de där vaxiga små papperslapparna som får plånboken att spricka och dessutom har blekts oläsliga om man väl behöver dem för att byta något felköp. Det skiter Nathalie i. Hon ska ha ALLA kvitton. Varje år.

Att jag skickat utdrag från mitt OKQ8-kort fungerar inte som bevis för att jag tankat. Enligt Nathalie finns det så mycket annat att köpa på en bensinstation att jag mycket väl kan ha köpt hammockar, klotgrillar och björkved, istället för att ha tankat upp pengarna. Suck. Vi brukar brevväxla om det hela från att jag skickat in deklarationen på vårkanten till i slutet av hösten när Nathalie som vanligt tar ett beslut om att jag ljuger om mina veckoresor mellan bostaden i Stockholm och arbetet i Östergötland. Trots att jag skickat både anställningsbevis, lönespecar, personbevis och bevis för att jag bor och är skriven i Stockholm. Kanske tror Nathalie att jag cyklar mellan adresserna? Ja, jag vet inte, men hur som helst är hon helt säker på att jag inte använder min bil iallafall. Usch, det är den typ av papper jag borde slänga. Papper man bara blir arg av…

Ett annat papper som gör mig arg är ett exempel på det som min polare Erik kallar för ”Primärvårdsfiltret”. I somras, när min cancer troligtvis startade, var jag jättesjuk i två månader. Hostade som en tbc-patient, hade feber och ont i kroppen. Nu hittar jag papprena på akutbesöket hos Nyköpings lasarett – det är absolut inget fel på mig någonstans – säger dem när jag spenderar en halvdag hos dem i juni. I juli får jag en remiss av husläkaren till medicinsk röntgen hos Familjeläkargruppen på Odenplan. Även dessa medicinska överdängare mäter, klämmer, röntgar och skriver ”Hjärtat har normal storlek och form. Ingen lungvenstas. Inga patologiska förändringar i lungparenkym, hili eller pleurarum. Ingen dislocerad revbensfraktur påvisad.”

Jag hajar ingenting. Primärvårdsfiltret ska hjälpa en väldigt sjuk tjej. En undersökning visar inget fel, men tjejen är fortfarande sjuk. Då släpper primärvårdsfiltret! Istället för att leta tills man hittar felet, vilket i mitt fall var och är en aggressiv trippelnegativ bröstcancer med bamsetumörer, så hälsar man bara att hjärta och lungor ser normala ut. Jaha? Men jag var och är ju fortfarande sjuk?! Jag misstänker att alla dessa primärvårdsmänniskor faktiskt gör mer nytta än skada. Det borde inte heta familjeläkare. Familjelekare är ett mer passade namn.

Och vad var det för klen röntgen de gjorde hos primärvården? Ett par månader sedan röntgades jag på KS, som upptäckte sådana frakturer på mina revben att jag fick frågan om jag hade blivit misshandlad! Men detta hade jag bara blivit emotionellt, vilket många andra papper påminner mig om. Kärleksmeddelanden, ursäkter och löften från mitt ex. Kastas eller sparas?  

Man måste hålla igång. Träna, ta hand om kondition och stävja trivselfläsket. Till dagens blodprovstagning tog jag därför cykeln i solens sken. Typ 5-6 km fram och tillbaka, från mig till KS i Solna.

Oj vad fort det gick. Vilken fart och kläm! Ungefär som en manet som kör sparkstötting...

När jag kom tillbaks hem svimmade jag på köksgolvet! Kaplunk, bara. Och sedan fick jag näsblod. Verkligen skönt att vara i en sådan veritabel toppform…

Bara för att jag klagade på telefonen så började den plötsligt funka. Hurra! Och bara för att jag satt och retade upp mig på försäkringsbolag så ringde det bolag som jag har bilförsäkringen hos och ville, till den nätta summan av en fördubblad årsavgift (vadihelsprätta?) sälja en självrisksförsäkring till mig. Ånej!

Alltså en försäkring för självriskkostnaden i andra försäkringar. Harreguuu. Det är som ryska dockor. En gumma i en gumma i en gumma i en gumma… Den tjattrande mannen ville aldrig sluta rabbla sitt säljtextsmanus. I bakgrunden hördes snattret från alla hans rabblande kollegor. Skrämmande. Sådana där sälj-apor får mig att tappa tron på vetenskap, civilisation och utveckling.

Annars då? Jo, tungan känns svullen och bortdomnad, precis som förra gången jag fick detta cellgift. Jag är så orolig för tumörspridning att jag får inbillningssmärtor överallt, hela tiden. Kroppen gör ont och skallen är på lunch. Jag klarar inte ens av att lösa ett sudoku! Tack och lov finns det stavningsprogram i datorn, annars skulle såsigheten avslöja sig på ett pinsamt sätt i dessa små texter.

