lenan

Det var en muggigt regnig dag idag och föräldrarnas katt Linus är dessutom krasslig. Han måste ha klöst tidningsbudet inatt, eller stångat bilar och fått sig en rejäl smäll, för nu haltar den lilla stackaren omkring som en gammal sjörövare utan att kunna stödja på höger bakben. Det finns inget sår och inget verkar vara brutet, men Linus mår inte riktigt bra och måste nog till doktorn imorgon tyvärr.

 

Det är väldigt deppigt. Så för att liva upp oss skjutsade jag in föräldrarna till Kungsan för att titta på ett av de vackraste Stockholmsfenomen jag vet. Nämligen de japanska körsbärsträden, precis när deras knoppar exploderar i blomning. Att titta upp under trädgrenarna och se driljarders blommor på varje gren, är som att vara omgiven av ett rosa moln av ofattbart magisk skönhet. 



Finns det något finare? Ja, det ska möjligtvis vara Berns kak- och bakelsebuffet då, vid vilken vi avslutade vår promenad. (Man måste ju vara rädd om sina trivselkilon…) Bryllépudding, chokladmousse, hallongrotta, chokladtårta, vispgrädde… Häääärligt. Kom in i munnen små kakelser!

Som grädde på moset råkade jag tyvärr göra bort oss. Big time. Pappa var nyfiken på hur det ser ut inne i Jacobskyrkan, så jag tog täten, men blev stoppad i dörren av någon förbaskad dam som sa att det tyvärr var stängt för turister. Vi är inga turister, sa jag otåligt och rundade irriterat fru Stockholms-stropp, så vi kunde slå oss ner i bänkarna. Bara för att upptäcka att den ceremoni som pågick var en begravning! Hurr. Pinsamt. Bara att smita ut igen. Hehehehe. Typiskt mig på nåt vis... ;-)         

Jag gick till affären, fram och tillbaka typ tio kvarter, utan att stanna en enda gång för att hämta andan. Inte ens när jag bar matkassarna. Fantastiskt. Känner mig nästan som en olympisk atlet! Det är första gången sedan i december som jag nästan kan promenera i den fart och kläm som jag brukar föredra när jag är frisk. Ingenting gjorde särskilt ont någonstans. Toppen! Det känns skönt och hoppfullt. Jag har fortfarande lite mjölksyrekänsla i vader och lår som stör mig när jag promenerar, men att i alla fall ha själva ”flåset” tillbaka är jätteskönt! Jag har verkligen saknat friheten i att kunna röra mig som jag vill. Det är hemskt att jämt känna sig som en flåsande, orkeslös och fetrumpad Buddha, så jag hoppas den här förbättringen är permanent. Jag gillar att ha orken att kunna knalla omkring och svirra runt precis som jag vill.

Och nu är det bestämt. Under andra veckan i maj ska jag operera bort tumören. Jag blev uppringd av kirurg och onkolog nu på morgonen. Bra samtal. Plötsligt känns det väldigt klokt, tryggt och bra att gå igenom allt det här jobbiga. Jag litar på den nya kirurg jag nu har fått. Och den plastikkirurg som också ska hjälpa till, ska jag få träffa innan operationen, så det känns också bra. Det ska bli skönt att äntligen bli av med den här läbbiga stora brösttumören. Dessutom ska 10-15 sjuka lymfkörtlar tas bort. Hoppas jag kan behålla den här positiva magkänslan ända fram till, och varför inte också efter, operationen. För plötsligt känns det konstigt nog hoppfullt, som om allting faktiskt kan bli bättre för mig! Peppar-peppar…     

Det var kanske bra att grina några liter, som jag gjorde igår? Idag känns allting faktiskt lite lättare. Lite mer Dr Alban, alltså stabilt. Jag somnade till och med utan sömnpiller i natt. Det är bra. Sömnen blir djupare och jag känner mig mer utvilad när jag somnat naturligt.