Apropå Ljugbandsbolaget så har de skickat en låda med ett nytt modem i. Plus en himla massa pilledutter, pluttar, grunkemojser och instruktionstexter. Toppen – ett tekniskt tusenbitarspussel – som jag har längtat... Alltsammans gör mig helt yr. Just nu är jag skärpt som en thinnerboffare, så jag väntar nog med att packa upp lådeländet.

Intressant detta med försäkringar. Jag har haft försäkring via facket sedan 80-talet. Ett paket mot allt. Trodde jag. Nu, när jag skulle behöva ekonomisk hjälp, visar det sig att försäkringarna demonterats under tiden. Allt ingår inte längre! Unionen gör reklam om hur förmånliga deras försäkringar är, men en koll med de bolag som numera tagit över mina försäkringar visar att jag inte har rätt till ett skit.

Bilen har en försäkring. Hemmet en annan. Och slutligen finns det en olycksfallsförsäkring, där sjukdom inte ingår. Kul. Vad i helvete betalar jag för? Det hade ju varit bättre att jag satt in en egen månatlig pott på ett eget bankkonto sedan 80-talet och använt till den olycka som de facto drabbat mig.

Bara så du vet: Det är numera otroligt uppdelat. Sjukförsäkring, diagnosförsäkring, olycksfallsförsäkring, livförsäkring, arbetsskada, inkomstförsäkring etc i det evinnerliga. Det verkar inte funka att ha ”hela paketet” som jag trodde att jag automatiskt hade. Nej, varje månad förväntas du köpa försäkring mot ALLA nitlotter i livslotteriet, om du har råd. Själv undrar jag som sagt vad jag betalat för i alla år. De olyckor jag hittills drabbats av, som t ex cykelstöld och plåtbucklor, ger pga självrisken ändå ingen reell ersättning. För att få någon kompensation vid cancer så ska du tydligen ha en speciell diagnosförsäkring. Har du råd att vara utan? Eller har du råd att ha den? Löjligt. Hur fan ska man veta det innan skiten har hänt? Hela Sverige har blivit ett jättelikt inferno av spelvansinne. Allting bygger på odds och betting. Blir du den lyckliga vinnaren, eller tillhör du 99% av alla de förlorare som gör att bolaget anser att det är lönsamt att fortsätta med sin verksamhet?

Dessutom är reklam och information om försäkringar så luddigt skrivna att det kanske verkar som om du har förmåner och rättigheter. Men jag börjar luta åt att det enda du helt säkert ”får” är inbetalningsavier.

För att få ut försäkringspengar det däremot alltid finnas ett ”om”, eller ”förutsatt att” eller någon annan friskrivingsklausul från bolagets sida, i stil med att den ”gäller förutsatt att det var tre onsdagar i innevarande vecka, att minst två släktingar hette Clothilde och att vittnen från alla EU:s stater kan intyga händelsen.

Så stort tack till Förenade Liv, Folksam och Unionen för telefonsamtalen och era cyniska svar, som gav mig ett par riktigt rejäla hånskratt!   

Och i kylskåpet ligger den där torskfilén kvar och skimrar slemmigt mot mig. Vad är det för fel på mig? Varför är jag inte tillräckligt vuxen för att jag ta ansvar för inköpet och tillaga den? Blärk! Jag kan verkligen inte förmå mig själv att steka den, ta i den, eller värst av allt – att äta den. Kan det få bli Solna korv idag?

Livet är tid. Det dyrbaraste för varje människa är alltså tid. Jag var korkad nog att ge en 30 minuter av min tid till Bredbandsbolaget, som ringde och hade någon kundundersökning. Jag svarade därför att jag mailat och ringt dem ett flertal gånger om min fasta telefon, som inte fungerar sedan Bredbandsbolaget övertalade mig att börja använda deras IP-telefoni. Det betyder alltså att min fasta telefon ska funka via modemet, precis som datorn. Säkert jättebra. I teorin. Men i praktiken har ingen kunnat ringa mig sedan jag blev Bredbandsbolagskund och det värsta är att jag inte heller själv kan ringa röstbrevlådan och höra vilka som spelat in meddelanden om att de skulle vilja prata med mig. Bredbandsbolagets motsägelsefulla reklamfilmslåt ekar i mitt huvud när jag tänker på detta. ”Upplev mer med Bredbandsbolaget”. Enligt samma reklamfilm säger de sig också ha Sveriges nöjdaste kunder! Visst. Under pistolhot kanske…

Hur som helst försökte jag förklara detta för mannen från Bredbandsbolaget under den halvtimme han intervjuade mig. Att jag har bredband och telefoni från Bredbandsbolaget. Att räkningarna kommer som dom ska.  Men att tjänsterna inte fungerar och att jag därför ändå inte är nöjd. Nej, dessa svar stämde inte in med hans svarsalternativ. Jag skulle ändå sätta betyg på Bredbandsbolagets varumärke, trovärdighet, reklamfilmer, prisvärdhet och kundservice. Jag försökte förklara att varje krona man betalar för någonting man inte får, alltid är för dyrt, hur lite det än kostar, men inte heller detta besked registrerades med något större intresse. Istället undrade han hur stor chansen var att jag kommer att rekommendera Bredbandsbolaget till bekanta.