Idag tänker jag annars på den nya centerledaren som vill ha billtullar i fler städer. Så komiskt! Centern som alltid pratat om att hela Sverige ska leva, om att decentraliseringen av jobb och innevånare måste öka och om att landsbygdens avfolkning måste stoppas. Och så vill de ha biltullar i fler städer än Stockholm – moahahahahaha!

Fattar de inte att folk nätt och jämnt står ut med biltullar till Stockholm, därför att det som landets huvudstad erbjuder det största utbudet av nöjen, arbetsplatser och shopping. Men varför i hela friden skulle man vilja betala ett enda spänn för att åka in i Downtown Flen, Sorsele City eller Landskrona innerstad? Biltullar till de flesta andra svenska städer skulle verkligen ta kål på både städerna och affärsidkarna samt slutgiltigt avliva intresset för alla under 70 år att bo på landsorten.

Ur vilken sopcontainer har Centerpartiet recyklat denna alternativa ”tänkare”? Med sådana ledare behöver det fd bondepartiet knappast anstränga sig inför valet 2014, för då har de ändå varken medlemmar eller väljare. Centern är sin egen största fiende.

Mitt fjunhår växer som tusan nu, men det är så vitgrått att jag ändå ser flintis ut. Undrar om man bör raka av det för att få riktigt hår istället för mjuka fjun?

Nä, nu måste jag knata iväg och proviantera. Slut på ost, mjölk och det mesta…

Det blev Calzone till middag efter en emotionellt uppslitande dag på sjukhuset. Jag klarade av fyra besök. Träffade kirurgen, anestesiläkaren, kuratorn och en sjuksyster på avdelningen, där jag kommer att ligga i fem dagar efter operationen. Jag vill vara stark och klara det här, men det blev en himla massa tårar ändå. Tror jag snöt slut på två paket näsdukar.

Det känns hemskt att ta bort bröstet. Och det kommer inte att bli sådär fint som när folk plastikopererar sig. Läkarna kan nämligen inte spara så mycket av huden, eftersom tumören var så stor, så det blir att försöka lappa ihop ett litet konstgjort bröst av det skinn som blir kvar. Huden ska töjas ut gradvis, men det konstgjorda bröstet blir ändå bara hälften av min nuvarande storlek. Och så måste det friska bröstet förminskas för att bli symetriskt med det konstgjorda. Äckligt, sorgligt, hemskt.

Jag har ingen ångest för att få mindre bröst – det är inte där skon klämmer. (Tvärtom kan jag tänka mig att det finns fördelar, som t ex att man kanske kommer i flera slags kläder i sin korrekta storlek. Hittills har jag ofta blivit tvungen att köpa storlek 42 på överdelen fastän jag är storlek 38 i resten av kroppen.) Det känns bara otroligt vidrigt att amputera det som är JAG och ersätta det som är äkta med något konstgjort. Det känns som om paniken centrifugerar hjärnan när jag tänker på det. Det känns också ofattbart hemskt att den behagliga droppform som mina bröst har av naturen ska ersättas med en artificiell form, så gott det nu går, med det skinn som finns att tillgå.

Bröstrekonstruktionen görs i etapper och det kan ta ett och ett halvt år innan det är helt klart. Hädanefter kommer jag också att vara konstant på helspänn för minsta krämpa, eftersom det kan vara ett tecken på tumörspridning… Fattar inte hur jag ska orka igenom det här!

Sommaren blir nog lagom munter. När bröstet har läkt efter operationen så blir det en månads strålning. Därefter måste jag troligtvis läka igen, eftersom många får sår av strålningen… Ja, det är väl ungefär så långt jag förstår att planerna sträcker sig hittills. Jag har haft gladare dagar.     

Idag har jag legat och grunnat eller sovit nästan hela dagen. Är svinrädd för operationen. Vill inte. Tanken kittlar min spyreflex. Alltsammans känns som en mardröm jag omedelbart skulle vilja vakna ur. Jag svettas i små chockomgångar så det bara strilar om mig, men konstigt nog luktar svetten nästan ingenting. Inte ens under armarna! Det är lite förnedrande. Som om man inte riktigt finns.

Mina ögonbryn lossnar fortfarande och håret är bara fjun. Deppigt. Tänkte gå iväg en stund på en kompis fest igår, men jag kände mig för trött och ful, så jag stannade hemma och försökte tänka på annat än mig själv och cancer. Gick väl halvbra...  

Fick ett tips från min svägerska idag om att relationsexperten Eva Rusz på Radio 1 hade konstaterat samma sak som jag – nämligen att Breivik troligen är psykopat och att han njuter hejdlöst av den medieuppmärksamhet han får. Intressant att fler än jag känner igen hans människotyp. Utan äkta känslor eller medlidande för andra än sig själv. Eva var inne på samma tanke som jag. Att han bör nonchaleras. Jag tror att omvärldens totala ointresse, eller rättsalens hånskratt, skulle göra honom mer illa än ett dödsstraff.          

Och vad ska jag skriva om idag? Moderaternas politikerturbulens förtjänar ett hånskratt. Å andra sidan blir man rädd för att den ena faktiskt kan vara dummare än den andra. Arkelsten åker på mutresa och hyllar oljekatastrofsmakarna Shell som miljöhjältar, samt hävdar att Moderaterna alltid slagits för fri och lika rösträtt. Hur kom en sådan historielös bängbula i fråga för ett politiskt ledarjobb från början? Svårt att förstå. Allesammans verkar vara den där typen av människor som anser sig mycket skickliga men likt förbannat stavar kompetens med två T…

Själv försöker jag förbereda mig mentalt inför veckans besök hos kirurgen. Hon är trevlig, men ingreppet hade jag gärna sluppit.  

Igår fick jag frågan om jag hatar något. Cancer och mansgrisar svarade jag. Fast efter att ha läst mer om Breivik, som verkar ha mansgriseri som en av sina ideal, så måste jag nog säga fanatiker också. Jag avskyr fanatiker! Nu är bara frågan om denna avsky förvandlar MIG till fanatiker? Hua… Hoppas inte. Det vore ju snopet…  

Vaknade av att det ringde på dörren i morse. Det var målaren. Utsidan av ytterdörren ska bli mörkgrön, så han plingade på för att kunna komma åt hela dörren, även på kanterna under dörrkarmen. Fattar inte var det är för färgblind människa som valt mörkgrönt i mitt lilla trånga trapphus. Det blir mörkare än i satans ärsle av att byta från ljust brunrött till mörkgrönt på alla dörrar. Dessutom ska hissen tydligen bli svart istället för ljusblå! Festligt värre.

Jag lyckades somna en stund till efter att målaren var klar, men vaknade återigen av att det ringde på dörren. Denna gång var det brevbäraren som inte fick in ett större kuvert i mitt brevinkast. Det var en rolig överraskning. Min polare Ian från urskogen i Göteborgstrakten har skickat en underlig men mycket vacker hatt! Frågan är om han stickat den själv? Det är som små blad runt själva toppknoppen, effektfulla valkar längsmed skulten och glittrande pärlor frampå. TACK! Den är jättefin!!! Perfekt för en perukvägrande fjunflintskallebrutta...

   

Min Leninbyst mannekängar här den stiliga hatten som Ian skickat till mig. Tack!  

Det sticker och bubblar som sockerdricka i fingertoppar och tår. Har dålig känsel. Det är en ny biverkning, tror jag. Har inget minne av att det känts så förut. Är dock tacksam för att domningen i tungan och munnen har släppt. Det är en vidrig biverkning.

Tittade en del på Breivikrättegången i morse och funderar på om inte det han gjorde också är en slags biverkning. Snubben verkar vara ett jävla stolpskott. Fast samtidigt tror jag att folk i allmänhet är ganska irriterade på invandrarpolitiken. Eller framförallt på att man inte får diskutera eller ifrågasätta den, utan att anklagas för att vara rasist. Jag kan på något plan förstå att många känner sig extremt frustrerade och är beredda att slåss för att även nordisk kultur ska få finnas i vår mångkultur.