Jag svarade att med tanke på att tjänsterna inte fungerar, att mina mail och telefonsamtal om saken inte lett till någon åtgärd, att räkningarna ändå kommer och att Bredbandsbolagets uppkoppling bygger på att man tvingas leva med ett dussintals kabelmeter i sin lägenhet, så kommer jag absolut INTE att rekommendera Bredbandsbolaget till någon som jag anser vara min vän. Den intervjuande mannen blev tyst. Han kunde inte registrera mitt svar. Det måste enligt hans formulär anges i en betygssiffra. Från ett till tio, hur troligt är det att jag kommer att rekommendera Bredbandsbolaget till mina vänner? Noll, sa jag. Ett är det lägsta du kan säga, sa mannen. Då brast det för mig. Skit samma, sa jag. Lyssna nu! Jag får räkningar för tjänster som jag inte får – och ändå ger jag av min tid för att delta i din kundundersökning – och istället för att ta emot mitt klagomål och lova mig en åtgärd så ska du tvinga mig igenom ditt frågeformulär? Hur troligt är det att jag vill uppleva mer av Bredbandsbolaget?

Jag förstår, sa mannen. Jättetråkigt när det blir så här, men nu är det bara en fråga kvar…

Jahaja. Och här sitter jag bland sladdhärvorna med en död telefon. Räkningen kom just. Det brukar gå loss på en fyrahundring per månad. Jag funderar på att skicka en egen räkning tillbaka för mitt deltagande i Bredbandsbolagets kundundersökning. Upplev mer med Bredbandsbolaget. Moahahahahaha...   

Ända sedan jag fick det trista sjukdomsbeskedet har jag blivit lite av en taliban vad gäller maten. Från att ha frossat i kött, kaffe, ostbågar, vin, hämtmat och cigg, har jag gjort en fanatisk helomvändning. Jag har slutat röka (fastän bröstcancer uppenbarligen har mer att göra med om man fött barn, ammat etc) och minskat kaffeintaget, hellre valt fisk än kött, samt nästan överdoserat vitaminpiller, frukt och grönsaker och nu unnar jag mig bara ett par glas rödvin i månaden.

Igår fick jag dock nog! Jag passade på att käka sådant jag längtat efter. Det blev filmjölk med russin-Start, rostat vitt bröd med jordgubbssylt och en rejäl portion chokladglass. Mmm… Men idag blir det återgång till talibankosten. Har köpt färsk fisk och ska för första gången mitt liv försöka laga den. Jovisst har jag stekt någon djupfryst laxbit ibland. Men detta är något helt annat. Man ser ju nästan att det har varit en riktig fisk på slamsorna i paketet! Och den luktar otäckt trots sitt bäst-före-datum. Ser verkligen inte fram emot denna procedur. Vill inte ta i de slemmiga bitarna. Ska googla fram något recept och använda stektången, så jag slipper röra fisken...

Jahaja. Måndag. Ännu en sorgset sjuk dag i seg väntan på hälsoförbättringar. Måste nog tänka på något annat. Varför inte DN-huset, t ex?

Jag har hört att det finns en galen dam som anser sig vara gift med Berlinmuren. För min familj skulle DN-huset nästan kunna spela samma roll. Alla har vi band till detta jättelika hus i gammal skyskrape-romantisk byggstil från tidigt 60-tal.

För egen del var jag där som barn, eftersom min pappa jobbade på tidningen DN. När jag sedan blev tonåring fick jag sommarjobb som vaktmästare i huset. Den enda färdighet jag utvecklade var att skjuta gummisnoddar, så min anställning var nog ingen större vinst för familjen Bonnier, som ägde företaget. Men för mig var det spännande att vara mitt i tidningens produktionspuls.  

Jag minns att jag på den tiden tyckte att huset var ganska Lilla Fridolf-töntigt. Kontorsarkitekturen stank i uttrycket sent och skitnödig 50-talsfunktionalism och de modernistiska utsmyckningarna var underligt alienerande för en tonårstjej.

Jag föddes på sensommaren 1964 och den 24:e september samma år invigdes DN-huset, så vi är relativt jämngamla. I jämförelse med mitt eget fysiska förfall måste jag dock säga att DN-huset har vunnit i längden. Lilla Fridolf-stilen känns redan som en tidlös klassiker.