Missförstå mig rätt nu! Jag är absolut inte emot folk från andra länder eller kulturer och mord är såklart aldrig en okej lösning. Men jag tycker att det är dåligt att man t ex kan åka ut till Husby eller Rinkeby och upptäcka att man är ensam svensk, nästan ensam kvinna och att männen man möter på gatorna fnyser, väser ”Hora” eller spottar efter en. En enda gång innan har jag känt samma förvånande rädsla och det var när jag gick vilse i en basar i Marrakesh. Som turist i Marocko kan jag dock acceptera det. Jag bör anpassa mig efter de värderingar som råder där. Men i Sverige blir jag faktiskt förbannad om inte de svenska värderingarna får vara normen. Och jag tror att det är där skon klämmer för både Sverigedemokraterna och Breivik. Att de som kommer hit faktiskt måste godta de regler och värderingar som gäller här. Annars kan inte det här samhället fungera. Frågan är bara varför inte de etablerade stora partierna vågar ta i problemet. Det är ett svek mot väljarna, tycker jag.

För mig var dagens aktivitet annars att åka till Radiumhemmet för att ta ett blodprov. Hon som stack mig konstaterade att det minsann var stor skillnad mellan fotot på min legitimation och på hur jag ser ut i verkligheten nuförtiden. Hon har tyvärr rätt, men det är inte bara utseendet som är annorlunda. Framförallt kände jag mig innan cancern som en individ, som en människa med egna preferenser och val. Nu känner jag mig bara som en kraftlös patient. En vandrande diagnos. Ingen bra känsla. Hoppas kraften snart kommer tillbaka så jag orkar bli en människa igen.             

Harreguuuu vad jag är trött på att läsa och höra om Titanic nu! Det har varit som en enda lång och utdragen olycksorgasm i tidningarna de senaste veckorna. Javisst var händelsen en hemsk katastrof för hundra år sedan. Men många andra båtar har sjunkit till botten med sina passagerare sedan dess, utan att ens ha fått en promille så mycket intresse eller utrymme i media. Jag tänker t ex på Estonia, där färre passagerare överlevde procentuellt sett. Och detta trots att eländet hände mer än 80 år senare, med modernare räddningstjänst och betydligt närmare land.

Vad är det då som kittlar så extraspeciellt med Titanic? Kan det vara det ironiska i att fartyget lanserades som osänkbart? Det vill säga ett frosseri i fenomenet att våra ingenjörer alltid glömmer att kalkylera med ”den mänskliga faktorn” när de skapar sin fantastiska teknik? Eller är det tragedin i att rika, trots sina väldiga tillgångar, dränktes tillsammans med inlåsta och fattiga tredjeklasspassagerare?  Eller är det den där jäkla filmen med Leonardo di Cappricciosa? (Ja, jag är besatt av pizza, jag vet…) 

Jag minns att jag var otroligt konfunderad efter att ha sett filmen Titanic. På vägen ut från bion grät folk som galningar. Varför då? Att båten skulle sjunka var ju det enda man visste säkert när man köpte biljetten… Jag är nog för krass av mig.

Jag har inte skrivit något på ett par dagar. Har varit för sorgsen och jag vill inte skriva något som kan oroa eller deppa ner någon i onödan.

Kanske hänger humöret ihop med behandlingen, som gör mig så trött att det blir ett dagsprojekt att gå ett par kvarter till affären. Eller snarare, att orka släpa hem mig själv med påsarna, det känns som en olympisk bedrift.