Utanför huset hänger denna underliga ikonbild. I mitten en utrotad yrkesgrupp, en tidningspojke, troligen omgiven av andra utrotade specialistkunskaper som behövdes, innan datorerna tog över allt från ”räutt st- aving” till layout och produktion.



I entrén finns ett konstverk som föreställer en enorm bunt tidningar. Tråkigt men lämpligt som konstverk just där. Tillsammans med marmorväggen och tidningar i jätteformat, ville konstnären eller konstbeställaren sannolikt ta i och skryta: Vi är här för evigt! DN är störst, bäst, snyggast och viktigast! Men tidningen har för länge sedan tvingast flytta från sitt eget skrythus... 



Dessförinnan, vid de snurrande dörrarna finns något mer färgexplosivt och naivt. Små blaffor som, med en välvillig tolkning, möjligen påminner mig om värmekamerabilder från cancerröntgen. Säkert mycket dyrbart och finkulturellt på den tiden konstverket beställdes. Men med dagens perspektiv tror jag faktiskt att det hade varit mer kostnadseffektivt och framförallt vitalt, om min 6-åriga brorsdotter Greta hade anlitats som konstnär.   



Hissarna minns jag som heliga. De var väl fem stycken, gick varma i ett hus med över 20 våningar och de hade ett väldigt enerverande men energiskapande ping-ljud, som nu är utbytt till något dovt, uthärdligare och helt ointressant. Men när jag jobbade på DN i början av 80-talet var de husets centrala nervsystem. De var portalen mellan att oss små grå, som bara gjorde det vi skulle, och alla de som påverkade, skrev eller brann för tidningen. Som t ex chefredaktörer, utrikeskorrespondenter och fackföreningsfolk.



Det kändes mycket speciellt utvalt och spännande att hamna i samma hiss som Christina Jutterström, eller fart- och flängjournalisten Ulf Nilsson.  En glimt av den stora världen! Och därifrån släntrade jag in på vaktmästeriet och sköt gummisnoddar… 

Jag förstår varför, när jag besöker DN-huset i eskort av brorsdöttrarna, som mest av allt fascinerades av de roterande entrédörrarna. Så är det att vara människa. Man noterar inte alltid det man borde, utan hellre det man har kapacitet att förstå. Kanske en konsekvens av den mänskliga tvångstankeliknande egenskapen att alltid söka mening och mönster i allt vi ser omkring oss?

Jag har varit ett grinande ynk i två dygn. Har ont i kroppen, är dyster till sinnet. Har mest sovit, så gott det nu går. Sömntabletterna får mig att somna snabbt, men sedan vaknar jag varannan timme resten av natten och är klarvaken och svettas.

Idag övertalade föräldrarna mig ändå att följa med på en promenad runt sjön Fysingen i Upplands Väsby, där jag växte upp. Det var nog bra men blev en smärre chock. Det välbesökta och välskötta grönområdet var nu en soptipp av ruttnande träd, sly och sopor. På nedanstående bild anar du dock lite av områdets ursprungliga skönhet.

 


Trist att stega fram bland använda engångsgrillar, knöliga plastflaskor och annan skit i ett gammalt fint kulturlandskap där det på min tid växte backsippor, kungsliljor och oändliga mattor av gullvivor. Ingen sköter längre om ängarna, badplatserna, stigarna eller naturen i området.



Sjön växer igen av vass.



Mäktigt att stå under tre meter höga vasstänglar som makligt viftar och rasslar i vinden. Synd bara att sjön växer igen på kuppen.




Trots att jag hade tagit Voltaren gjorde varje steg av promenaden ont. Det känns som om varenda skelettdel i min kropp har spruckit. Men det var ändå värt det.



Jag fick frisk luft, hörde en löjligt våroptimistisk lärka skrika över en lerig åker. Och i ett slammigt dike hittade jag några slags äckelbollar som jag misstänker är grodägg. Sådant är spännande.



Att se hasselhängen på träden blir man också glad av. Som stora smörspröda spritskakor dinglar de från grenarna. Vilka fluffiga men mäktiga konstruktioner!




Resten av gamla lasarettområdet är övergivet. Det gamla sjukhuset Löwenströmska, som byggdes som en ursäkt av kungamördaren Ankarströms släktingar, står tomt och förfaller. Den stora byggnaden som förr var ett hem för utvecklingsstörda ser ut som ett utbränt crack-hus. Så onödigt! För läget nere mot sjön på en sluttning fylld av gamla äppelträn är inte alls dumt. Om någon bara höll efter husen, så skulle området fortfarande kunna vara ett charmigt ställe.

Efter promenaden körde vi runt lite i själva Väsby. Otroligt att en välordnad liten förortsidyll kan förvandlas till ett veritabelt ghetto på bara 20-30 bast! Skräpigt, nerklottrat och sönderslaget är det överallt. Igenvuxna bollplaner. Skumma thaimassageställen… Det enda som verkar ha förbättrats är antalet snutar. Vi måste ha sett åtminstone åtta snutbilar på fem minuter i den lilla centrumkärnan. Frågan är väl dock vad som blir bättre av att farbror blå är där? Snuten arbetar defensivt med att försöka hämma problemens konsekvenser. Bättre att lösa själva grundproblemen, tycker jag.  

Trist att gårdagens inlägg blev så dystert. Men det känns oftast så inuti mig nu tyvärr. Jag lyckas inte distansera mig från mig själv och den där svullna flintskalliga jäkeln som glor tillbaka på mig från spegeln. 

Undrar hur cancerläkare orkar med att träffa sådana som mig hela dagarna. Svaren hittar jag i en facktidning för onkologer. Där punkteras de mentala livbojar som cancerpatienterna pumpar upp åt sig själva för att orka med sjukdomens ovissa progression. Enligt tidningen är detta de tre vanligaste existentiella livbojarna: Vardag, utvaldhet eller mirakel.

Med vardag menas att den cancersjuka fokusera på vardagen via t ex träning, samvaro, rutiner, kurser etc för att knyta sig hårdare till livet.  Varför? Därför att vardagen för de flesta människor upplevs som dödens motsats.

Utvaldhet är en annan tankeflotte som jag redan försökt flyta på. Det går inget vidare. Prognosen punkterar flotten. Cirka 90% överlever normal bröstcancer. Men min variant är ju inte normal, utan trippelnegativ. Och med motsatta odds känns det betydligt svårare att visualisera att just jag skulle vara utvald att överleva.

Sist av allt, tron på ett mirakel. Javisst, det skulle sitta fint. Fast man blir galen av att gå omkring och hoppas på ett sådant hela tiden. Att tvinga sig att tänka positivt. Att försöka lista ut vad man bör eller inte bör tänka hela tiden. Stressande.

Över till ett intressantare fenomen. Nyheterna i tvåan igår som var en hel timme långt och hade upplägg a la jänkar-TV med en ankarman och en ankarkvinna. Förutom att ljudet fallerade under större delen av sändningen var Claes Elfbergs intervju med den danska drottningen helt smaklös.

Världen är smäckfull av orättvisor och händelser som genast borde få maximal uppmärksamhet för att kunna justeras. Att i det läget sända en tio minuter lång intervju med en fnissande drottning som skissat scenkläder i blaskiga vattenfärger för en uppsättning av Nötknäpparen, det är fanimej helt George Orwell-cyniskt! Vem bryr sig? Vad tillförde denna ersmajonäs-insmickrande sk intervju för någon i hela universum? Vad hände med nyhetsrapportering, kritisk granskning och bevakningen av demokrati och makt? Hurr! SVT goes Berlusconi…  

Klockan är lunch och jag vill inte gå upp. Är hos föräldrarna för att ha extra övervakning efter senaste cellgiftsbehandlingen. Det är snällt av dem att orka ha mig på besök i detta skick. För jag känner mig inte sällskaplig. Det är för många tankar som snurrar i huvudet.

Ibland känns det som om sjukvårdens främsta mål är att använda alla sina väldokumenterade behandlingsrutiner för hur sjukdomar ska behandlas. Alla vill få guldstjärna i boken liksom...

Att man under den resan som patient kanske bara får försämrad livskvalitet verkar vårdapparaten inte bry sig om. Om man har en dålig prognos känns deras behandlingsstrategi väldigt sjuk. Varför skulle man vilja förlänga ett liv som bara blir sämre?

Det vanliga sjukdomsförloppet för trippelnegativ bröstcancer är att metastaserna sprider sig vidare ut i kroppen. Oftast till levern, lungorna eller hjärnan. Om jag i väntan på detta ska bli tuttlös, fortsatt vara hårlös samt gå omkring med bulan och slaktar-Olle-ärret på halsen pga venporten, plus vara beredd på fler minst lika obehagliga ingrepp, så kan man verkligen fråga sig varför. Om kurvan ändå bara pekar utför – vad är idén?

Det här tycker jag att läkarna borde ha upplyst mig om ifrån början. Då hade jag kunnat välja ett värdigare slut. Jag hade faktiskt hellre tagit ut mitt pensionssparande och stuckit ut i världen och rest upp pengarna, med morfin i kappsäcken samt hår och tuttar i behåll. Hellre action, brakmiddagar, skratt och nya äventyr, än att harva sig igenom ett veckoschema av mediciner, sjukhusbesök, förtvivlan och blodprov – som ändå bara verkar leda ännu längre in i mörkret.