Ibland tänker jag tillbaka på mitt liv och det känns bara som en räcka av präktiga nitlotter. Inget blev som jag trott eller hoppats. Speciellt inte det här med kärleken och mitt eget skapande. Tankarna ger mig panik, jag blir förtvivlad och börjar grina när jag tänker tillbaka. Det blev så fel och dåligt, fastän jag kämpade så otroligt hårt för att åstadkomma motsatsen. Det känns sorgligt. Fast kanske är det jag som överskattar livet? Kanske har det aldrig någon större mening för någon? Kanske är varje liv i grunden lika surrealistiskt menlöst som t ex valsång?  ”Huuu-uuit?” Ett komiskt, vilset och obesvarat tutande i natten…

Det enda jag har haft tur med är vänner. Jag känner lyckligtvis många väldigt trevliga, spännande och genuint vänliga människor. Idag gick jag en snigelpromenad med en av dem. Ann. Det var härligt att komma ut ur deppkokongen och gå ut i snöblasket. Vi gick från Hötorget till Gamla Stan, där vi drack färskt mintte på ett kondis. Min sko läckte. Det var bra, för det tvingade mig att tänka på annat än sorgliga saker. Konstigt att jag är så tankspridd trots att jag tänker så mycket hela tiden. Men det är jag. För några veckor sedan hittade jag t ex en pizzasallad i handväskan. Där måste den ha legat i en åtta eller nio dagar. Skumt.

För övrigt har tre små ögonfransar börjat växa fram på vänster ögonlock. Det är bra, för den här ansiktsobehårade Tjernobyl-looken skrämmer folk.  Jag testade olika kepsar i en affär idag, så jag kan fortsätta gömma min flint när jag går ut, men jag ser ut som Povel Ramel i allt. Ingen idé att köpa en ny keps som gör mig lika ful som den jag redan har.  

Idag var det dags att byta däck. Dessvärre kom verkstaden på att det även var nödvändigt med nya bromsbelägg (heter det så?). Så jag fick lämna bilen på verkstaden och ta mig till KS tur och retur med buss och till fots. Fel dag för en sådan utflykt!!! Jag rör mig som en astronaut på månen. Segt, trögt, tyngdlöst, utan balans eller känsla i ben och fötter. Dessutom hade jag ingen lust att prata med någon kurator idag. Jag har absolut ingenting att säga om någonting alls. Vill bara vila. Och det ska jag göra nu efter dagens irrande ärenden. Resultat: Lenan är helt kaputt. Men bilen har i alla fall sommarskorna på sig och nya bromsbelägg. Skönt att ha det åtgärdat.

Här sitter jag, toksvettas av och till och glor ut i ingenting, som ett störtat UFO. Det blixtrar till inne i skelettet av smärta då och då. Det är tydligen cellgiftet som ger sig på nerverna, var det någon som berättade för mig. Jag vet inte. Tycker bara att det är obehagligt när det vips rycker i en arm eller ett ben när det onda ilar till. 

Det gick bra hos ultraljuds- och röntgenläkaren igår. Han berättade att tumörerna som förr sett ut som svarta hål på hans bilder, nu bara var gråa strimmor, vilket betyder att cytostatikan funkat bra och tagit kål på cancercellerna. Dock kan det finnas kvar en och annan surcell i vävnaden och därför måste jag ändå opereras och strålas. Av den anledningen lyckas jag inte känna mig lika positiv som läkaren. Jag är dessutom fysiskt och emotionellt utmattad. Och eftersom min sjukdom är kronisk/obotbar kan jag inte jubla. Det får varje liten framgång att kännas tillfällig och därmed relativt värdelös.

Gårdagens sjukhusbesök var dessutom udda av en annan anledning. Jag bad om hjälp med den äckliga venporten som opererades in i halsen och bröstet i december. Efter avslutad cellgiftsbehandling borde den inte längre behövas. Fast sjukhuset vill inte ta bort den ännu, men inte heller sköta om den, trots att den måste spolas ur var 6:e vecka. Det måste jag tydligen gå till distriktssköterskan för att få hjälp med. Vem fan är det? Jag har inte träffat någon distriktssköterska sedan grundskolan! Och om jag får tag i den personen, vet han eller hon hur min venport funkar?