Ja, så känns det faktiskt just nu. Måste fundera mer över det här. Och har väl inget annat val heller…

Häromdagen skrev jag om den löjliga uppståndelsen kring melodifestivalskvinnan som exponerade lite ekorre i armhålan och därigenom avslöjade att stora delar av Sveriges befolkning numera leder av kvinnohårshårallergi. Vilken töntig trend!

Dessvärre finns det fler töntiga trender nuförtiden. Ta t ex detta med mat. Som soloboende med taskig köksfläkt (pga min bostadsrättsförenings naiva tro på kolfilter – suck) så hämtar jag ofta färdiglagad mat. För bara 10 år sedan fanns det gott om pizzerior, vanliga små svenska husmanhak och kinakrogar i kvarteren. Men plötsligt klappade de ihop och ersattes av sushiställen, Hawaiian Tropic-stinkande thaisyltor, tokdyra men halvslarviga finmatsrestauranger, och trista kedjelattefik med samma gamla smaklöst uppblåsta och smuliga muffins överallt.

Av den anledningen blev jag mycket glad igår när jag gick förbi Odenplan och njöt av att spännaig italienska barrista-spressostället ersatts har av… håll i hatten nu - trumvirvel… en korvkiosk!

HURRA så sunt!!! Det ger i alla fall lite hopp om framtiden för oss som växte upp före hamburgaren, när snabbmat var lika med tunnbrödrulle. Dvs smörat tunnbröd som omsluter en krispig wienerkorv på en bädd av ett par rejäla potatismosklickar. Som grädde på moset; bostongurka, ketchup och mycket senap. Mmmm…
Sweeeeet memories! Efter en vild kväll i stan kommer man hem till förorten med nattbussen, vinglar av i kylan och promenerar hem i värmande sällskap av en tunnbrödrulle. Jag måste sannerligen dinera hos Solna korv på Odenplan nästa gång jag har ärende åt det hållet.

Bildbevis på att man kan ana ett visst ljus på matfronten:



För övrigt fick jag idag ett underligt svar på en av mina förfrågningar om vart man hittar bästa utländska klinik för min cancertyp. En dam svarar att hon beklagar att jag blivit svårt sjuk, men att hon inte kan svara på några frågor. Mot en ersättning på 15 000 kronor erbjuder hon sig dock att översätta journalen och skicka den utomlands för förfrågan. Verkar det inte lite skumt? Att mäkla sjukvårdstjänster utomlands utan att ens veta vilken klinik som är skickligast eller bäst lämpad för just den här diagnosen? Säga vad man vill om svensk sjukvård, men förutom de privata aktörerna, verkar den tack och lov mer fokuserad på patienternas krämpor än på deras plånböcker.

Nu ska jag iväg och ta sprutan för att öka på de vita blodkropparna samt träffa kirurgen. Har kommit på nytt kul namn för detta med cancertuttar: Boobie traps. Höhöhö…

Här är en gammal postpunk-låt med Johnny Rotten som du kan digga så länge – kul att tanterna piskar mattorna i takt: http://www.youtube.com/watch?v=jPj-8_wOZcA&feature=related

Cellgiftsbehandlingen gick bra, fast den tog betydligt längre tid än den brukar, eftersom själva giftmixen var försenad från apoteket. Jag hade dock sällskap av fröken Börje, så tiden gick icke till spillo eftersom vi hann rekapitulera vad vi sysslat med sedan vi sågs sist. Vi träffade också onkologen (dvs cancerläkaren, om man ska översätta till vanlig svenska) som kollade status på mina tumörer. Armhålan som var 3,3 cm i december har nu krympt till 1,5 cm och det var ju goda besked. Detsamma gäller bamsetumören i bröstet, som var 7-8 cm i diameter vid start och nu är cirka 5 cm på bredden och 7 på längden. Å andra sidan måste antagligen hela fadderittan amputeras och grävas ut ändå, för att minska risken för att det finns cancerceller kvar i vävnaden omkring tumörerna. Usch. Ser inte fram mot att bli ”enpattad”. Ska träffa kirurgen för samtal imorgon.

Å andra sidan har jag inte haft mycket nöje av mina bröst. När de växte ut spelade jag fotboll och det var ju inte kul när mitt tjejlag plötsligt fick manliga hejarfnissklackar till och med på träningarna. Det här var långt innan sport-BH:n hade lanserats, så jag snodde mammas stenhårda banlon-BH med stålbyglar från 60-talet, för att spänna fast ”bröna” så jag kunde nicka och ruscha utan att det blev kackeleufori i hejarfnissklacken. Men det kändes ändå inte som ett plus att ha två egna extrabollar med sig på plan. Dessutom var det rådande skönhetsidealet androgyn planka på den tiden. Så med min tutt-size såg man bara knäpp ut, oavsett om man testade punk-, disco- eller new romantics-kläder.

För övrigt har jag heller aldrig fött några barn, så tuttarnas biologiskt primära funktion som mjölkkörtlar och barnmatsal har aldrig utnyttjats. Och dess sekundära funktion, att öka min attraktion som kvinna, har verkligen inte varit till min fördel. Eftersom jag begåvats med BH-storlek 70H kan man snarare säga att mina tuttar varit ett slags miffo-magneter. De har lockat till sig män som liksom inte har sett MIG för alla tuttar, misstänker jag. Min polare Nenne gav mig en bra badge. ”Don’t talk to my breasts, they are deaf” står det. Efter amputationen får jag väl ändra ”deaf” till ”dead” eller ”gone fishing” kanske… Jag vill såklart inte stympas. Men är det enda sättet att minska den här aggressiva cancerns framfart så finns det väl inget val?

Knasig bieffekt av cellgifterna: Saltsuget! Jag äter lakrits som aldrig förr och har blivit en riktigt salt böna. Nyss lyxade jag till det med finlakritz och köpte René Voltairs Lovely Lakrits för 23 spänn för en dvärgpåse. VARNING UTFÄRDAS! Det var den inte värd. Små och få bakelitliknande lakritsbitar som smakar mjäkigt ingenting. Bättre att köpa riktig finsk lakritz med lite umf och fjong i smaken. (Tack för tipset Kirsi, jag ska gå och köpa mer av den där sorten du hittade i Hötorgshallen – den var supergod. Truddelutt!)

Nä, nu måste jag slagga. Kunde inte sova inatt. Troligen för att jag var för uppspeedad av kortisonpreparatet som ingår i cellgiftskuren. Jag låg och lyssnade på den galna koltrasten som varje vårnatt håller en låååång visselkonsert i skarven mellan skymning och gryning. Så har han hållit på i tio år. Det måste vara en trögfattad eller envis jäkel. En miffotrast? Svårt att vissla till sig en fru, här i den komplett trädlösa delen av Norrmalm/Vasastan…

Igår bjussade jag på ett annat musiktips – världens bästa rockfarbror Gary Numan – som han lät i början av 80-talet. Men precis som ett hyfsat rödtjut tycker jag nog att han blivit ännu mer njutbar med åren. Både musikaliskt och utseende- och imagemässigt. Till skillnad från många yngre nutida musikanter har han dessutom vett att fortfarande göra musikvideos också. Dessutom smyger han omkring i ett ödehus. Precis som jag och brorsan gör på våra Berlinsemestrar. Det är sympatiskt! Här kan man kolla och lyssna på en färsk låt från förra året:
http://www.youtube.com/watch?v=PGiuajhBv7s

Jahaja. Hallen och vardagsrummet har delvis varit blockeradesedan i juli, pga min uppgivenhet efter min separation och flytt ifrån en notoriskt opålitlig fästman. Men nu har det hänt: Jag har äntligen försökt packa upp och sortera mina skor! Så jag har slängt bort en del. Sedan åkte två fulla blåa IKEA-kassar ner i källarförrådet. Och likt förbaskat är det smäckfullt med skor i garderoben, i mitt extrakromosomstora skoställ i hallen och i min lilla ”Walk in closet”. Hyllorna ser om inte spyfärdiga, så i alla fall proppmätta ut av skor. Hur gick det till? Jag tvingades ju slänga 3 flyttkartonger skor för 10 år sedan. Och likt förbaskat är det lika många nu. Eller fler om sanningen måste klämmas fram... Varför har jag inte hjärta att slänga särskilt många nu? Jag använder dem ju nästan aldrig. Hela skoproblematiken måste nog hamna som nr 2 på listan över de kroniska sjukdomar som jag lider av.

Ett annat sjukt beteende är den reaktion som folk tydligen fick av att se hår i en kvinnas armhåla under Melodifestivalen. Helt bollo! Så här rapporterade Aftonbladet om det hela:

”Glädjen i Globen när Loreen vann i Melodifestivalen i lördags var total. Kamerorna svepte över publiken som vinkade med ballonger. En kvinna med armarna i luften och lycka skrivet i ansiktet flimrade förbi i tv-rutan. En stund senare har någon gjort en skärmdump på bilden och lagt upp det på sin Facebook. Kvinnan vevar med armarna - och visar samtidigt sin orakade armhåla. Timmar senare hade tusentals användare uttryckt sin avsky över kroppsbehåringen.”

Hahaha! Ja, visst kan man tycka att det är patetiskt att Aftonbladet överhuvudtaget rapporterar om en sådan här händelse när det finns så mycket fler större och viktigare nyheter att skriva om. Men ännu mer patetiskt och vidrigt är det faktiskt med de reaktioner som tidningen rapporterar om.