Det hela känns hur som helst som ett klent omhändertagande av KS/Radiumhemmet. Taskig info, noll engagemang. Jag har inte heller fått särskilt mycket information om den fortsatta behandlingen med operation och strålning. Jag känner mig som en menlös skit som ingen bryr sig om… Svårt att känna förtroende för dem i detta läge faktiskt.

Mentalt borde jag nu starta jättejobbet med att övertyga mig själv om att bröstamputationen är bra och nödvändig. Men än så länge har jag inte lyckats lura min hjärna. Den tänker fortfarande att ingreppet känns lika primitivt och barbariskt som medeltida rumphuggning. Min magkänsla säger dock att kroppen är mitt tempel och därför vill jag vara intakt. Har till och med fasat för tatueringar av den anledningen. Jag antar dock att jag måste fortsätta försöka tvinga mig till att tänka annorlunda… Inför strålningen tatueras man på bröstkorgen för att instrumenten ska kunna riktas rätt. Usch. Vill inte!!!     

För första gången sedan i julas börjar det nästan kännas som om jag har hår igen. Ibland tar vinden nämligen tag i fjunen, vilket känns ända ner till hårrötterna. Precis som när man har ett riktigt hår. Så här såg det ut när den strandade fjunflintskallevalen fick blodtransfusioner i onsdags.

Det känns som om jag tillbringat påsken på den ursprungliga ”korsfesten” för typ 2000 år sedan. Jag har knappt orkat ta mig ut ur lägenheten på fem dagar. Är fortfarande helt mör efter senaste cellgiftsbehandlingen i onsdags: yr, svettig, andfådd och seg med värkande leder, plötsliga näsblodsattacker, svidande mun och svullen tunga. Jag vill städa, fixa till lite hemma och göra en massa saker, men jag orkar knappt resa mig upp!

Har svårt att sova också, oavsett om jag testar med eller utan tabletter. Jag svettas och fryser om vartannat nätterna igenom. Och sen är det som om det emotionella och psykiska traumat av de senaste fem månaderna plötsligt gör comeback. Jag tänker på cancerbeskeden, cellgiftsbehandlingarna och grinar minst tre-fyra gånger om dagen. Eller beror det på blodtransfusionerna? Har hemoglobinet ännu inte riktigt kickat in? Jag vet inte och känner mig inte riktigt trygg med att inte ha grepp om alltsammans.

Nu ska resultatet av giftkurerna hur som helst kollas. Det blir bröströntgen och ultraljud. Jag är så himla rädd och orolig. Och trött på att bli stucken i armarna. Har stora blåmärken i båda armvecken, men misstänker att det måste injiceras kontrastvätska om jag ska röntgas.

Tänk, vilken härlig dröm! Om jag kunde vakna en dag och så var allt som innan cancern. Att jag kunde röra mig utan att ha ont. Och utan att ha en kompakt oro centrifugerandes i magen. Det är min högsta önskan.    

Ja, det var minsann inte igår. Att ett blombud ringer på för att överlämna en bukett. Men så väcktes jag i morse. Trevligt! Som extra bonus var blommorna dessutom ifrån en manlig beundrare!



Tänka sig att vissa män aldrig lär sig, hur gamla de än blir, hur fint det känns för en dam att få en riktig floristköpebukett. Men den smarta brorsonen Allan har självklart redan hajat finessen, innan han ens hunnit fylla ett fjärdedels år!

Jag anar förvisso att det är hans kloka moder Anna som har ett eller t.o.m. tolv fingrar inblandade i denna tidiga skolning i vett och vinnande etikett. När jag var på sjukhuset igår såg hon också till att mina gammeldags hopskruvade, stora och jättekrångliga fönster blev putsade också. Stort tack Anna! Så himla snällt!!! Det känns väldigt lyxigt att kunna se ut ordentligt. Pinsamt att inse, men jag tror inte jag orkat pillra isär och skura mellan fönsterglasen på 7-10 år… Hehe, från dåliga samvetet. Men ett otroligt lyft att se ut på riktigt.

Igår gick det annars bra, fastän det tog fyra timmar, med blodtransfusioner och cytostatika. Känner redan av de första biverkningarna. Det sticker i tungan, som känns svullen, som när man bränt sig. Känner inte riktigt smaken på det jag äter. Hoppas verkligen att jag aldrig mer måste få en så tuff medicin. Bra att den finns, men inte kul att tvingas behöva den. Blodtransfusion kändes lite konstigt. Intimt. Som att låna någon annans underkläder. Kunde inte låta bli att fundera över vem som gett blodet, i vilken kropp det pumpats runt i förut och om den personens tankar och karaktär kanske följer med in i mig. Knasigt, jag vet. Men det kändes märkvärdigt och högtidigt att få någon annans blod.

Nu är väl nästa steg att mentalt försöka bearbeta och förändra tankarna inför operationen. Men först lite påsk. Jag vet inte om jag orkar sno en katt och en kvast. I sådant fall får du hålla ställningarna själv på Blåkulla ikväll. Glad påsk!

Rubriken påminner kanske om någon av titlarna på Jane Austens bahytt- och klassresebesatta romaner, men har inte ett uns med något sådant att göra. Istället tänkte jag skriva om mina egna fördomar om vad som är vetenskap. Igår på eftermiddagen såg jag nämligen en skum och väldigt primitiv butik inne i stan. Därinne satt en liten kinesisk tant i vit rock och enligt namnskylten på rockslaget var hon läkare i traditionell kinesisk medicin. På någon hylla fanns en del asiatiskt tingeltangel och några buckliga läkemedelsförpackningar med tjingtjong-tecken på. Totalt sett gjorde åsynen av alltsammans att jag blev full i skratt. Vilken festligt ovetenskaplig kontrast jämfört med Radiumhemmet och Karolinska!

Innan jag riktigt visste ordet av så gick jag dock med på att låta henne undersöka mig. Varför inte, tänkte jag, min åkomma blir säkerligen inte värre av det, och dessutom kan det ju vara intressant att se hur sådan här primitiv ovetenskaplig humbug går till. Det kändes spännande, ungefär som att gå till en spågumma.

Kinesiska tanten tog min puls på båda handlederna, muttrade surt och bad att få se på min tunga. Sedan förklarade hon på en otroligt kinesisk variant av svenska, att jag måste få blod. Det fanns någon förklaring om obalans i yin och yang –  yadaydayada – som slutade med att hon sålde på mig ett te som jag absolut måste dricka för att stärka immunförsvaret och få tillbaka energin. För artighets skull köpte jag teet, men sedan gick jag fnissande därifrån medan jag konstaterade att världens faktiskt har förändrats till det bättre de senaste hundra åren, tack vare utvecklingen av modern västerländsk och vetenskaplig medicin och läkarvetenskap.  

Idag gjorde mina sedvanliga labb- och läkarbesök på Radiumhemmet inför morgondagens cytostatikabehandling. Lite klämning, mätning och fyra blodprov. Allting var som vanligt. Ända tills jag nästan var färdig och läkaren sa: Jo, förutom cytostatika så ska du också få två blodtransfusioner imorgon. Ditt blodvärde är nämligen för lågt. Det har sjunkit från 126 till 96…    

Få blod? Hoppsi, vad jag skäms över att mina fördomar fick mig att fnissa åt kinesiska tanten igår! Man bör såklart inte bry sig om kultur, läkemedelstradition eller undersökningsmetoder, så länge läkaren lyckas hitta felet. Imponerande att kinesiska tanten ställde samma diagnos som Radiumhemmet, fastän på tre minuter och utan vare sig labb, blodprovsanalys eller helkroppsundersökning! Nu ska jag vördnadsfullt dricka en kopp av kinesiska tantens te.