Sedan när blev det ett krav att kvinnor måste raka armhålorna? Hur kan det vara så tabu? De flesta unga grabbar bär ju fortfarande de här trist extremt nerhasade byxorna, som tyvärr exponerar hela Daimkrysset på dem när de går och sedan tvingar omgivningen att se rakt in i mörkaste Mumindalen om de till råga på allt böjer sig ner. Så hur kan kvinnlig kroppsbehåring i armhålan vara så motbjudande i jämförelse? Mode, moral och trender är spännande. Det säger någonting om tiden vi lever i – men vad säger just denna hårskräck? Tål att mediteras över…

Som cellgiftsbehandlad och därmed ofrivilligt berövad merparten av min kroppsbehåring (utom i näsan och på vaderna – grrrr!) ser jag för egen del fram emot att få rejäla buskar överallt. Jag är de facto nästan avundsjuk på damen med ekorren under armen!

Över till något helt annat: Fytusan vilket bra musikprogram trummisen i Sahara Hotnights gör på Utbildningsradion! Hon åker runt i världen och undersöker bakgrunden till hur olika ”sound” har kommit till.

Programmet heter ”Låtarna som förändrade musiken” och nästan alla avsnitt finns att se på urplay.se. Motown-avsnittet från Detroit var t ex superbra. Det enda jag retat mig på hittills var gårdagens avsnitt, som finns här: http://urplay.se/166703 och då är Jossan i Sverige.

Hon säger att ett band som heter Possessed myntade den hårdrocksgren som kallas Metal. Men som alltid tycker jag nog att min favoritfarbror Gary Numan måste uppmärksammas, eftersom han använde uttrycket långt tidigare. När hårdrockpojkarna fortfarande luktade stjärtpuder och gick i blöjor hade Numan en låt som hette så och den kan du njuta av här: http://www.youtube.com/watch?v=wtbqFNxIHyI&feature=related

Nu drar jag till Radiumhemmet på cellgiftskur. Harebra!

Idag börjar den förebyggande cellgiftsmedicineringen. Trettiotvå små piller ska sväljas ner, varje dag i tre dagar. Och imorgon är det dags för cellgiftsbehandling nummer 5 av 6. Soppan de häller in i mig nu verkar bättre än den förra. Det gör ont i hela skelettet en vecka efteråt, men det verkar värt det. Har knappt känt någon smärta alls från tumören i armhålen eller nyckelbensmetastasen sedan förra behandlingen.

Fetingtumören på 7-8 cm i vänstertutten känns nästan helt uppmjukad. Jag känner att det bara finns en pingpong-stor något hårdare boll mitt i därinne nu. Men den är inte så stor och hård som den var förut. Det verkar bra. Frågan är dock vad som händer efteråt, när jag slutar med cellgifterna och har klarat av strålningen. Tar cancern ny fart när ingenting hindrar tillväxten, eller ger den äntligen upp och drar åt helvete?

Jag har varit hos kuratorn idag. Det är nog inte min grej att lyckas må bättre av att prata, hur man än vänder och vrider på det. Det finns någonting självömkande och destruktivt med hela prylen. Som om man går dit och får sina tankar godkända eller underkända av en annan person. Och som om man prompt måste vara så jävla idiotoptimistisk hela tiden, för att få full pott i bedömningen. Vad har jag för nytta av det?

Att lära sig stå ut och må bra med sin cancer är i min bok detsamma som att ge upp och acceptera den. Efter att ha tillbringat julaftonsnatten på Radiumhemmet bland folk som höll på att dö av denna skit, så känns acceptans inte som ett alternativ för mig. Det är inte vettigt på sikt. Visst ska man försöka må bra för stunden, gilla sitt ”nu” och på något vis uppskatta varje ny dag, men man måste också vara realist. Man kan inte sitta på Titanic, lyssna på orkestern som spelar för att lugna paniken och tänka att man i alla fall hade tur som lyckades hitta en sittplats så nära orkestern. No way! Det funkar inte för mig. Som jag ser det verkar det vettigare att snabbt som fan försöka hitta plats i en livbåt eller snickra ihop en egen.

Det enda som får mig att må bättre är faktiskt just det – att försöka hitta lösningar. Som igår. Förutom ett himla omtänksamt telefonsamtal från Erik, så mailade jag en docent som sysslar med en viss typ av cancerforskning som jag tror på. Och han svarade att jag kanske kan få testa hans metod till hösten, om de får fortsatt goda resultat på försöken som görs just nu. Sånt ger hopp! Jag tänker fortsätta leta fler lösningar, men nu ska jag tvätta. 

Bättre låt för dagen: http://www.youtube.com/watch?v=ea3WR2ZPwio